22:23 Att lyfta en dag

Fredag och lördag började på rätt usla grundtoner. Under fredagen konstaterade jag att min windowsinstallation var bortom reparation och att det var dags för den cirka årliga obligatoriska ominstallationen. (Jag avskyr allt som luktar systemadministration, och är det windowsstämpel på också, bara så mycket mer. Usch.)

Fredag natt blev lång; jag närde förhoppningen om att med hjälp av en ambitiös guide på förhand kunna sätta ihop mig en windows-CD med ungefär allt vad servicepack, hotfixar, drivrutiner och grundkonfiguration en windowsmaskin behöver, innan den går att använda och man vågar föra in en nätverkssladd i den och praktisera säker hex med alla er andra här ute på internet. Med en gammal installationsskiva från 2002, tror jag att jag någon gång förut räknade till fem omstarter och ett par gigabyte uppdateringar nedladdade under åtskilliga timmars bebipassning innan installationen var klar och så säker man kan vänta sig att den blir, timmar under vilka man sannolikt har dragit på sig ett och annat virus, trojanska hästar, maskar och annat ljusskyggt spök. Kanske tog det litet mer tid att göra allt jobbet med att sätta ihop den här, men jag led åtminstone något mindre. När jag behöver göra om det nästa gång, har jag nog tjänat in tiden också.

Fredag hade blivit lördag och min redan bristfälliga dygnsrytm hade tagit rejält med stryk när jag vid lunch och strålande sol stöp i säng och sov till klockan 19. Väl vaknad igen, var det mörkt, kändes tråkigt och som om helgen rasat ihop i något meningslöst -- så där som det känns när man underdoserat umgänge med nära och kära (om man, i likhet med mig, fungerar och trivs bäst under sådana förhållanden). Till råga på allt, var jag hungrig, hade inte någon frukost hemma och kände blodsockerkurvan dala.

Här föreslår jag en väninna jag inte råkat på litet väl länge att göra mig middagssällskap -- klockan är redan halv tio -- och finner högst förnöjd att förslaget hamnar i god jord. Inte fullt en timme senare, börjar vi, muntert tjattrandes om det mesta. Pyttipanna och havreflarn, i tur och ordning (ursprungsfrågan var "och!" eller "eller"?) -- och det är precis så gott och trevligt som det ska vara. Fröjdefullt, och jag uppdaterar mig litet vad som hänt på hennes front de senaste veckorna som jag inte redan läst om, innan vi varvar ned med några trevliga portionsförpackade japanska teveserieavsnitt med flarn, knåd och en sakta fallande trivseltröttska. Det är precis så mysigt som det ska vara, och framåt 04 är vi trötta nog att natta oss på varsin front, i bäddsoffa och sovrum respektive.

Jag konstaterade något lättat att livsbekymmer inte gått henne någon akut fysisk nöd än; kroppen satt ihop som den ska under mina händer, och var väl som värst en smula förhårdad vid hälarna -- obetydligheter, i förhållande till bekymrande krympt vikt jag oroat mig något för. Men det jag reflekterar mest över innan jag somnar var inte det här -- nyssnämnda låter som en hel fundering mer än den oformulerade känsla som på några bråkdelars sekund far genom en och finner svarskänslor i den ström impulssvar som kommer farande från hela rotaryklubben känselneuronvänner som brer ut sig i ett finmaskigt nät över och genom hela kroppen.

Nej, det jag funderar över de få flyktiga minuter mellan sänggående och djupsömn är hur allt mer av mina intryck hur det står till med dem jag känner och umgås någorlunda nära med börjat vandra från ögon och öron till känseln. Det rör sig säkert fortfarande om bråkdelar av alla intryck, sett till mängden -- men det är först när jag känt som jag bottnar i en trygg känsla av hur det står till. Jag sätter större tillit till känselintrycken, helt enkelt; kanske för att de är så rika, och kanske, hinner jag med tänka, för att vi nog inte försöker, eller har en sportslig chans om vi skulle, maskera dem. Det finns inget smink för känseln; öga och öra kan vi spela teater för, men inför känseln är vi alla nakna. Och det är en starkt varm, bra känsla.

Jag sover fantastiskt gott, drömmer någonting om rytmik, men vaknar vid tiosnåret utan några detaljer i färskt minne, dock utvilad och glad. Tassar tyst upp, ut på balkongen med tandborste och rakapparat, och tyst tillbaka in igen. Städar litet i köket och gör rent och snyggt, plockar ur diskmaskinen, och en hel massa andra bra saker man kan företa sig utan att väcka någon som sover sött i vardagsrummet. Det är ibland sådant som behövs för att inte all tid ska rinna iväg i en själlös datortratt. Hade huset förmått, hade det blivit scones också, men smöret tog i det närmaste slut till flarnen igår, och när min gäst vaknar avböjer hon då jag just tänkt bege mig ut och handla, och det blir filfrukost i stället.

Nu ska jag plugga in en klass två i namnminnet; 28 namn jag vill kunna sätta på rätt barn i ottan i morgon bitti, när jag går ut på sju dagar praktik i Berga. Klockan 07 har jag stämt träff framför domkyrkan med ett par klasskamrater som också ska cykla dit och tänkt slippa fumla sig dit helt på måfå, som jag gjorde i fredags (via Johannelund och en löjlig massa tråkiga cykelvägar). Den rakare vägen genom Ramshäll är ljuvlig. Vi ses!