00:53 En fjädrande bergvägg
Kanske försöker jag mig på en klarspråkigare variant snart utan allt luddspökeri jag dämpar mig med av skäl jag inte ens har koll på själv. Luddridåer är egentligen mest till besvär för alla och envar, men kanske skyler de detaljer jag inte vill vara konkret kring eller så är det okynneslek med färgkritor för hjärnbarken och språkcentrum. Jag har som sagt inte full koll själv, en gång.
Jag är van att sticka sönder hjärtat med besked mot vassa flickor; det här bryter helt ny mark. Det ska vara bergvägg och totalkvadd och misär och allt åt pipsvängen, och så ska det gå en tid, och så ska allt läka och något nytt siktas vid horisonten. Det gamla ska bli ett fjortisminne blott och det nya bli ett nytt nu med nya hjärtevrår att bli du med. Det gamla ska ha varit förälskelse, typiskt obesvarad sådan, och det nya dofta kärlek, och så ska allting bli bra igen, så småningom. Alltsammans ska gå genom berg och dalar och så ska det vara alldeles svart och alldeles vitt, gå i litet smäkande rosa mellan varven, och beströsslas mycket hjärta smärta.
Annars tappar jag orienteringen.
Litet småtriumferande ska Jeeves, mitt internaliserade sällan åtkomliga känsloförnuft, med en lätt hostning peka på någon detalj, le ett nöjt "Aha!" och Förklara någonting stort i helhetsperspektivet för mig, och jag ska gapande nicka ett mycket trögtänktare ahaaaa, då och då.
Men jag vet faktiskt inte hur det fungerar när det skär i hjärtat och man landar litet så där halvmjukt ändå, och det inte doftar av askorna från brända broar bakom mig. För hur märkligt låter det inte att ha mist en framtida livskamrat och i stället vunnit en framtida livskamrat, i en och samma människa? Okej, skilda konnotationer, men ändå. Jeeves håller sig taktiskt tyst; han vet bergis inte, han heller. Eller väntar in det där rätta tillfället då han kan servera en komplett femrättersförklaring med extra efterrätt och eftersmakssötma.
Min likaledes internaliserade Jakob Hellman har gastat på hela dagen all möjlig angst, och min fjortis har suttit och smyghållit på en hoppfull framtid i vilken Flicka på några års sikt finner inom sig den där saknade komponenten som får vår relation att hålla vatten även i hennes känslovärld.
Själv har jag tagit ett par vacklande steg bakåt, och därifrån sett och kommit ihåg att den där lilla delen av hennes hjärta jag hunnit lära känna och förstår mig på är ett pyttelitet reservat på en jättelik kontinent på ett ännu större jordklot som brer ut sig åt alla håll, långt bortom mina horisonter. Det går upp för mig hur litet av inlandet jag följt med genom, och hurpass nära turiststråken vi vandrat i hennes värld. Hur många gånger jag sett henne på håll gå in i skogen och komma fram någon annanstans utan att jag haft en aning om vilka vägar hon gått för att ta sig från det ena till det andra, vilka känslor, tankar och överväganden som stod någonstans längs vägen. Vilka ting i min värld som tittat tillbaka på hennes kikaröga i någon välhöljd lövdunge vid någon utkiksplats i hennes egen känslocentral.
Kort sagt, allt sådant där som hör den där perioden av illa dold sorg till, när man på de mest fruktlösa vis river sig i huvudet och undrar vad som var fel, eller inte blev rätt, och vad som hellre hade varit där i stället. Utöver de där rent uppenbara kännetecken för mig själv i att jag så gärna på mest ostrategiskt tänkbara vis kryper hela vägen ut ur skalet så fort jag känner mig trygg med någon, utan att veta om vägen tillbaka in igen blir avskuren eller om jag kan återvända helskinnad. Intalar sig att väl i alla fall försöka vara ett litet mått strategisk kring känslor, någon gång ibland, ändå, spara en del på hjärteblottandet tills det inte är att klä av riktigt allt utan att veta vad det landar i? Eller i alla fall göra det på ett sätt där man kan läsa i ögon och hjärtan just då, och inte spå i sump och aska i efterhand, en månad senare?
Jag har intalat mig att vara alldeles oerhört flitig med mat och sömn på regelbundna tider nu och några veckor eller månader framöver för att inte gå i kras mer, men inte ens att få dem rätt verkar riktigt ha hjälpt idag. Den första törnen måste kanske nå en, hur man än bär sig åt, för att man ska komma vidare. Och så finns det väl någon vanedel som längtar efter att ha något att bita i av sorgearbete, som inte tänker nöja sig med att det i resterna av ruinen glimmar vackra stenar som är precis det Johan i vanliga fall söker i väninnor, om inte långt mycket mer än så därtill.
Men just nu drar gråterskorna fram med sorgebud över vad annat som inte blev, för så vill hjärtat ha det. Åtminstone tills hjärtat kan vidga vyerna till att släppa in någonting som inte är en jämårig finlemmad dansant översättare med djuplodig humanistbakgrund, riktigt röda strumpor och massor av egenskaper det är okej att självsvådligen avslöja om sig själv, men rakt inte någon annan.
Efterklangen från i morse av ett välment citat ur Casa Blanca om början på en vacker vänskap ekar ännu disorienterande omkring mellan tomma hjärnlober.
Bara, bara, bara, vara vänner, sjunger Jakob målbrottskt.
Jag är van att sticka sönder hjärtat med besked mot vassa flickor; det här bryter helt ny mark. Det ska vara bergvägg och totalkvadd och misär och allt åt pipsvängen, och så ska det gå en tid, och så ska allt läka och något nytt siktas vid horisonten. Det gamla ska bli ett fjortisminne blott och det nya bli ett nytt nu med nya hjärtevrår att bli du med. Det gamla ska ha varit förälskelse, typiskt obesvarad sådan, och det nya dofta kärlek, och så ska allting bli bra igen, så småningom. Alltsammans ska gå genom berg och dalar och så ska det vara alldeles svart och alldeles vitt, gå i litet smäkande rosa mellan varven, och beströsslas mycket hjärta smärta.
Annars tappar jag orienteringen.
Litet småtriumferande ska Jeeves, mitt internaliserade sällan åtkomliga känsloförnuft, med en lätt hostning peka på någon detalj, le ett nöjt "Aha!" och Förklara någonting stort i helhetsperspektivet för mig, och jag ska gapande nicka ett mycket trögtänktare ahaaaa, då och då.
Men jag vet faktiskt inte hur det fungerar när det skär i hjärtat och man landar litet så där halvmjukt ändå, och det inte doftar av askorna från brända broar bakom mig. För hur märkligt låter det inte att ha mist en framtida livskamrat och i stället vunnit en framtida livskamrat, i en och samma människa? Okej, skilda konnotationer, men ändå. Jeeves håller sig taktiskt tyst; han vet bergis inte, han heller. Eller väntar in det där rätta tillfället då han kan servera en komplett femrättersförklaring med extra efterrätt och eftersmakssötma.
Min likaledes internaliserade Jakob Hellman har gastat på hela dagen all möjlig angst, och min fjortis har suttit och smyghållit på en hoppfull framtid i vilken Flicka på några års sikt finner inom sig den där saknade komponenten som får vår relation att hålla vatten även i hennes känslovärld.
Själv har jag tagit ett par vacklande steg bakåt, och därifrån sett och kommit ihåg att den där lilla delen av hennes hjärta jag hunnit lära känna och förstår mig på är ett pyttelitet reservat på en jättelik kontinent på ett ännu större jordklot som brer ut sig åt alla håll, långt bortom mina horisonter. Det går upp för mig hur litet av inlandet jag följt med genom, och hurpass nära turiststråken vi vandrat i hennes värld. Hur många gånger jag sett henne på håll gå in i skogen och komma fram någon annanstans utan att jag haft en aning om vilka vägar hon gått för att ta sig från det ena till det andra, vilka känslor, tankar och överväganden som stod någonstans längs vägen. Vilka ting i min värld som tittat tillbaka på hennes kikaröga i någon välhöljd lövdunge vid någon utkiksplats i hennes egen känslocentral.
Kort sagt, allt sådant där som hör den där perioden av illa dold sorg till, när man på de mest fruktlösa vis river sig i huvudet och undrar vad som var fel, eller inte blev rätt, och vad som hellre hade varit där i stället. Utöver de där rent uppenbara kännetecken för mig själv i att jag så gärna på mest ostrategiskt tänkbara vis kryper hela vägen ut ur skalet så fort jag känner mig trygg med någon, utan att veta om vägen tillbaka in igen blir avskuren eller om jag kan återvända helskinnad. Intalar sig att väl i alla fall försöka vara ett litet mått strategisk kring känslor, någon gång ibland, ändå, spara en del på hjärteblottandet tills det inte är att klä av riktigt allt utan att veta vad det landar i? Eller i alla fall göra det på ett sätt där man kan läsa i ögon och hjärtan just då, och inte spå i sump och aska i efterhand, en månad senare?
Jag har intalat mig att vara alldeles oerhört flitig med mat och sömn på regelbundna tider nu och några veckor eller månader framöver för att inte gå i kras mer, men inte ens att få dem rätt verkar riktigt ha hjälpt idag. Den första törnen måste kanske nå en, hur man än bär sig åt, för att man ska komma vidare. Och så finns det väl någon vanedel som längtar efter att ha något att bita i av sorgearbete, som inte tänker nöja sig med att det i resterna av ruinen glimmar vackra stenar som är precis det Johan i vanliga fall söker i väninnor, om inte långt mycket mer än så därtill.
Men just nu drar gråterskorna fram med sorgebud över vad annat som inte blev, för så vill hjärtat ha det. Åtminstone tills hjärtat kan vidga vyerna till att släppa in någonting som inte är en jämårig finlemmad dansant översättare med djuplodig humanistbakgrund, riktigt röda strumpor och massor av egenskaper det är okej att självsvådligen avslöja om sig själv, men rakt inte någon annan.
Efterklangen från i morse av ett välment citat ur Casa Blanca om början på en vacker vänskap ekar ännu disorienterande omkring mellan tomma hjärnlober.
Bara, bara, bara, vara vänner, sjunger Jakob målbrottskt.
postad 00:53 |
Permanent länk |
|
2 kommentar
"Luddridåer är egentligen mest till besvär"
Ja det är de. Men du hanterar dem riktigt bra, och då gör det inte så mycket.
Åh Johan. *kramar*