23:24 Intrycksöverflöd; en dag i sinnlighetens tecken

Jag är rädd att jag får ekonomisera med språket för att inte överspendera min ranson skrivande - det sinar tyvärr alltför lätt då. Det kommer bli en lång och händelserik vecka och måndag är nätt och jämnt till sin ände. På den lilla tid som gått sedan igår har jag levt för nästan en månad. Det blir mycket breda penseldrag, tills vidare; jag kommer få bena ut de finlemmiga lyxdetaljerna i min blogg över musiskt lärande senare, så den som längtar efter verbal flärd om andens lyx kan med fördel spara sig och återvända dit i stället, innevarande dags datum.

Dagens program var förlagt till trädgårdsföreningen, och dess absoluta höjdpunkt i sin tur var den timslånga tillitsövningen, promenad i grupper om två med ögonbindel och ledsagare. Så vackert, och så ljuvligt. Jag älskar den sortens övning, och den blir inte sämre av att fokus är den sinnliga upplevelsen: att lyssna, känna, dofta, uppleva. Leva. Ersätt bara synen med tillit och en annan människas omtanke och välvilja. Lycka.

Lunch äten i ett lummigt moln av lugn.

Dramagestaltning i smågrupper, stillbildsgestaltning av en sinnesförnimmelse i taget. Gemensam avslappningsövning till lugn hjärtslagsmusik. Skiljas åt för dagen, var och en till sitt.

Jag till ett möte med en arbetskamrat på vårt avfolkade kontor; roligt att se honom. Jobbmobil till mig; vi får se huruvida den gör mig mer kontaktbar för stackarna uppe i Stockholm. Vi pratade ett slag och utbytte verkligheter. Han har tydligen erbjudits att flytta till Stockholm, flyttgubbar betalda och hotell tills dess lägenhet dyker upp fixat. Med allra största sannolikhet kommer jag erbjudas detsamma när jag hälsar på där i morgon kväll för ett samtal med Richard. Livsbeslut är ett stort ord, men stora ting med synnerligen omfattande, genomgripande konsekvenser på alla möjliga plan, om jag skulle låta mig sättas i rörelse. Jag måste tänka över ordentligt i kväll vilka vägar jag är beredd att vandra. Mycket av den lyx jag lever i idag stammar från att bo just här i Linköping; det tar tid att gro rötter som ger så rik utdelning, och jag har nu bott här i sju år.

Återvände hem, språkade med söderninnan, utbytte glädje och lycka över nätet, fann, provade ett SIM-kort som fungerade så bra man kunnat vänta och fick min första sms-kram, bredde en leverpastejsmörgås, drack ett glas apelsinjuice och cyklade till Forumteatern för att se Der Untergang. Sinnesrörelse, tårar. Schindlers list, Pianisten eller den här; jag kan inte bestämma mig, men jag är nog inte världskrigsdokumentär mogen igen på bra länge, har jag på känn. Vilken nisch jag bryr mig om skulle saknas? (Jaja, de kommer säkert på någon, bara för att jag kastat handsken. Jag tror jag sett Saving Private Ryan med, men den sjöng inte med min klangfärg.)

Jag ledde cykeln hem genom nattmörkrets kyla, önskandes att åter ha kunnat sluta ögonen och själv ledsagas som under morgonen, medan tårarna fortsatte trilla, då och då. Känslan av en hand vid armbågen, då och då den mjuka dämpningen av ett bröst. Ett sinne intill att avlasta sina sinnen på, att styra, bromsa in, berätta om hinder vid fötterna, stigningar, utförslut och avsatser. I stället lånade jag in Bachs Toccata och fuga i tanken, och orglade hem i sakta mak, benandes ut saker som så småningom ska hamna i ännu en skolredogörelse av kulturell aktivitet; funderingar kring Frau Goebbles' tankar om framtiden, om musiskt lärande, Hitlerjugend, pedagogikarvet.

På onsdag kväll besök hos Lisa, torsdag hem igen för körsång, fredag hisnande besök och helgen likaså, söndag sjunga i domkyrkan. Jag ska nog faktiskt gå och lägga mig med omedelbar verkan; jag måste mobilisera vad tid och krafter jag har, helt visst.

Sov gott, älsklingar. I morgon är en ny dag.