02:46 Magister Flykt

Lång helg av blundande från livet. Det låter som något dåligt, men det finns rätt mycket som är bra i det också; avståndsfrustration får inget grepp om en, man får saker gjorda (om än inte saker jag just borde få gjorda), har roligt, lär sig saker, och, än en gång, hinner inte lyssna till sin längtan så mycket att det gör ont.

Härom kvällen hade jag middagssällskap och någon att dra i håret. Trevligt och otvunget; höstmys, när ordet träffar som rättast. Ett av de där opassionerade mysandena som jag i övrigt aldrig riktigt fått in under någon rubrik eller umgängesgenre trots envisa strävanden då och då. Utbytbart kel, kanske. Något av det som brukar vara det absolut svåraste att teckna som om det vore värt något, då allt det mänskliga bekräftandet på något sätt fastnar i att det ska vara du, och ingen annan. Hela det resonemanget faller lyckligtvis ihop rätt platt när man blivit ex med den man myser med; åtminstone skulle jag förmoda det.

Nu inser jag plötsligt det lätt cirkulära i att känna trivsel över att få slappna av och trivas i moraliskt-dilemma-friheten av att småkela bara för kelets skull, och helt ha släppt tanken på vem mer som är del i kelandet. :-) Uppenbarligen är det också någonting man kan kvalificera sig till, att kunna kela utan romantisk involvering... ^_^

Undrar om den där otillräcklighetsrädslan (eller otrohetsrädslan, svartsjukan, eller vad anndra kostymer den kan tänkas dra på sig) som jag känner som roten till moraliska keldilemman, stammar ur någon slags förmodan om konkurrensutsatthet. Att det "går åt" kel (intimitet, närhet, eller rentav romantiskt/sexuellt känsloladdat kel) inom relationen när det förekommer kel utom relationen. "Torrkel", som här, alltså. Det där distanserade trivselkelet. Gladlynt hud och ren porglädje, utan hubba hubba, ögnadrunkn och näsbuffandena i de mjuka eller ädla regionerna som hör "vått kel" till. Kanske låter "involverat kel" bättre. Jag vet inte riktigt.

I vilket fall som helst är det trevligt att ha någon att dra i håret och ryggknådas litet med, någon gång ibland, småpratandes laga och äta middag med, när kärleken är så långt borta. Jag tror bestämt Maya blivit väldigt mycket för mig vad jag kanske varit för Lisa rätt länge nu. :-)

Måndag till onsdag i Stockholm igen, och massor av små jobbmöten inströsslade. Jag har fått för mig att jag slitit för hårt på vänners gästfrihet och inte borde höra mig för om att hälsa på mer; det känns mer påträgande och mindre socialt att hälsa på varje gång, även om det ändå alltid väl där brukar kännas hur trevligt som helst att vara där, språka på som vanligt om ditt och datt och vara vänner som vanligt. Hade jag bara inte haft någon jobbsk förevändning att vara i staden alls i förstone, hade det nog inte känts så.

Att jag sitter och kverulerar så mycket nu är väl också mest ett dåligt försök att se mellan fingrarna på andra obekväma saker jag borde göra i morgon bitti för att ta itu med umgängesrelationsliga skolbekymmer jag dragit på mig genom att skriva tankar, känslor och reaktioner för naket och för nära andra människor. Ibland försätter jag mig verkligen i situationer där jag utifrån sett inte kan låta bli att se på mig som på någon slags psykopat, och jag avskyr verkligen det.

Det är jobbigt att göra sig omöjlig. Och säkert synnerligen karaktärsdanande att leva med konsekvenserna. Tvinga sig göra någonting åt dem. Blä och god natt.


("...Vi får väl se." *knäpper litet takt med fingrarna*)