21:43 Ensta kakel och fix
Igår hade jag början av en låt på hjärnan. En Depeche Mode, men vilken kunde jag bara inte komma på. Sannolikt spår av när jag plöjde genom större delen av deras diskografi (är det ens ett svenskt ord?) härom sistens; en liten efterhängsen jingel som ville stanna kvar. Synd, för den är bra, men inte kom jag på vad den hette eller hur något avsnitt ur texten gick (vilket brukar vara nog för att Google ska berätta vad det är).
Var är tjänsten som låter mig klinka in en liten stump av en godtycklig låt, kanske i fel tonart och bara ungefär rätt, och sen berättar vilken låt det är med vilken artist, ger mig möjligheten att köpa den (och remixer och andras inspelningar; Weird Al Yankovitchs version, Max Raabes...), som atomer (cd-skiva, video-dvd), losslesskodad DRM-fri musikfil, noter för originalarr, andra arr, och så vidare? Jag skulle lätt betala för den. Men den skulle nog bära sig alldeles själv på egna meriter och merförsäljningsintäkter.
Det har funnits en massa tid att tänka nyligen, när hjärtat försökt tvärnita på sistone. Det kan det förstås inte; hjärtan är tröga saker, i alla fall mitt. En väninna undrade om jag var singel nu igår kväll, och efter en stunds moget funderande fick jag ihop alla tanketåtar till att jag inte har något förhållande. Eller, om man försett sig på Vänner, möjligen att "We are on a break!". Vilket i mitt fall mest innebär att om hon skulle trava in en dag och känna att hon vill försöka fortsätta på samma spår igen och bygga framtid, så rimmar det väl med mina drömmar. Det finns en emotionell tröghet mellan verklighet och hjärtats vilja -- känslomässigt har jag förmodligen några månader kvar innan jag blir riktigt singel inuti också.
Men idag har jag lagt märke till någon slags emotionell smygvår. Jag har börjat upptäcka vackra människor vart jag än vänder mig. På tunnelbanan idag stirrade jag halvt ihjäl en stilig man i hatt, till exempel. Hatt är inte så dumt, i synnerhet inte på rätt personer. Jag undrar om jag skulle kunna bli en hattperson. Någon gång ska jag titta ut en hatt åt mig själv. Hatt, baby. Hatten är min. Och smörgåsbyggerskan på Odenplans Sandys var farligt söt. XL-kräft-och-vitlöksmackan på grovt bröd hon byggde var inte söt, men väldigt god; fler sådana.
Det var rätt trivsamt att ha tre halvtimmar dödtid mellan att min buss kom fram och att det var dags att ge sig vidare ut till Nacka för morbrors sextiårsfirande. Även om det kanske i någon mening var litet fånigt att knata till Stockholmskontoret för att mumsa i sig sin macka till litet lätt nätande för att kolla busstider, småtjattra litet, raka sig (hrm, brådska till bussen, ja) och nicka glatt till städaren som alla som varit för mycket på jobbet vid fel tidpunkter känner, och de övriga aldrig sett.
Veckan som helhet har varit rätt usel; mycket svacka och skuggsida. Det känns som om skrivande blivit lidande av det med; mycket produktion men föga värde. En del hämtade det sig dock igår -- ett företagsnamn på en skåpbil ett par flitiga söndagsarbetare höll på att kånka ut saker ur då jag spatserade förbi i förmiddags satte så precis ord på det -- Ensta kakel och fix. Det håller mig nätt och jämnt flytande, men snart är det vår.
Kanske är hemligheten att man ska proppa i sig så mycket mat att man lätt svajar när man går. Det kanske till och med skulle kunna rubba min konstanta vikt, även om jag har på känn att min ämnesomsättning som vanligt skulle förbränna all överskottsenergi på att göra mig till en veritabel kamin, så jag blir kokhet och så där mystrött i stället. När jag i eftermiddags i lugn och ro promenerade den påfallande trevliga sträckan mellan T-centralens tunnelbana och Cityterminalens bussgate Linköping, var det massor av bra känslor som flödade. Glada punkten pekade i skyn, min hållning var inte av denna världen och jag kände mig nästan som en ny människa.
En del rätt märkliga minnen och associationer hade fritt spelrum också. På något mystiskt vis hittade en gammal beredskapstroppskänsla ut och proklamerade sig som trivselkänsla, förmodligen till min förvåning mer än någon annans. Föreställ dig att det är minus tio grader kallt ute, tokmörk natt, att du har en sisådär femton kilos skyddsträckt kevlarpansar på kroppen, är iförd uniform och tungt beväpnad till tänderna, för i övrigt en mysig naturpromenad på någon kilometer i Enköpingstrakten. Detta hälsade på som "ett trevligt minne". Man har någon slags svaj i steget och ett slags pondus som är svårt att låta bli att känna i den situationen. Tanken kom när jag passerade ett par Securitas-vakter. Jag kan faktiskt förstå litet av lockelsen med att vara biffig vakt. Litet grand.
På bussen hem, under något av de ögonblick jag inte sov eller nynnade osammanhängande takter ur en ännu anonym Depeche Mode-låt, hittade jag en not i min kalender med en sådan där sorglig stundtanke jag nedtecknat innan jag somnade hos exet senast. Sorglig på massor av sätt, men kanske främst "öh, skaffa litet distans och släpp tonåren"-sorglig. Eller så är jag bara hård mot mig själv nu; litet förkroppsligar den i alla fall den där logikbrytande känslokonflikten inuti.
"Now that you split the universe in two, and picked the one without me; could I have the one that's left, with you?"
...Och så kom jag till slut på det, när jag stod och plockade på mig äppelprodukter (-mos, -juice, -cidervinäger, -doftande schampoot jag tyvärr bara hoppades hitta men inte faktiskt hittade) på Spar. Love's not enough. The irony.
Love's not enough... ...in itself.
Var är tjänsten som låter mig klinka in en liten stump av en godtycklig låt, kanske i fel tonart och bara ungefär rätt, och sen berättar vilken låt det är med vilken artist, ger mig möjligheten att köpa den (och remixer och andras inspelningar; Weird Al Yankovitchs version, Max Raabes...), som atomer (cd-skiva, video-dvd), losslesskodad DRM-fri musikfil, noter för originalarr, andra arr, och så vidare? Jag skulle lätt betala för den. Men den skulle nog bära sig alldeles själv på egna meriter och merförsäljningsintäkter.
Det har funnits en massa tid att tänka nyligen, när hjärtat försökt tvärnita på sistone. Det kan det förstås inte; hjärtan är tröga saker, i alla fall mitt. En väninna undrade om jag var singel nu igår kväll, och efter en stunds moget funderande fick jag ihop alla tanketåtar till att jag inte har något förhållande. Eller, om man försett sig på Vänner, möjligen att "We are on a break!". Vilket i mitt fall mest innebär att om hon skulle trava in en dag och känna att hon vill försöka fortsätta på samma spår igen och bygga framtid, så rimmar det väl med mina drömmar. Det finns en emotionell tröghet mellan verklighet och hjärtats vilja -- känslomässigt har jag förmodligen några månader kvar innan jag blir riktigt singel inuti också.
Men idag har jag lagt märke till någon slags emotionell smygvår. Jag har börjat upptäcka vackra människor vart jag än vänder mig. På tunnelbanan idag stirrade jag halvt ihjäl en stilig man i hatt, till exempel. Hatt är inte så dumt, i synnerhet inte på rätt personer. Jag undrar om jag skulle kunna bli en hattperson. Någon gång ska jag titta ut en hatt åt mig själv. Hatt, baby. Hatten är min. Och smörgåsbyggerskan på Odenplans Sandys var farligt söt. XL-kräft-och-vitlöksmackan på grovt bröd hon byggde var inte söt, men väldigt god; fler sådana.
Det var rätt trivsamt att ha tre halvtimmar dödtid mellan att min buss kom fram och att det var dags att ge sig vidare ut till Nacka för morbrors sextiårsfirande. Även om det kanske i någon mening var litet fånigt att knata till Stockholmskontoret för att mumsa i sig sin macka till litet lätt nätande för att kolla busstider, småtjattra litet, raka sig (hrm, brådska till bussen, ja) och nicka glatt till städaren som alla som varit för mycket på jobbet vid fel tidpunkter känner, och de övriga aldrig sett.
Veckan som helhet har varit rätt usel; mycket svacka och skuggsida. Det känns som om skrivande blivit lidande av det med; mycket produktion men föga värde. En del hämtade det sig dock igår -- ett företagsnamn på en skåpbil ett par flitiga söndagsarbetare höll på att kånka ut saker ur då jag spatserade förbi i förmiddags satte så precis ord på det -- Ensta kakel och fix. Det håller mig nätt och jämnt flytande, men snart är det vår.
Kanske är hemligheten att man ska proppa i sig så mycket mat att man lätt svajar när man går. Det kanske till och med skulle kunna rubba min konstanta vikt, även om jag har på känn att min ämnesomsättning som vanligt skulle förbränna all överskottsenergi på att göra mig till en veritabel kamin, så jag blir kokhet och så där mystrött i stället. När jag i eftermiddags i lugn och ro promenerade den påfallande trevliga sträckan mellan T-centralens tunnelbana och Cityterminalens bussgate Linköping, var det massor av bra känslor som flödade. Glada punkten pekade i skyn, min hållning var inte av denna världen och jag kände mig nästan som en ny människa.
En del rätt märkliga minnen och associationer hade fritt spelrum också. På något mystiskt vis hittade en gammal beredskapstroppskänsla ut och proklamerade sig som trivselkänsla, förmodligen till min förvåning mer än någon annans. Föreställ dig att det är minus tio grader kallt ute, tokmörk natt, att du har en sisådär femton kilos skyddsträckt kevlarpansar på kroppen, är iförd uniform och tungt beväpnad till tänderna, för i övrigt en mysig naturpromenad på någon kilometer i Enköpingstrakten. Detta hälsade på som "ett trevligt minne". Man har någon slags svaj i steget och ett slags pondus som är svårt att låta bli att känna i den situationen. Tanken kom när jag passerade ett par Securitas-vakter. Jag kan faktiskt förstå litet av lockelsen med att vara biffig vakt. Litet grand.
På bussen hem, under något av de ögonblick jag inte sov eller nynnade osammanhängande takter ur en ännu anonym Depeche Mode-låt, hittade jag en not i min kalender med en sådan där sorglig stundtanke jag nedtecknat innan jag somnade hos exet senast. Sorglig på massor av sätt, men kanske främst "öh, skaffa litet distans och släpp tonåren"-sorglig. Eller så är jag bara hård mot mig själv nu; litet förkroppsligar den i alla fall den där logikbrytande känslokonflikten inuti.
"Now that you split the universe in two, and picked the one without me; could I have the one that's left, with you?"
...Och så kom jag till slut på det, när jag stod och plockade på mig äppelprodukter (-mos, -juice, -cidervinäger, -doftande schampoot jag tyvärr bara hoppades hitta men inte faktiskt hittade) på Spar. Love's not enough. The irony.
Love's not enough... ...in itself.
postad 21:43 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar