02:47 Skriv: bräderna!
Nu blir det tråkigt i några stycken, vänner, medan jag slåss med väderkvarnar. Jag gör bestämt det rätt ofta i text nu; det är väl helt enkelt sådant jag behöver tänka genom och reda ut för mig själv, när fingrarna väl börjar gå varma. Faktiskt är det bara de sista två styckena som inte maler väderkvarnar idag; håll till godo. :)
Ibland är det litet beklämmande att sitta någonstans med Synnerligen God Insyn i något fält, när man har gjort någon liten betraktelse ens fördomar dragit på munnen åt litet. Jag tycker jag börjat hamna i det mycket mer på sistone än förr om åren, inte minst vad beträffar mina erfarenheter från lärarprogrammet, och i skolan, där ute i verkligheten. Mina ord, som insider, antar lätt en insiders vikt, om jag inte passar dem mycket noga, och även då kanske jag inte riktigt kan trubba ned dem så långt jag egentligen avsett -- trots allt finns det väl ändå någon essens sanning bakom dem ändå? Tanken vaknade ju hos honom, en av di där på-plats-kolumnisterna, och så fastnar en liten avlagring av mitt plirska raljerande på folks växande fördomsstalaktiter. Kanhända förstärker snarare min bakåtlutade ton fästet, då jag inte triggar mycket till försvarsreaktion mot ett för hårt insålt budskap, som i reklam eller media.
Rätt mycket av det vill jag, som sagt, låta bli ibland. När jag tycker om och vurmar för något även med de skavanker och lustigheter jag drar på munnen åt. Veckan som gått har jag varit på en liten låg- och mellanstadieskola med en klass av varje sort mellan sex och tolv år; 180 elever, ett tjugotal pedagoger, och en stämning och anda som torde garantera deras elevunderlag och fortbestånd, så länge den håller i sig. Hoppas jag.
Som vanligt, har jag väl lagt märke mer till vad jag lärt mig om mig själv än vad jag lärt mig om mitt månnliga karriärsval som lärare i allmänhet och förskollärare i synnerhet. Detta senare mer för att jag aldrig placeras i förskoleklass på mina pass praktik, då jag läser ett utbildningsprogram som formellt sett och i praktiken inte täcker in den karriär jag siktar mot. Självförvållade bekymmer, med andra ord, för att jag trivs bättre med att plugga och bo i Linköping, än att pendla till grannbyn Norrköping som har ett riktigt förskollärarprogram. Med den nuvarande lärarutbildningen är dock första året gemensamt för alla lärare (så varför pendla för något sådant? tänker en opportunistisk Johan, och hoppar på på hemmaplan), och finner man sen, som jag, att musiskt lärande verkar intressant och spännande, kan man ju följa upp med ett år sådant med innan det grenar av i olika åldersfack på riktigt. Kanske rentav ännu mer än så; jag vet faktiskt inte riktigt.
Här springer vi på ett annat litet dåligt samvete jag (och för den delen flera andra med mig på lärarprogrammet, tror jag) när -- att inte ha någon vidare god överblick över A och O beträffande lärarprogrammets innehåll, upplägg, bakomliggande syften och upplägg, målbeskrivningar, et cetera. Sådana där ting som lätt hamnar på tapeten, så fort man ska föra något meningsfullt utbyte med andra om vart utbildningen leder, vad den är, vill, ger och inte ger, kan ge, bör ge, och så vidare. Universitetets PR utåt genom sina studenters syn på och förståelse för helheten. Attityd till såväl målet, som vägen dit, och alla möjliga, väl övervägda val som radar upp sig längsmed vägen. Många val, möjligheter, och tillfällen till profilering åt massor av håll och kanter. En mångfacetterad, brokig lärarkår för ett dito samhälle.
Men själv har jag haft en ganska lågnäst inställning till allt detta, och inte gett mig upp på höjderna för att blicka ut över helheten. Ens min egen helhet. Ger jag med den inställningen ett dåligt intryck för lärarprogrammet, mer än min egen person, tycker jag det är litet snöpligt, då jag tycker att en universitetsutbildning, av vilken art den än månde vara, inte ska handla om att tuta i sina studenter ett utbildningsperspektiv de inte själva haft intresset att bilda sig en överblick över. Kanske kan jag köpa att sållas in som en punkt i statistiken över attityder bland de som väljer att läsa till lärare, även om jag i väldigt få avseenden brukar platsa i nära nog vilken falangflagg man väljer åt mig att höra hemma i (prova själv om du känner mig: förskollärare, programmerare, student, pojkvän, kyrkokörsångare, och så vidare).
Huga. Nu höll jag på att mista hela den här noten i en hängd browser. (Men lyckades tursamt nog gräva fram den igen ur processliket innan det kallnat.) Jag tror jag snörar åt kvickt och går och knyter mig sen; klockan är massor.
Det mycket lilla knix i ögonvrån den här noten började i, handlade om ett diagnostiskt stavningstest jag gav idag, som litet grand tog tempen både på elevernas färdigheter, och den skyldige provkonstruktören (sannolikt någon lokal förmåga): 28 meningar i stil med "Isbjörnen bor på Grönland.", dikterade en i sänder med ett mässande efterled "Skriv: isbjörnen!". Framåt slutet av pappret, vittnade ett av de understrukna orden, brädorna, om att tidigare ha lytt "bräderna". Och jag log.
Ibland är det litet beklämmande att sitta någonstans med Synnerligen God Insyn i något fält, när man har gjort någon liten betraktelse ens fördomar dragit på munnen åt litet. Jag tycker jag börjat hamna i det mycket mer på sistone än förr om åren, inte minst vad beträffar mina erfarenheter från lärarprogrammet, och i skolan, där ute i verkligheten. Mina ord, som insider, antar lätt en insiders vikt, om jag inte passar dem mycket noga, och även då kanske jag inte riktigt kan trubba ned dem så långt jag egentligen avsett -- trots allt finns det väl ändå någon essens sanning bakom dem ändå? Tanken vaknade ju hos honom, en av di där på-plats-kolumnisterna, och så fastnar en liten avlagring av mitt plirska raljerande på folks växande fördomsstalaktiter. Kanhända förstärker snarare min bakåtlutade ton fästet, då jag inte triggar mycket till försvarsreaktion mot ett för hårt insålt budskap, som i reklam eller media.
Rätt mycket av det vill jag, som sagt, låta bli ibland. När jag tycker om och vurmar för något även med de skavanker och lustigheter jag drar på munnen åt. Veckan som gått har jag varit på en liten låg- och mellanstadieskola med en klass av varje sort mellan sex och tolv år; 180 elever, ett tjugotal pedagoger, och en stämning och anda som torde garantera deras elevunderlag och fortbestånd, så länge den håller i sig. Hoppas jag.
Som vanligt, har jag väl lagt märke mer till vad jag lärt mig om mig själv än vad jag lärt mig om mitt månnliga karriärsval som lärare i allmänhet och förskollärare i synnerhet. Detta senare mer för att jag aldrig placeras i förskoleklass på mina pass praktik, då jag läser ett utbildningsprogram som formellt sett och i praktiken inte täcker in den karriär jag siktar mot. Självförvållade bekymmer, med andra ord, för att jag trivs bättre med att plugga och bo i Linköping, än att pendla till grannbyn Norrköping som har ett riktigt förskollärarprogram. Med den nuvarande lärarutbildningen är dock första året gemensamt för alla lärare (så varför pendla för något sådant? tänker en opportunistisk Johan, och hoppar på på hemmaplan), och finner man sen, som jag, att musiskt lärande verkar intressant och spännande, kan man ju följa upp med ett år sådant med innan det grenar av i olika åldersfack på riktigt. Kanske rentav ännu mer än så; jag vet faktiskt inte riktigt.
Här springer vi på ett annat litet dåligt samvete jag (och för den delen flera andra med mig på lärarprogrammet, tror jag) när -- att inte ha någon vidare god överblick över A och O beträffande lärarprogrammets innehåll, upplägg, bakomliggande syften och upplägg, målbeskrivningar, et cetera. Sådana där ting som lätt hamnar på tapeten, så fort man ska föra något meningsfullt utbyte med andra om vart utbildningen leder, vad den är, vill, ger och inte ger, kan ge, bör ge, och så vidare. Universitetets PR utåt genom sina studenters syn på och förståelse för helheten. Attityd till såväl målet, som vägen dit, och alla möjliga, väl övervägda val som radar upp sig längsmed vägen. Många val, möjligheter, och tillfällen till profilering åt massor av håll och kanter. En mångfacetterad, brokig lärarkår för ett dito samhälle.
Men själv har jag haft en ganska lågnäst inställning till allt detta, och inte gett mig upp på höjderna för att blicka ut över helheten. Ens min egen helhet. Ger jag med den inställningen ett dåligt intryck för lärarprogrammet, mer än min egen person, tycker jag det är litet snöpligt, då jag tycker att en universitetsutbildning, av vilken art den än månde vara, inte ska handla om att tuta i sina studenter ett utbildningsperspektiv de inte själva haft intresset att bilda sig en överblick över. Kanske kan jag köpa att sållas in som en punkt i statistiken över attityder bland de som väljer att läsa till lärare, även om jag i väldigt få avseenden brukar platsa i nära nog vilken falangflagg man väljer åt mig att höra hemma i (prova själv om du känner mig: förskollärare, programmerare, student, pojkvän, kyrkokörsångare, och så vidare).
Huga. Nu höll jag på att mista hela den här noten i en hängd browser. (Men lyckades tursamt nog gräva fram den igen ur processliket innan det kallnat.) Jag tror jag snörar åt kvickt och går och knyter mig sen; klockan är massor.
Det mycket lilla knix i ögonvrån den här noten började i, handlade om ett diagnostiskt stavningstest jag gav idag, som litet grand tog tempen både på elevernas färdigheter, och den skyldige provkonstruktören (sannolikt någon lokal förmåga): 28 meningar i stil med "Isbjörnen bor på Grönland.", dikterade en i sänder med ett mässande efterled "Skriv: isbjörnen!". Framåt slutet av pappret, vittnade ett av de understrukna orden, brädorna, om att tidigare ha lytt "bräderna". Och jag log.
postad 02:47 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar