23:28 Delerm-punkten
Det är bra att skriva brev; jag tycks ha hittat tillbaka till en form av skrivande som låter mig kretsa kring Delerm-punkten i det mediet igen, och det är en härlig känsla. För den förkrossande majoritet som inte genast skiner upp och tyder detta nyord utan förklaring, en prompt sådan -- Philippe Delerm är en fransk författare som förädlat konsten att på två sidor riktigt frossa i verbalt finsmakeri, och minutiöst teckna en enda känsla, med just den grad av detaljrikedom, vattna sig i munnen, riktigt suktande eller trånande ge perfekta porträtt av, ja, vad det nu månde handla om. "Den första klunken öl", som den antologi som bildar kronan av hans verk heter, eller alla små detaljer och känslobilder som hör morfars pennkniv till.
Delerm-punkten är det skrivna ordets litterära parallell till den överhaussade G-punkten.
Så. Den som genast springer ut och lånar eller köper den blir näppeligen misslynt; den är ett bra sätt att vänta in våren. När jag härom året jobbade på universitetet, var stunder promenerandes med en Delerm till eller från jobbet dagens givna höjdpunkt; faktiskt är det något av det bestående intrycket av den tiden. Det var nog en rätt kärlekstorr epok.
Sedan jag i torsdags råkade försänka mig i djuphackmod på jobbet inför en deadline i lördags (demo på något jippo) och så helt och fullkomligt fokuserad på arbetet framåt midnatt upptäcka att det är torsdag och jag missat veckans lyxvattenhål körsång, har dygnet varit litet i olag. Jag grämer mig inte så mycket över det nu, även om det var beklagligt då; jag hade behövt just de där fem minuterna inledande ömsesidig parvis axel-/ryggmassage den dagen, vilken slutade i en synnerligen besvärlig ryggvärk, olik det jag vanligen ådrar mig. För att lura mig till sömns fick jag ta till det riktigt tunga artilleriet av att gå djupt in i en minnesåteruppspelning av en älskads hela min-, ljud- och kropps-skådespel av färden från sömnigt avslappnat myskel till orgasm under mina händer med mera, vilket förvisso blåste nytt liv i underbara minnen och förlänte ond tid utan eget existensvärde en viss skir guldkantsskära.
Men den kvällen uträttade jag i vilket fall en klocktidsmånads effektiva tunga arbete, så det var för ovanlighets skull väl värt att missa eventuell körsång och samkväm för. Om det alls var någon sådan, sportlov, som det var. Men det tror jag nog det var.
Jag har inte tagit tillfället i akt att frossa i den enda kommersiella högtid som ger mig någonting under året än, trots att bokrean stått i full blom ända sedan tidigare någon gång i veckan. Chokladdagen i mittre februari är i och för sig trevlig, när man har någon kär chokladaddict nära inpå sig man kan smyga åt okynnesgotter, men vanligen går även den annars mig förbi ganska indifferent. Bokrean är dock den tid på året då jag gladeligen (som singel, i alla fall) skulle kunna tänka mig ett vikariat någon eller några da'r på Åhléns eller i någon renodlad boklåda, för att förlusta mig litet med den där trivsamma känslan av bibliofiler som med inre glöd i blicken klär av bokhyllor med ögonen, skalar bort irrelevanta blickfång från världen (exempel: hunks, sexobjekt, att brandlarmet just gick, någon försöker prata med dem eller att affären nyss stängt) då de Fått Syn på den där Boken de Måste Ha, på hyllan strax bakom den där irriterande fasta häcken som har mage att skymma böckerna som står intill. Och banar sig dit.
Jag blir så varm i hjärtat av den sortens människor; älskar dem, lika mycket som de älskar böcker ibland. Inte för att jag riktigt har samma kall själv; jag tycker om att läsa, men syndar inte när jag då och då införskaffar en bok, och har mer något djupt beundrande, och litet kärleksfullt, än självigenkänning bakom min affinitet för dem. Det hjälper förstås att de jag älskat mest är så där insnöade på böcker; att ha en lätt släng av bibliofili i blodet är ett mycket gott tecken i de jag nosar på som har det. Eller, för all del, betonat på Bo Kaspers vis -- vissa Har Det, andra inte. Det är ett lika gott tecken som att trivas med att sova med sina vänner, tror jag, fast på ett annat plan.
En trivsam potentiell väninna eller månne ett kärleksintresse (det är rätt trivsamt att lära känna folk helt genom ord och utan minsta aning om hur de ser ut utanpå, ibland) tände per brev min längtan efter våren. Plötsligt längtar jag medvetet något oerhört efter våren igen, efter att nätt och jämnt haft första känningarna än; de har bara ruvat som små frön i längtan efter den där magiska dagen var vår då man slår upp dörren och finner flickor överallt i befriande litet ytterkläder igen.
Sen duggar vårtecknen tätt i några veckor; videung, tussilago, fågelsång, vitsippor, lövsprickning och helt plötsligt midsommarstång och allmänt fylleskrål överallt under kvällspromenaden, men just den där första magiskt, nästan spöklikt synkroniserade dagen då världen tar av sig kläderna och bara ler en öppen famn upp i ansiktet på en, är tveklöst årets bästa dag. Och snart är den här.
Jo, nog längtar jag. Efter famnar att fylla och gräs mellan tårna och gistna träbryggor det knarrar om då man tar sig ett insjödopp i steksol, eller att glida fram helt tyst över ett spegelblankt vattendrag och bara höra vattendroppet från andäktigt lyftad paddel bryta tystnaden och vattenytan när man glider fram längsmed strandkanten. Vintermörker är värdelöst utan någon att att dela det med. Sommar är lättare att ge sig hän i mer för sin egen skull och på dess egna meriter, utan draghjälp av annat. I år tror jag att jag ska försöka ta bättre vara på sommaren; det kan få bli ett litet i efterhand uppdiktat nyårslöfte, tror jag. Mitt något mer spekulativt tänkta om att se till att ha litet mer sex, tror jag att jag spar på till något annat år. Som löfte räknat.
Delerm-punkten är det skrivna ordets litterära parallell till den överhaussade G-punkten.
Så. Den som genast springer ut och lånar eller köper den blir näppeligen misslynt; den är ett bra sätt att vänta in våren. När jag härom året jobbade på universitetet, var stunder promenerandes med en Delerm till eller från jobbet dagens givna höjdpunkt; faktiskt är det något av det bestående intrycket av den tiden. Det var nog en rätt kärlekstorr epok.
Sedan jag i torsdags råkade försänka mig i djuphackmod på jobbet inför en deadline i lördags (demo på något jippo) och så helt och fullkomligt fokuserad på arbetet framåt midnatt upptäcka att det är torsdag och jag missat veckans lyxvattenhål körsång, har dygnet varit litet i olag. Jag grämer mig inte så mycket över det nu, även om det var beklagligt då; jag hade behövt just de där fem minuterna inledande ömsesidig parvis axel-/ryggmassage den dagen, vilken slutade i en synnerligen besvärlig ryggvärk, olik det jag vanligen ådrar mig. För att lura mig till sömns fick jag ta till det riktigt tunga artilleriet av att gå djupt in i en minnesåteruppspelning av en älskads hela min-, ljud- och kropps-skådespel av färden från sömnigt avslappnat myskel till orgasm under mina händer med mera, vilket förvisso blåste nytt liv i underbara minnen och förlänte ond tid utan eget existensvärde en viss skir guldkantsskära.
Men den kvällen uträttade jag i vilket fall en klocktidsmånads effektiva tunga arbete, så det var för ovanlighets skull väl värt att missa eventuell körsång och samkväm för. Om det alls var någon sådan, sportlov, som det var. Men det tror jag nog det var.
Jag har inte tagit tillfället i akt att frossa i den enda kommersiella högtid som ger mig någonting under året än, trots att bokrean stått i full blom ända sedan tidigare någon gång i veckan. Chokladdagen i mittre februari är i och för sig trevlig, när man har någon kär chokladaddict nära inpå sig man kan smyga åt okynnesgotter, men vanligen går även den annars mig förbi ganska indifferent. Bokrean är dock den tid på året då jag gladeligen (som singel, i alla fall) skulle kunna tänka mig ett vikariat någon eller några da'r på Åhléns eller i någon renodlad boklåda, för att förlusta mig litet med den där trivsamma känslan av bibliofiler som med inre glöd i blicken klär av bokhyllor med ögonen, skalar bort irrelevanta blickfång från världen (exempel: hunks, sexobjekt, att brandlarmet just gick, någon försöker prata med dem eller att affären nyss stängt) då de Fått Syn på den där Boken de Måste Ha, på hyllan strax bakom den där irriterande fasta häcken som har mage att skymma böckerna som står intill. Och banar sig dit.
Jag blir så varm i hjärtat av den sortens människor; älskar dem, lika mycket som de älskar böcker ibland. Inte för att jag riktigt har samma kall själv; jag tycker om att läsa, men syndar inte när jag då och då införskaffar en bok, och har mer något djupt beundrande, och litet kärleksfullt, än självigenkänning bakom min affinitet för dem. Det hjälper förstås att de jag älskat mest är så där insnöade på böcker; att ha en lätt släng av bibliofili i blodet är ett mycket gott tecken i de jag nosar på som har det. Eller, för all del, betonat på Bo Kaspers vis -- vissa Har Det, andra inte. Det är ett lika gott tecken som att trivas med att sova med sina vänner, tror jag, fast på ett annat plan.
En trivsam potentiell väninna eller månne ett kärleksintresse (det är rätt trivsamt att lära känna folk helt genom ord och utan minsta aning om hur de ser ut utanpå, ibland) tände per brev min längtan efter våren. Plötsligt längtar jag medvetet något oerhört efter våren igen, efter att nätt och jämnt haft första känningarna än; de har bara ruvat som små frön i längtan efter den där magiska dagen var vår då man slår upp dörren och finner flickor överallt i befriande litet ytterkläder igen.
Sen duggar vårtecknen tätt i några veckor; videung, tussilago, fågelsång, vitsippor, lövsprickning och helt plötsligt midsommarstång och allmänt fylleskrål överallt under kvällspromenaden, men just den där första magiskt, nästan spöklikt synkroniserade dagen då världen tar av sig kläderna och bara ler en öppen famn upp i ansiktet på en, är tveklöst årets bästa dag. Och snart är den här.
Jo, nog längtar jag. Efter famnar att fylla och gräs mellan tårna och gistna träbryggor det knarrar om då man tar sig ett insjödopp i steksol, eller att glida fram helt tyst över ett spegelblankt vattendrag och bara höra vattendroppet från andäktigt lyftad paddel bryta tystnaden och vattenytan när man glider fram längsmed strandkanten. Vintermörker är värdelöst utan någon att att dela det med. Sommar är lättare att ge sig hän i mer för sin egen skull och på dess egna meriter, utan draghjälp av annat. I år tror jag att jag ska försöka ta bättre vara på sommaren; det kan få bli ett litet i efterhand uppdiktat nyårslöfte, tror jag. Mitt något mer spekulativt tänkta om att se till att ha litet mer sex, tror jag att jag spar på till något annat år. Som löfte räknat.
postad 23:28 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar