04:45 Vilopunkt
Köket ligger mörklagt, men jag går in i det utan att tända taklampan; jag vill bara åt det som finns under diskbänken, så jag kan bli av med bomullstussen och gå vidare till sängs sen. Väl där, är det dock litet för mörkt ändå, så jag tänder lampan över diskhon, tänker min kropp, och försöker, ryggmärgstrevandes efter lampknappen, effektuera. Men hittar den inte där den ska vara.
Något ganska lågt, men fortfarande något högre intelligenssystem kickar in och berättar att jag inte är kvar på besök hos Mia, som jag varit hur länge nu -- maj? juni? -- och jag trevar i nästa reflex, där knappen skulle sitta om jag hälsade på Lisa -- och det är lika fel, och jag kan inte säga var de sitter nu, för det är bara min kropp som vet, men en sak klarnar för nästa nivå intelligens som, om inte kickar in, så plötsligt börjar vakna och observera sådana där saker om mig själv som jag är för närblind att lägga märke till på egen hand, helt vanliga sådana där dussinstunder då ingenting extraordinärt händer. Som alla de där tillfällen i livet då vi inte står i vårt mörka kök framför diskhon och inte lyckas tända lampan på första, andra eller ens tredje försöket, och letar efter knappen längsmed hela armaturen innan vi finner den mitt på, och en därtill som sitter där i helt fel vinkel.
Varför bor du här? säger den. Varför har du ett hem, egentligen? Mer än att du har råd, då -- det är inte ett skäl, bara inte ett tvång att låta bli. Maya, /hon/ behövde någonstans att bo; någon fast punkt som var Hennes, en bas och ett ankare, något beständigt, och, tror jag, någonting hon kunde vila sin identitet i. Ett hem, som var en del av henne själv och vice versa. Du må trivas med att sova i din egen säng, och att inte vara ivägen för någon annan -- men lägger inte din vilopunkt i det där att bo. Kanske är det därför du aldrig bondat med någonstans där du bor. Kanske är det därför du inte hittar lampknappen till lysröret ovanför diskhon, kanske är det därför du inte kommer ihåg att du inte har någon soppåse under diskhon, utan i en liten sak av metall från IKEA som står bakom dig, och som inte fått någon ny påse än sedan du återvände hit någon gång sent igår natt. Din vilopunkt är kärlek, och lever du i den är det mesta andra egalt för dig.
Plötsligt tankfull, slår jag mig ned för att skriva litet. Kämpar envist ett slag med ett hjärnspöke som *prompt* vill att noten ska heta "residualsyndrom", något jag försöker övertyga mig om att det här handlar om -- om någon argumenterar mer övertygande än mitt undermedvetna, är jag nyfiken. I stället frågar jag SAOB, som vänligt men bestämt avfärdar (okej, antyder att det är en fackterm utom vardaglig förankring) ordet, och instämmer i min känsla för att residual är återstoden av någonting, och proklamerar ordet oftast ss. förled i ssgr.
...Det har med en blandning fascination och vämjelse framstått bra märkligt för mig att SAOB i sin nätupplaga på fullt allvar, och utan att skämmas för, sig skickar satser som "i allm. med förebilder l. motsvarigheter i t., eng. o. fr." över nätet, liksom transportkodat, utan att återställa det till läslighet igen på andra sidan. Ja, det är rätt sak att göra i en bok där yta är papper är vikt, volym och pengar värda att snålas på för att läsaren i vilket fall kan lära sig uttyda det som om det var klartext -- ett akademiskt SMS-språk. Ja, samma akademiker kan läsa det lika bra på webben som i pappersupplagan. Nej, det gör det inte automatiskt rätt att skr. förk. av hyst. l. platsekon. skäl på www. (*vres!*) Ge mig den som kompromissar så med läsbarhet och användbarheten så, så jag kan bita hen i benet!
Nå, i sanningens namn var det bara fram till konstaterandet att nej, det här ska inte heta residualsyndrom, hur gärna undermedvetligheten än vill det jag kom nu, innan jag också kommit så långt in i första meningen att jag började undra vad egentligen mitt ärende in i köket hade varit, när jag misslyckats tända lampan. Uppenbarligen hade jag tänkt gå ända fram till vasken, men i vilket ärende? Så jag fick vända åter och hitta bomullspinnen ligga på ett plastlock strax intill vasken, för att komma på det, och när jag ändå var där, sätta i en ny påse, kasta den och ett par kvitton, det ena förbryllande likt det andra från mina senaste två besök i lokala affären -- faktiskt så lika både i pris, antal varor och vilka varor att jag en lång stund undrade för mig själv hur de kunnat slå in ett paket vispgrädde som Bacon Ph skiv opv och en flaska duschtvål som FG Färsbiff m Rotf. I övrigt allt detsamma; mjölk, fil, ägg, potatis, en kasse och päron. Att datumen var en månad fel löste slutligen mysteriet. Läskigt.
Jag tog mig ett midnattsbad litet tidigare, efter att ha konstaterat att jag nog trots allt ståhej jag minns inte var nog ändå börjar min termin först på onsdag snarare än i morgon, och att jag trots vällagda labyrinter på universitetets websajt lyckats härleda var jag förväntas befinna mig hur dags, ändå. Det mail jag börjat skriva för att fråga hur det egentligen var tänkt blev ett litet tips om vad man skulle kunna stoppa in för information var för att faktiskt förmedla dem till undrande studenter, och så var jag nöjd med min insats för dagen. Detta dock inte innan jag med äckel i blicken landat snett i http://www.liu.se/genus/ där man bland annat kan läsa slutklämmen att
...på bekostnad av förmedlandet av nödvändiga praktiska färdigheter i ledarskap, didaktik och fostran, fyllde ett ihåligt eko inuti mig i, av bara farten. Jag borde nog engagera mig i studiebevakningen.
Giftig tunga i natt. Så föga förenlig med att allt jag kan drömma om just nu handlar om att spåra den yttre kurvaturen av en kvinnokropp med fingrarna, välvda bågar, mjuka ytor och fina lemmar att följa. Senor att liksom smaka på med nyporna, leder att böja, muskler att tänja, sträcka ut och återföra i vila och skön tyngd. Du envisa, envetna hudhunger. Med den mättad öppnar sig alla andra världar för mig, men så länge den törstar är det inte mycket som tar sig över min mentala horisont. Jag ska nog i alla fall glädjas åt att jag inte krasar hjärtan för att stilla den.
Jag vet att det sällan ger återkoppling att fråga om något så privat, och att få känner sig själva inuti så här, men vad är *din* vilopunkt? Min svävar i gränslandet mellan känsla och förnimmelse, kärlek och hud. Jag tror jag känner Mayas, i alla fall delvis, och kan ana en del andras jag känt in mig något hos. Men det vore mycket spännande att se någon liten vy från någon bortom mina synfält och referensramar. Kulturer. Sociala eller professionella hemvister Byta tankar. Byta tankar med varann?
Något ganska lågt, men fortfarande något högre intelligenssystem kickar in och berättar att jag inte är kvar på besök hos Mia, som jag varit hur länge nu -- maj? juni? -- och jag trevar i nästa reflex, där knappen skulle sitta om jag hälsade på Lisa -- och det är lika fel, och jag kan inte säga var de sitter nu, för det är bara min kropp som vet, men en sak klarnar för nästa nivå intelligens som, om inte kickar in, så plötsligt börjar vakna och observera sådana där saker om mig själv som jag är för närblind att lägga märke till på egen hand, helt vanliga sådana där dussinstunder då ingenting extraordinärt händer. Som alla de där tillfällen i livet då vi inte står i vårt mörka kök framför diskhon och inte lyckas tända lampan på första, andra eller ens tredje försöket, och letar efter knappen längsmed hela armaturen innan vi finner den mitt på, och en därtill som sitter där i helt fel vinkel.
Varför bor du här? säger den. Varför har du ett hem, egentligen? Mer än att du har råd, då -- det är inte ett skäl, bara inte ett tvång att låta bli. Maya, /hon/ behövde någonstans att bo; någon fast punkt som var Hennes, en bas och ett ankare, något beständigt, och, tror jag, någonting hon kunde vila sin identitet i. Ett hem, som var en del av henne själv och vice versa. Du må trivas med att sova i din egen säng, och att inte vara ivägen för någon annan -- men lägger inte din vilopunkt i det där att bo. Kanske är det därför du aldrig bondat med någonstans där du bor. Kanske är det därför du inte hittar lampknappen till lysröret ovanför diskhon, kanske är det därför du inte kommer ihåg att du inte har någon soppåse under diskhon, utan i en liten sak av metall från IKEA som står bakom dig, och som inte fått någon ny påse än sedan du återvände hit någon gång sent igår natt. Din vilopunkt är kärlek, och lever du i den är det mesta andra egalt för dig.
Plötsligt tankfull, slår jag mig ned för att skriva litet. Kämpar envist ett slag med ett hjärnspöke som *prompt* vill att noten ska heta "residualsyndrom", något jag försöker övertyga mig om att det här handlar om -- om någon argumenterar mer övertygande än mitt undermedvetna, är jag nyfiken. I stället frågar jag SAOB, som vänligt men bestämt avfärdar (okej, antyder att det är en fackterm utom vardaglig förankring) ordet, och instämmer i min känsla för att residual är återstoden av någonting, och proklamerar ordet oftast ss. förled i ssgr.
...Det har med en blandning fascination och vämjelse framstått bra märkligt för mig att SAOB i sin nätupplaga på fullt allvar, och utan att skämmas för, sig skickar satser som "i allm. med förebilder l. motsvarigheter i t., eng. o. fr." över nätet, liksom transportkodat, utan att återställa det till läslighet igen på andra sidan. Ja, det är rätt sak att göra i en bok där yta är papper är vikt, volym och pengar värda att snålas på för att läsaren i vilket fall kan lära sig uttyda det som om det var klartext -- ett akademiskt SMS-språk. Ja, samma akademiker kan läsa det lika bra på webben som i pappersupplagan. Nej, det gör det inte automatiskt rätt att skr. förk. av hyst. l. platsekon. skäl på www. (*vres!*) Ge mig den som kompromissar så med läsbarhet och användbarheten så, så jag kan bita hen i benet!
Nå, i sanningens namn var det bara fram till konstaterandet att nej, det här ska inte heta residualsyndrom, hur gärna undermedvetligheten än vill det jag kom nu, innan jag också kommit så långt in i första meningen att jag började undra vad egentligen mitt ärende in i köket hade varit, när jag misslyckats tända lampan. Uppenbarligen hade jag tänkt gå ända fram till vasken, men i vilket ärende? Så jag fick vända åter och hitta bomullspinnen ligga på ett plastlock strax intill vasken, för att komma på det, och när jag ändå var där, sätta i en ny påse, kasta den och ett par kvitton, det ena förbryllande likt det andra från mina senaste två besök i lokala affären -- faktiskt så lika både i pris, antal varor och vilka varor att jag en lång stund undrade för mig själv hur de kunnat slå in ett paket vispgrädde som Bacon Ph skiv opv och en flaska duschtvål som FG Färsbiff m Rotf. I övrigt allt detsamma; mjölk, fil, ägg, potatis, en kasse och päron. Att datumen var en månad fel löste slutligen mysteriet. Läskigt.
Jag tog mig ett midnattsbad litet tidigare, efter att ha konstaterat att jag nog trots allt ståhej jag minns inte var nog ändå börjar min termin först på onsdag snarare än i morgon, och att jag trots vällagda labyrinter på universitetets websajt lyckats härleda var jag förväntas befinna mig hur dags, ändå. Det mail jag börjat skriva för att fråga hur det egentligen var tänkt blev ett litet tips om vad man skulle kunna stoppa in för information var för att faktiskt förmedla dem till undrande studenter, och så var jag nöjd med min insats för dagen. Detta dock inte innan jag med äckel i blicken landat snett i http://www.liu.se/genus/ där man bland annat kan läsa slutklämmen att
Linköpings universitet prioriterar utbildnings- och informationsinsatser för att höja medvetenheten om jämställdhet och genus bland både anställda och studenter.
...på bekostnad av förmedlandet av nödvändiga praktiska färdigheter i ledarskap, didaktik och fostran, fyllde ett ihåligt eko inuti mig i, av bara farten. Jag borde nog engagera mig i studiebevakningen.
Giftig tunga i natt. Så föga förenlig med att allt jag kan drömma om just nu handlar om att spåra den yttre kurvaturen av en kvinnokropp med fingrarna, välvda bågar, mjuka ytor och fina lemmar att följa. Senor att liksom smaka på med nyporna, leder att böja, muskler att tänja, sträcka ut och återföra i vila och skön tyngd. Du envisa, envetna hudhunger. Med den mättad öppnar sig alla andra världar för mig, men så länge den törstar är det inte mycket som tar sig över min mentala horisont. Jag ska nog i alla fall glädjas åt att jag inte krasar hjärtan för att stilla den.
Jag vet att det sällan ger återkoppling att fråga om något så privat, och att få känner sig själva inuti så här, men vad är *din* vilopunkt? Min svävar i gränslandet mellan känsla och förnimmelse, kärlek och hud. Jag tror jag känner Mayas, i alla fall delvis, och kan ana en del andras jag känt in mig något hos. Men det vore mycket spännande att se någon liten vy från någon bortom mina synfält och referensramar. Kulturer. Sociala eller professionella hemvister Byta tankar. Byta tankar med varann?
postad 04:45 |
Permanent länk |
|
1 kommentar
Inte för att det har något med ditt egentliga ämne att göra; jag tänkte bara notera att jag alltid tycker att det är lika trevligt att träffa på andra som använder "hen" för att täppa igen detta fula hål i svenska språket.