20:47 Gnolande uppför backen hem

Om jag har mått så här bra någon gång, har jag beklagligtvis glömt det. Söderflicka har varit på besök i ett par dagar; kom hit måndag eftermiddag, reste hem igen efter lunch idag. Kikkobarsushi är kungligt god; de 80 kronor åtta bitar och te går på under lunchen är synnerligen väl investerade. (Inte har de väl alltid varit så här bra?) Den söte herren av japanskt snitt som serverade oss log mycket varmt åt (förmodar jag) våra svärmerier när vi tackade för oss och promenerade ut därifrån; precis den där sortens innerliga leende jag själv torde ha iklätt mig i hans position.

Det har varit ett berusande frosseri i kel, mums, prat, lycka och trivsel utan like under den konstruerade helg vi klämt in inom dessa två skottdygn mitt i veckan. Lyckliga prat om bekymmer man inte riktigt kan adressera i brev, för att det krävs den där härvaron, blickar som möts, famnar att dämpa eventuella väckta smärtor i, och annat tillitsknark som behövs för att lyfta fram det som är svårt. Ex. Avstånd. Behövliga umgängen för att inte gå under av längtan mellan mötena. Och alla bekymren har bara runnit av, eller mer avdunstat, egentligen. Lyft, från hjärtat, och seglat bort med någon varm vind.

Vi har lagat fantastisk mat; en fullödigare purjolöks-, broccoli- och svamp-paj än jag någonsin fått till (än har jag aldrig lyckats göra för mycket fyllning), en smaskig pasta carbonara med de två överblivna tärnade broccolistammarna från i måndags, och på min tehylla står nu ett par sötsakiga/fruktiga tjejteer intill mitt Earl Grey. De pryder sin plats, även om jag inte känner någon akut längtan att tulla på dem än. Jag kanske återkommer när jag börjar bli nostalgisk eller längtsjuk.

Sömnen var inte fullt så övernaturligt magisk det här besöket; natten till tisdagen, då jag hade min sista praktikdag ute i (lågstadie)skolan för den här perioden, sov jag en smula ryckigt och vaknade på slaget sex timmar sömn, ovanan att gå och lägga sig en smula för sent trogen. Då var klockan tjugo över fyra, och med en grämd men likafullt lycklig inre suck smet jag runt sängen och kröp upp intill henne igen i bakifrånsked för ett par timmars sömn till.

Upp igen strax före sju, tyst tassandes ut i badrummet för duschen jag med måndagkvällen i färskt minne lovat ta mig, frukostmackor, ett tyst påklädande i mörkret på sängen strax intill henne, med lugna andetag som ett audiellt fridporträtt beslöjandes allt annat.

Den första höstfrosten i gräset, och gryningsmöte längs vägen, under en sprakande lönn, för ett par dussin glatt tjattrande paddelankor strax före fälten bortanför Ramshäll. Det såg ut som ett smärre konvent.

Komma hem efter en tung dag till flicka, som just jobbat färdigt och tänkt lägga sig att vila ett slag. Fika. Prata av sig litet i famn, laga och äta mellanmål tillsammans.

Kela. Planera middag, gruffa litet åt att inte redan ha köpt ost enligt planen, gå och köpa den innan affären stänger, och laga den enorma pajen.

Ha så oerhört mycket gemensam kultur och uppväxt att det känns märkligt att någonsin ha älskat utom sitt åldersspann och sina regioner av perspektivsrymden. Jag har minsann talat med Hasse Tellemar!

Prata allt. Finna det så oerhört lätt att utveckla tankar, om vad som helst. Till och med politik. Vi har helt olika färgteckning, bakgrund, och det reser inga som helst hinder, banér, eller ens låtsade skärmytslingar. Det där har jag smuttat på försiktigt förut och blivit lika förvånad över att inte se några troll i, men då utan några djupdyk -- nu var vi långt inne i samhällsbyggarfilosofi, och stötte aldrig på patrull. Intresserat lyssnande, tolkningshjälp som flera gånger stannade i samförståndsnickar innan något hunnit förklaras i ord. Teckna svårformulerade halvtänkta känslobilder, och nå fram.

Få kråkor i halsen och distortioner i öronen. "Nu gissade du fel!"

Duscha tillsammans. Schamponera in. Byta plats fram och åter mellan stril och utanför med de vita draperierna inramandes ångan och utestängandes världen. Kanske borde de få förbli helvita snarare än ges stora Totoro-motiv?

Leka. Hitta och prova alla möjliga anfallsvinklar. Förvånas. Prova mer. Stormtrivas.

Hålla om. Passa ihop. Njuta. Fröjdas. Lyckliga omkring varann. Famnvila. Pillow talk.

Skämma bort och bli bortskämda.

Frukost med sakta skingrande morgondimmor utanför fönstret.

Smyga ned kakburken hon förtjust tullat havreflarn ur i hennes bagage. Bli påkommen innan det var färdigpackat, och få ett fantastiskt leende till tack för resegodiset.

Jobba sida vid sida en stund, hon med översättning, jag med ett litet verktyg för att underlätta det. Jobba vidare några timmar på det under tiden hon satt på bussen och hade tråkigt. Varför skickade jag inte med henne något kul att läsa?

Knata hemåt i kelbyxor, överdragsbyxor, brun skjorta (det har varit skjortor hela den senaste veckan; jag börjar bestämt trivas starkt i skjorta, från att ha skytt plagget i hela mitt liv, festliga tillfällen oräknade) och ett stormande gott humör. Sjunga upp, och muntert gnola vidare på allt som kommer i närheten av tanken. Det började visst i "And I can't fight this feeling any more" någonstans efter Spar, sen smärre blandade improviserade uppsjungningsövningar halva backen upp till mig, och en kaskad Viba Femba (Asfaltssång, Kråkbegravningen, Är du vaken, Lars?) på väg till Martin med några cd-skivor jag lånat av honom för någon månad sedan.

Komma hem och hitta oavsiktligt kvarglömda plagg som inte kom med på bussen.

Skriva mer förtjusta brev. Dagboksnoter. Äta restpajmiddag. Fortsätta le. Skriva. Trivas.

Avstånd är inte den nemesis de brukat vara.