00:02 Undertecknad övertecknad

Fulltecknad är nog litet mer än jag riktigt hanterar, egentligen; jag borde släppa på aktivitetsflödet i något mindre doser tror jag, efter en sommar där det hänt en sak i veckan eller mindre. Säger jag utan att syna facit i sömmarna, men jag tror känslan är befogad. Ni känner kanske doften av bränt mellan raderna, om ert luktsinne säger vad det viskar i mitt öra. Men ibland kan och vill jag bara inte dra åt kranen och låtsas att jag lärt mig mina begränsningar innan de visar sig. Litet bergochdalbana vill jag behålla.

Mycket kel och något mindre prat igår än vanligt; jag har inte riktigt acklimatiserat mig med en inboende finska än -- men vad vi båda märkte än mer var att ju mer vi kelade, dess tydligare framstod det att det var fel person vi kelade med. I Lisas ord: ju närmare ankomsten man kommer, dess mer är det med honom (henne) kel ska bedrivas. (Nej, nu var jag fasligt långt ifrån vad som undslapp henne, men minnet är klent och därtill går formuleringshjärnan på mindre än halvfart, så det blir nätt och jämnt begripligt vad vi ens menar. Men vi har båda någon att se fram emot, och det färgar in.) Tilläggas kan, att jag själv inte lade märke till det förrän på tåget hemåt, då tankarna vandrade omkring i alla intryck och sorterade upp dem, så kanske är det en ren och skär efterkonstruktion. Tröttheten börjar krypa upp och bolstra mig från alla håll nu, så jag tänker inte spekulera i det nu.

Jag tycker om del två av Homecoming bättre än första volymen. Nu börjar Card väva sina mönster av människor igen, på det där angenäma viset där även de riktigt hänsynslösa machiavelliska intellekt ges ett uppriktigt, nyanserat, fördomsfritt och framförallt icke dömande porträtt. En mänsklig lyster. Må vara att den riktigt naiva, narcissistiska egoisten ges ett så närblint själsdjup att läsaren själv förmodligen har svårt att inte bränna henne på ett mentalt inre bål, men det är fortfarande gjort med någon slags kärlek.

Ett ganska blandat intryck att plötsligt finna mig själsligt närmast Mebbekew, bara, en individ som hitintills mest känts motbjudande. Ja, jag vet; det är egenskaper att blanda och ge av, och jag har lättare att identifiera mig med mer sällsynta drag som att känna mig mer på samma våglängd som tjejer än pojkar än vanligare egenheter, som därmed inte känns så egna längre. Det är bara så lätt att projicera, när man har samma särdrag. Bara några snäpp mindre don Juan. Hittills, i alla fall.

Vilket påminner mig om att jag måste se nämnda film (Don Juan DeMarco med Johnny Depp) någon gång. Efter att ha slitit med att visa trailers av bland annat den härom helgen, där karln sade så mycket klokt på mitt språk, insåg jag att den där rullen är något jag helt enkelt inte får missa. Den firar för övrigt tioårsjubileum i år, men blev uppenbarligen inte tillräckligt klassisk för att jag ens skulle ha hört talas om den förr. Så kanske är den inte så bra som jag hoppas. Eller så är det just därför den inte blev känd. Hollywood brukar ju trots allt fungera ungefär så.

Jag känner mig osammanhängande. Det är dags för ridå.