06:19 Möten: nätliga, verkliga, återseenden, förstagångs

En jäkla oreda är vad det är i huvudet. Jag hade börjat skriva på en annan not i eftermiddags, men den får vila en tid; nu behöver jag städa hjärnan och rensa upp litet bland känslorna, innan de skär ihop. Eller så är det sömn jag behöver egentligen; det är nog rentav troligare. Fast litet vill jag skriva av mig först; det är skönt att bearbeta och text fungerar för mig, i brist på hud.

Fast jag kan visst inte låta bli parenteserna nu heller. En del tänker bäst när de cyklar (hej, Markus! :-). Somliga i duschen, eller när de dammsuger, diskar, stickar... Jag har lättast för att tänka när händerna är sysselsatta; det behövs någon slags taktil stimulans för att jag ska jobba på full effekt. Bäst är kel och smek, men den tankekatalysatorn har jag litet brist på just nu. Diska har faktiskt legat hyggligt till ibland, när jag haft ro till det, men skriva vinner poäng på att dessutom sätta mig i kontakt med språkhjärnan och att vad som kommer ut av övningen går att komma tillbaka till. Bonus!

Jag skriver generellt sett litet mindre när jag har gott om taktilt umgänge än annars. Då har jag annat som medierar tänkandet, och behöver inte tänka högt lika mycket. Och då jag inte har tankekatalysator, letar jag ständigt efter den. Mina ord tycks för vad det är värt ibland rentav vinka in dem nästan inom räckhåll.

Jag hade en sådan nära-livet-upplevelse igår natt när jag satt och deadlineraceade. Flicka tittar in och tycker om mitt språk. Så mysigt. Jag har i allmänhet lättare att tycka om de som gör det; det krävs förmodligen en ganska vindlad hjärna för att begripa det, och därtill en ganska vriden, för att dessutom råka tycka om det. Så jag blir alltid nyfiken på sådana människor, och nosar tillbaka. Och finner att jovisst, det är ett litet keltroll inbyggt där, på något okänt djup. Vi språkar litet.

Hon hör förresten till ledet människor som för sig på nätet utan tillhörande liten bild. Jag kan väl inte påstå att jag frågat eller undrat varför, men några direkta följder har det som är värda att omnämna, nu när jag ändå traderar ämnet (kontextualiserat kring förutsättningen "vara tjej"; spelreglerna är typiskt litet annorlunda andra fall):

A) Det håller flugorna borta. Det vill säga, rörelsefrihet utan att ådra sig en svärm svärmiska pojkar genom sin blotta uppenbarelse. Litet som anonymitet, men utan anonymiteten. Immunitet, kanske man kan säga.
B) -- andra sidan av A) -- blir man förtjust i personen, har man lyxen att lätt kunna avgöra att det är på kriterier som går under ytan. Vilket råkar vara mitt favorisätt att bli förtjust i folk på.

Sen finns förstås de som prompt kommer och däckar en med yta ovanpå det (Fabula, till exempel), men det bekommer mig inte på det sätt det känns bortkastat och fånigt när hormonerna triggar på någon bimbo (i ordets värdeneutralast möjliga tolkning - intet ont om bimbos; jag vill bara inte ha någon själv) jag skulle finna mycket litet att hämta hos. Jag vill ha någon som står i kontakt både med sina känslor och tankar och dessutom sin kropp, som om det inte var nog där, okej? Hormoner har den där mer, hm, jordnära touchen -- hud? höfter? hår? hållning? byst? virar karlar runt lillfingret? -- som räcker en hel förälskelse och flera timmar till efter det, säkert. Sen ska aphannen vakna och inleda en ny cykel för att sprida sina gener fler gånger, och då är det bäst att han inte gått och hakat upp sig på mer permanenta förträffligheter hos henne så han blir kvar i hennes garn och de trivs för bra för att gå skilda vägar. Men nu är jag långt borta och cyklar igen. Jo, just det, ja. Någon gång under samtalets och nosandets gång, dök jag på ett litet galleri som klargjorde att jo, det här var en till bedrägligt söt person.

*smäller ett sarkastiskt undermedvetande på fingrarna* (Det hade varit ofint att fortsätta den meningen med bisatsen ", som med lätthet skulle kunna landa sig en mycket sämre karl än jag", om än litet hålögt humoristiskt.)

Nå, så jag visste i alla fall redan att jag tyckte om henne för två saker dessförinnan, och med så litet sett och skrivet, var det ändå litet svårt att sia om hurpass hon stod i förbindelse med hjärta, hjärna och kropp, mer än att hjärnan begrep mig och att den noterat att kroppen ville ha kel någon gång ibland. Med jordens krökningsvinkel just nu finns inte mycket mer hitom min horisont heller, så skadan var redan gjord. :)

Vi utbytte lördagsevenemangerbjudanden och tackade båda nej, och när kvällen börjat nalkas och jag upptäckte att jag inte alls var så utslagen som jag räknat ut att jag borde vara efter ett monsterjobbpass med för litet sömn, cyklade jag i alla fall till Kårallen för att gå på eftersläpp på årets sista nollefest. Inte mitt smartaste drag, har jag på känn; jag kan komma på få miljöer och sammanhang jag är mindre trygg med, och inte heller var det väl dagens fiffigaste idé att bli sentimental och ta på mig min självmålade gamla teknologoverall och därigenom iklädas en skrud fördomar om vem och vad jag var och inte var.

Fast nu börjar jag känna en liten aning av Jeeves hand ändå, mitt i all dumheten, om jag väljer att se det som ett fånigt "test". Ni vet, sådant där skräptidningar inte ogärna tipsar flickor om att de ska utsätta sina pojkvänner för, och där alla tecken i slutändan kan tydas till att de är otrogna. Nå, inte riktigt ett sådant test då, men i alla fall en uppsättning omständigheter som skulle kunna ge två utfall, och där det goda utfallet verkligen skulle Säga någonting. Antingen blir jag kvickt insorterad under någon hugaligen-fördom och förpassad till därtill hörande hög i traven, eller också inte. Och i fallet inte, så Skulle intet vara mer än ett "jaha". Det vore allra minst ett "Åhå!". Åhå!n är bra. Men jag springer händelserna litet i förväg.

Jag dyker upp, tar mig in, får en härlig kram av oväntat uppdykandes bästis Jenny (och hjärnan sparkar blackout, slår slink, spårar upp, repas ur, eller vad den nu gör, och precis allt jag vill småtjattra med henne om avdunstar i ett litet puitt! och det blir så där tyst), en liten pratstund med Jenny-å-Peter, när den halvan också dyker upp, och lämnar scenen utan ännu en aning om hur deras husköparplaner går, gått eller inte, och snart hittar jag mitt sällskap också, eller vad någon man inte mött men språkat litet med heter. Sen tror jag att jag ägnar det mesta av kvällen åt att med bravur utstråla att den här miljön är jag liten och vilse i, eller att fly in i små tankeåtervändsgränder och tillflyktshål börjandes "den här festen vore riktigt trevlig om..." och fortsättandes med annat, som "...man bara satt i en soffa någonstans och knådade någon", "...man stod i mjölkbar och mixade ihop goda drinkar åt folk" och en hel del andra tänkbara omständigheter som inte förelåg. Förmodligen lyckades jag spooka ganska duktigt också, redan utan att ha gett luft åt några tankar. Eller just genom att inte ha fått någonting alls på tungan.

Vilket som.

Men jag över-disken-kramades med Stina i en av barerna (kärt återseende; hoppas hon fick en kul födelsedag på Åland, även om få av oss i klassen torde ha dykt upp), tjattrade litet som hastigast med ett och annat annat bekant ansikte, och spisade litet musik och solodans på det ölklibbiga golvet i Baljan, mer nöjd med trängseln och att ideligen bumpa in i folk åt alla håll än någonting annat, egentligen. Det låter och känns rätt fånigt och sorgligt att även oavsiktlig eller fummelsk beröring är värd något, men det kändes bra.

Och kanske är det för att det kändes bra som jag när jag givit mig av kände mig så nedstämd, inte så mycket över att inte ha kommit i någon egentlig feststämning, utan mer för att se hela situationen i ett så sorgligt sken. Den famn jag någonstans bespetsat mig på kändes plötsligt en mycket avlägsen sannolikhet, så det närmast gör ont att föreställa sig hur det känns att krama om eller knåda den väldigt levande bild som vaknar av varje omtyckt människa jag möter. (Jenny undantagen; med henne har jag hittat ett slags tycka-om! som kanaliserats om till något mer helhjärtat hjärtligt än delvis fysiskt allteftersom, och det definitivt med hennes hjälp.) Lustigt, det där; de man känner sig säker på att få möta, kanske inte snart eller ens på flera år, är det trevligt att föreställa sig allt möjligt mysigt med, men det gör ordentligt ont att utforska samma tankar i någon som känns för alltid utom räckhåll.

Melodramatiskt uttryckt, förstås -- klockan är trots allt över sex på morgonen, och den trötthet jag förutspådde har hunnit ifatt, med draghjälp av kvällen. Har trötthetspessimismen dock lurat i mig för mycket, har jag kanske ett "Åhå!" att vakna till. Det vore roligt.