2005-10-15

21:46 Hårupptäckter

Idag upptäckte jag att det jag hittills trott varit schampoo (och allt som oftast grämt mig en smula över att behöva skölja bort med balsamet, som inte luktar lika gott), var balsam, och det jag trott varit ett (uselt!) balsam, var schampoo. Way! Plötsligt känns håret mycket trivsammare med alla sinnen som räknas.


Ibland är det litet förvirrande att gå i skolan. Skolskolan, liksom; ni vet, en sådan där full med barn, helt befriad från doktorander och akademismer. Om man nu "går i skolan" när man är där som lärarkandidat (heter det säkert inte, men jag tror inte någon hunnit bilda subjekt-/objektformer av "VFU" än. Jag menar, hur skulle det låta; "verksamhetsförlagd utbildningsrecipient", "VFUR"?). Men det är inte ord som förvirrar; sådant dravel skiter man lyckligt i.

Nej, det som desorienterat mig mest, är när man väl hel och hemma igen, rätt vad det är, börjar hitta en massa främmande hår överallt omkring sig. Den första reaktionen börjar i den där litet krypande mysliga känslan innanför tröjan, som infinner sig när man sakta och försiktigt börjat ställa om sitt inre känsloliv till det konkreta faktumet att man har blivit med flickvän. När allt mer runtomkring en plötsligt börjat berätta att hon finns här, överallt omkring dig. Koloniserar först en liten bas i hjärtat, sedan små öar här och där, som allteftersom växer och vinner territorium på alla möjliga och omöjliga fronter för att till slut bli en del av det mesta. Det brukar börja med några hårstrån här och där.

Men det är inte en sorts hår nu, utan fjorton! Eller kanske ännu fler! Långa hår, blonda, rödlätta, bruna, svarta, raka, litet krusiga, i alla möjliga kombinationer. Jag hittade till och med ett grått hår i handfatet härom morgonen (Du börjar nog bli gubbe! Red. anm.) -- kanske från den hårt stylade flickan med den avancerade danskoreografin i talangjakten i tisdags? Och jag har inget förprogrammerat reaktionsmönster för att hantera alla dessa hår runtomkring mig, så i stället känner jag mig (tämligen förbryllat överrumplat) som en nattlig casanovas dagtida alter ego, omedveten om sin hemliga sida, men mycket observant på alla mystiska fingervisningar om att det är saker i görningen när han själv inte är vid medvetande.

Allra mest när håren dyker upp på sådana där strategiska komprometterande ställen, som vid handfatet (!), på kudden (!!), eller i kalsongerna (!!!). ...Med litet ansträngning kan hjärnan alltid hitta någon slags tänkbar förklaring -- när man tvättar händerna, gnider man ju av sig all lössittande smuts, och hårstrån och så, och det kan väl ha suttit något på någon ärm, kanske -- eller i håret; jag borde faktiskt klippa mig snart med, och lätt fånget, lätt mist på kudden igen -- bestämt tvättade jag i fredags kväll; då kan väl klädfasta hår ha hittat nya plagg litet hur som helst, antar jag -- men hjärtat ställer sig, låt säga, lätt skeptiskt. Det är litet som att ha ett inbyggt högre jag, med betydligt mer anlag för svartsjuka än jag är bestyckat med själv; det där jaget som kan kliva åt sidan och ge mig ett skarpt öga, överrumpla mig ett obevakat ögonblick och klämma fram Sanningen ur mig: Regeringen har kommunistiska älskarinnor! Erkänn!


Och på en relaterad not, var det tjugoårsdagen av Tage Danielssons dödsdag här i Linköping i torsdags. Själv var jag upptagen med körsång då jubilaren uppmärkssammades med stort program i Koncert och Kongress, som mor min, och tydligen mestadels andra vallfärdande kvinnor i hennes ålder, var på. Jag hade nog brutit av ordentligt i församlingen, om jag själv hunnit uppmärkssamma arrangemanget i tid nog att skaffa mig biljett och avboka körsången. En varm tanke till allas vår Tage. Jag hälsar på honom varje gång jag åker förbi hans staty, på väg mot tågstationen.

1 kommentar:

Anonymous kas skrev...

Håråfobi som troligen är nära besläktat med kåråfobi

fortsättning följer ...

16 oktober, 2005 00:34  

Skicka en kommentar

Bloggtoppen.se