18:45 Vårvädrande höstförälskelser

Med antydan till en tår i ögonvrån slår jag ihop mitt just utlästa ex av Bara sedan solen sjunkit, som jag fick när hon hälsade på mig förra helgen, tittar ut genom bussfönstret och finner att vi färdas Industrigatan ner mot fjärrbussterminalen. Redan hemma, med andra ord; en bok som precis räckte för ned- och återfärd till Göteborg, med vad annan tid för sömn, reflexion, pirr, vatten- och fruktintag som hört till. Omsorgsfullt lägger jag in boken mellan muminörngottet jag repade upp en söm i den kvällen och min medhavda kudde, för helgen tjänstgörande som reskudde. Vattenflaskan får också följa med, och med en lätt värmehuvudvärk sällar jag mig till kön som vill ut ur bussen när vi gjort an terminalen.

Min väska har halkat över till andra sidan bussen, och jag rundar baksidan, nappar åt mig väskan med kudden i famnen och fortsätter till framsidan för att hitta en bänk att ställa av mig alltsammans på och packa ihop det till ett enda paket igen. En rökerska pyr dock sönder luften omkring sig från bussens bakdörr, och något ilskt går jag utan att stanna upp vidare till nästa kur uppvinds, där i stället en liten väldoftande invandrarfamilj väntar på någon annan buss. Det kommer för mig att min kropp ropar efter lunch; klockan är strax efter fyra och jag har bara ätit en liten sen frukost eller två nere hos och med henne. Nästa anhalt Priso, beslutar jag, sitter upp på cykeln med hela resefjällryggan tronande som en bärraket på ryggen, och masar upp för parkeringen i sakta mak.

Den trots allt ganska blygsamma ansträngningen äter blodsocker jag nätt och jämnt har, och litet groggy finner jag mig i bröddisken, väl medveten om att jag behöver få i mig något rätt strax, och att jag kommer bli glad över att inte behöva gå ut mer idag, om jag handlar duktigt. Velar ett slag mellan rågbröd med russin i jättepaket och fyra rågbröd med russin av ett annat, mer nybakt slag för tio kronor, och lämnar avdelningen med de senare och en trave tunnbrödsrundlar. Vidare till grönsaksdisken, där jag blir kvar rätt länge. Måste be henne om middagsreceptet från igår, känner jag och söker rätt på två stora gröna squashar jag aldrig köpt förut medan ansiktet bryter i något svårmodigt och känns som om det skulle tårrandas vilket ögonblick som helst. Tre majskolvar, litet äpplen och jag minns inte vad annat följer också med innan jag hunnit därifrån. Tänker inte tanken, men känner lika tydligt som om jag gjort det att ser jag ett paket Havrefras nu, så rämnar jag. Jag har dock redan tursamt duckat förbi frukosthyllorna och hittat mjölkdisken, där mjölkpaketen skonsamt inte har den Falköpingska karaktär som säkerligen haft samma effekt på hungriga återvändande lyxresenärer som lämnat något vackert bakom sig och återvänt till en helt grå vardag hemma.

Flertalet av mina närmre vänner befinner sig för närvarande i Japan, och jag undrar för mig själv vem av oss som haft förunderligast veckoslut. Jag sörjer inte längre att resan inte blev av för mig i år. Helgen har tankats med kära återseenden, Balder, en sambadanslektion, ett dopp i sjön under varma höstvindar, våffla och morotskaka, ett yogapass, kinesrestaurang, promenerat ledsagande genom både vackra och hisnande stadslandskap, Macken, förtroliga kuddsamtal, förstärkt frukost i sängen och så mycket ömhet och kel som ett par dygn alls kan lastas med utan att tänja bristningsgränsen.

Jag tror vi båda vuxit något enormt under helgen, under varandras ögon och händer; i varandras känslor och drömmar, och inuti oss själva: vårvädrande små egon som yrvaket men lyckligt klipper ned ögonen mot solljuset. Vad är väl trettio mil mot det? Tid? Pengar?