23:14 Känslor om tid, stress och kärlek
"Nu ska jag försöka ta mig ett välgörande, avstressande bad." sade jag, och föll strax tillbaka i mediabruset igen, där jag läste en kort short story, i stället för att ta upp tanketråden jag börjat spinna på.
Det har gått litet över en vecka sedan hon kom och slog ned i mitt liv senast, och jag känner mig precis lika fånigt tonårsmelodramatisk som jag låter. Men det gör förstås mycket litet för att ändra på hur det känns i övrigt. Jag har inte riktigt återvänt till livsrytmen efter det än, eller lyckats komma ihåg hur man gör. Det är berusande att vara kär, och det ska väl ingen komma och gnälla över, men ibland blir det fånigt, också, och nu är jag tillbaka vid ett vägskäl jag stått vid förut, konstaterandes att jag har åtaganden gentemot andra jag inte vill släppa och egna studieåtaganden jag nog är beredd att tulla på. Jobbdeadline i övermorgon, en opposition att lämna i morgon och en egen portfolio som ska skrivas klart tills på fredag. Jag tror bestämt inte längre att jag kommer ge den senare den kärlek den behöver.
Och kanske drar jag med mig rätt mycket av mina studier i fallet. Det har varit si och så med motivationen ett bra tag nu.
Jag lever inte som jag lär. Tar mig an mer än jag har tid och råd till, fokusmässigt, och odlar stress i kalendern jag aldrig tittar i. Rätt vad det är dyker det upp något möte, eller körinternat, eller någonting annat, som jag i god tid kunnat planera för, och jag får veta det någon dag i förväg, eller en kvart efter att det börjat och per telefon, släpper saker och ger mig åstad. Och det brukar bli jättebra fortfarande; de jag ringaktar så här har stort tålamod med mig, de gånger de ens anar att jag inte är mer än minuter förberedd, men det är ett jäkla sätt, och vare sig jag eller någon annan har något att vinna på det. Så jag ska försöka trappa ner litet, och leva som jag lär i stället. Jag vet i själva verket ganska mycket om att ta vara på tid, leva i frid, en dag i sänder, att njuta i stillhet, ha gott om tid på sig, leva organiskt och andas genom både själ och hjärta.
Just för att jag provat på så många alternativ, och ser kontrasterna bre ut sig i kölvattnet. Märka skillnaderna varje gång jag lägger om kursen.
Men rätt vad det är halkar jag tillbaka i ekorrhjulet några månader, kanske för att kärlekslivet torftat ihop, och jag söker efter något jag inte når, och hoppas kunna döva med aktiviteter och fullt upp, och ännu något senare har allt samlat upp sig på hög, och det börjar svaja av och an igen. Nu har jag mist veckorytmen; en i förstone ljuvlig kick av att ha lyxhelg med kärleken i början av veckan (och mitt i veckan!), den andlösa fortsättningen i att inte halka tillbaka på rätt köl igen, och ett stort produktivitetsfall, när jag inte riktigt kommer igång att göra någonting igen.
Så om några veckor eller månader är jag nog redo att säga bestämt att det blir ett nytt uppehåll i mina studier och att jag ska ägna mig åt att jobba en tid enbart, och sen se över situationen på nytt, när jag börjat halka till rätta igen och lugna ner mig nog för att kunna ta en sak i taget igen, och se nyktert på saker och ting. Utan risk för att bränna ut mig, själ, kropp eller hjärta. Och tills dess, försöker jag nog lova mig att sakta plana ut igen, och inte ta så hårt på om det går dåligt med det jag fasar ut. Inga hastiga kursjusteringar, dock. Men om det här köper mig litet tid; ett par år eller så, innan jag läser klart min förskollärarexamen, om det känns rätt ännu, tror jag det kan vara välbehövd tid, att smälta in tanken litet till. Jag har fått små inledande smakprov på vad det är att jobba i skola och med barn, och det finns lektioner så det räcker och blir över i vad jag kan och vad jag har kvar framför mig innan det skulle fungera för mig på längre sikt.
Hur man för sig och beter sig, när någon skråmat sig. Reder ut konflikter. Stoppar pågående misshandel i någon form och i största allmänhet säger ifrån, tar i och går in i fostransroll och barskar till någon som behöver ett gränsdragande. Saker som i någon mån står i konflikt med min självbild, men måste adresseras för att jag ska fylla hela den roll det är att vara lärare eller pedagog eller dagistant. Eller vad det lider, någon gång, förälder. Även om det känns mycket avlägset idag, skulle det förvåna mig mycket mer om jag inte själv vandrar den vägen, någon gång i framtiden.
Just nu är jag mest lycklig över att ha funnit kärlek att vila i; precis den där sortens tillitsknarkig kärlek, där man kan falla mot varann utan rädslor och landa tryggt. Det krävs rätt mycket innan det där blir uppfyllt, börjar jag så smått begripa efter att ha sökt det så länge, och känt själv att det varit så lätt att ge, utan att förmodligen någonsin ha gett det till någon. Det är ju en sådan där gåva som bara mottagaren kan få, inte som någon aktivt kan ge henne. Jag kan ge vem som helst vad som helst, men vad hon får i min gåva har helt att göra med vad det blir för henne. Och vice versa. Det jag får av någon blir för mig vad det är först satt i mitt eget sammanhang och uttytt med mina glasögon på, oavsett vad det var för den som gav det till mig.
Det är alltid elementära grundsatser som är svårast, i mänsklig perspektivlära, som här, eller varför inte matematik -- plus, minus och gånger är ofta svårast.
Det står kvar en tandborste intill min i badrummet; den har liksom hånglat upp min, lutat sig fram över den och möter den i en öm, lång kyss, som aldrig tycks ta slut. Mycket för att jag inte haft hjärta att röra den, och i stället börjat använda bara eltandborsten jag köpte på mig för uppåt tusingen när jag glatt firade att jag till slut, efter bara något års kötidsväntan, halkat in i kommunala tandläkarsystemet igen och har tandläkartider att se fram emot, för att börja rumstera bland onödiga tänder och annat trolltyg för några veckor sedan. Och eltandisen bor i vilket fall i en nätt elektrisk laddmojt som borde få något bättre ställe att bo på än på golvet utanför mitt sovrum med sladden in under dörren. Men den blinkar blå, och det vill jag inte ha i samma rum som mig när jag sover, så för närvarande får den stå där litet fånigt, i väntan på eventuella beslut om att dra in ström i badrummet, ge den något permanent boende i något annat rum, eller något annat fiffigt.
I handfatet ligger det kvar några lyckliga långa hårstrån, som jag inte heller vill skölja bort, vid min kudde ligger det en munkjacka som fortfarande luktar trevligt, i kylskåpet står ett paket honungsyoghurt som nog borde kastas snart och soffan står i mitten av vardagsrummet fortfarande, för att det helt enkelt känts fel varje gång jag tänkt på att kanske vända tillbaka den mot väggen igen, som det var någon gång innan hon hälsade på. (Jag kommer nog över det rätt snart, tror jag, i synnerhet som den står så där för att mamma hälsat på och övernattat i den kort dessförinnan och jag inte hunnit städa tillbaka den efteråt, men för närvarande har jag kommit av mig.)
En sak i långtidsplaneringen skiner från klar himmel och kommer inte halka bort i den mentala sållning som annars går skoningslöst fram med allt jag gör och företar mig, och det är att jag kring den femte november och framåt med största sannolikhet bryter upp ett slag och far till Göteborg igen. Kanske hälsar jag till och med på Fredrik någonting igen; vi får se. Det är i skrivande stund en ganska parentetisk punkt på agendan.
Och till årsskiftet tindrar det andra stjärnor i vardande för längre vistelser jag vet inte var. Brittiska öarna, Helsingfors, någon annanstans. Ett vet jag, och det är att livet börjat halka på plats i mig från den solsida av tillvaron som känts långt borta och kastat mörka slagskuggor över tillvaron egentligen ända sedan någon gång efter att jag bröt med Mia, med några små lyckliga Maya-avbrott och så inströsslade här och var. Det är viktigt med ljus som skiner in genom fönstret från kärlekssidan av sängen när man vaknar om morgonen.
Det har gått litet över en vecka sedan hon kom och slog ned i mitt liv senast, och jag känner mig precis lika fånigt tonårsmelodramatisk som jag låter. Men det gör förstås mycket litet för att ändra på hur det känns i övrigt. Jag har inte riktigt återvänt till livsrytmen efter det än, eller lyckats komma ihåg hur man gör. Det är berusande att vara kär, och det ska väl ingen komma och gnälla över, men ibland blir det fånigt, också, och nu är jag tillbaka vid ett vägskäl jag stått vid förut, konstaterandes att jag har åtaganden gentemot andra jag inte vill släppa och egna studieåtaganden jag nog är beredd att tulla på. Jobbdeadline i övermorgon, en opposition att lämna i morgon och en egen portfolio som ska skrivas klart tills på fredag. Jag tror bestämt inte längre att jag kommer ge den senare den kärlek den behöver.
Och kanske drar jag med mig rätt mycket av mina studier i fallet. Det har varit si och så med motivationen ett bra tag nu.
Jag lever inte som jag lär. Tar mig an mer än jag har tid och råd till, fokusmässigt, och odlar stress i kalendern jag aldrig tittar i. Rätt vad det är dyker det upp något möte, eller körinternat, eller någonting annat, som jag i god tid kunnat planera för, och jag får veta det någon dag i förväg, eller en kvart efter att det börjat och per telefon, släpper saker och ger mig åstad. Och det brukar bli jättebra fortfarande; de jag ringaktar så här har stort tålamod med mig, de gånger de ens anar att jag inte är mer än minuter förberedd, men det är ett jäkla sätt, och vare sig jag eller någon annan har något att vinna på det. Så jag ska försöka trappa ner litet, och leva som jag lär i stället. Jag vet i själva verket ganska mycket om att ta vara på tid, leva i frid, en dag i sänder, att njuta i stillhet, ha gott om tid på sig, leva organiskt och andas genom både själ och hjärta.
Just för att jag provat på så många alternativ, och ser kontrasterna bre ut sig i kölvattnet. Märka skillnaderna varje gång jag lägger om kursen.
Men rätt vad det är halkar jag tillbaka i ekorrhjulet några månader, kanske för att kärlekslivet torftat ihop, och jag söker efter något jag inte når, och hoppas kunna döva med aktiviteter och fullt upp, och ännu något senare har allt samlat upp sig på hög, och det börjar svaja av och an igen. Nu har jag mist veckorytmen; en i förstone ljuvlig kick av att ha lyxhelg med kärleken i början av veckan (och mitt i veckan!), den andlösa fortsättningen i att inte halka tillbaka på rätt köl igen, och ett stort produktivitetsfall, när jag inte riktigt kommer igång att göra någonting igen.
Så om några veckor eller månader är jag nog redo att säga bestämt att det blir ett nytt uppehåll i mina studier och att jag ska ägna mig åt att jobba en tid enbart, och sen se över situationen på nytt, när jag börjat halka till rätta igen och lugna ner mig nog för att kunna ta en sak i taget igen, och se nyktert på saker och ting. Utan risk för att bränna ut mig, själ, kropp eller hjärta. Och tills dess, försöker jag nog lova mig att sakta plana ut igen, och inte ta så hårt på om det går dåligt med det jag fasar ut. Inga hastiga kursjusteringar, dock. Men om det här köper mig litet tid; ett par år eller så, innan jag läser klart min förskollärarexamen, om det känns rätt ännu, tror jag det kan vara välbehövd tid, att smälta in tanken litet till. Jag har fått små inledande smakprov på vad det är att jobba i skola och med barn, och det finns lektioner så det räcker och blir över i vad jag kan och vad jag har kvar framför mig innan det skulle fungera för mig på längre sikt.
Hur man för sig och beter sig, när någon skråmat sig. Reder ut konflikter. Stoppar pågående misshandel i någon form och i största allmänhet säger ifrån, tar i och går in i fostransroll och barskar till någon som behöver ett gränsdragande. Saker som i någon mån står i konflikt med min självbild, men måste adresseras för att jag ska fylla hela den roll det är att vara lärare eller pedagog eller dagistant. Eller vad det lider, någon gång, förälder. Även om det känns mycket avlägset idag, skulle det förvåna mig mycket mer om jag inte själv vandrar den vägen, någon gång i framtiden.
Just nu är jag mest lycklig över att ha funnit kärlek att vila i; precis den där sortens tillitsknarkig kärlek, där man kan falla mot varann utan rädslor och landa tryggt. Det krävs rätt mycket innan det där blir uppfyllt, börjar jag så smått begripa efter att ha sökt det så länge, och känt själv att det varit så lätt att ge, utan att förmodligen någonsin ha gett det till någon. Det är ju en sådan där gåva som bara mottagaren kan få, inte som någon aktivt kan ge henne. Jag kan ge vem som helst vad som helst, men vad hon får i min gåva har helt att göra med vad det blir för henne. Och vice versa. Det jag får av någon blir för mig vad det är först satt i mitt eget sammanhang och uttytt med mina glasögon på, oavsett vad det var för den som gav det till mig.
Det är alltid elementära grundsatser som är svårast, i mänsklig perspektivlära, som här, eller varför inte matematik -- plus, minus och gånger är ofta svårast.
Det står kvar en tandborste intill min i badrummet; den har liksom hånglat upp min, lutat sig fram över den och möter den i en öm, lång kyss, som aldrig tycks ta slut. Mycket för att jag inte haft hjärta att röra den, och i stället börjat använda bara eltandborsten jag köpte på mig för uppåt tusingen när jag glatt firade att jag till slut, efter bara något års kötidsväntan, halkat in i kommunala tandläkarsystemet igen och har tandläkartider att se fram emot, för att börja rumstera bland onödiga tänder och annat trolltyg för några veckor sedan. Och eltandisen bor i vilket fall i en nätt elektrisk laddmojt som borde få något bättre ställe att bo på än på golvet utanför mitt sovrum med sladden in under dörren. Men den blinkar blå, och det vill jag inte ha i samma rum som mig när jag sover, så för närvarande får den stå där litet fånigt, i väntan på eventuella beslut om att dra in ström i badrummet, ge den något permanent boende i något annat rum, eller något annat fiffigt.
I handfatet ligger det kvar några lyckliga långa hårstrån, som jag inte heller vill skölja bort, vid min kudde ligger det en munkjacka som fortfarande luktar trevligt, i kylskåpet står ett paket honungsyoghurt som nog borde kastas snart och soffan står i mitten av vardagsrummet fortfarande, för att det helt enkelt känts fel varje gång jag tänkt på att kanske vända tillbaka den mot väggen igen, som det var någon gång innan hon hälsade på. (Jag kommer nog över det rätt snart, tror jag, i synnerhet som den står så där för att mamma hälsat på och övernattat i den kort dessförinnan och jag inte hunnit städa tillbaka den efteråt, men för närvarande har jag kommit av mig.)
En sak i långtidsplaneringen skiner från klar himmel och kommer inte halka bort i den mentala sållning som annars går skoningslöst fram med allt jag gör och företar mig, och det är att jag kring den femte november och framåt med största sannolikhet bryter upp ett slag och far till Göteborg igen. Kanske hälsar jag till och med på Fredrik någonting igen; vi får se. Det är i skrivande stund en ganska parentetisk punkt på agendan.
Och till årsskiftet tindrar det andra stjärnor i vardande för längre vistelser jag vet inte var. Brittiska öarna, Helsingfors, någon annanstans. Ett vet jag, och det är att livet börjat halka på plats i mig från den solsida av tillvaron som känts långt borta och kastat mörka slagskuggor över tillvaron egentligen ända sedan någon gång efter att jag bröt med Mia, med några små lyckliga Maya-avbrott och så inströsslade här och var. Det är viktigt med ljus som skiner in genom fönstret från kärlekssidan av sängen när man vaknar om morgonen.
postad 23:14 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar