00:26 Brev till mamma
Brev till mamma tycks nästan sortera tankarna bättre än dagboksskrivande numera; tar jag till pennan utan känd målgrupp tycks det lätt bli mer gnälleri nu, i synnerhet när jag känner mig litet svackig. Kanske har det börjat lätta upp litet från värsta sänket nu; det luktar i alla fall litet piggt här och där mellan raderna nedan. Om jag nosar med min optimistiska min på mig, i alla fall, och inte med den där näsan som säger att jag rycker litet efter halmstrån. Vilket jag nog också gör i viss mån; det blir lätt litet av vardera.
Men en bra sak jag gjort under dagen är i alla fall att flagga intresse för att vara med och hjälpa Jenny flytta, om det går, för hjälpa nära och kära att flytta är, hur märkligt det än låter, någonting jag är synnerligen förtjust i. Det är kul på ungefär samma sätt som det kan vara trevligt att hjälpa andra att städa, och fasligt jobbigt och besvärligt att ägna sig åt för egen räkning. Men så är det väl en Tydlig Aktivitet, och en man gör i grupp med älskade, och uppenbarligen är det någonting jag är ganska så förtjust i. Även om det är nog så trevligt att sitta och sippja te och borra in sig i en fasligt trivsam atmosfär av Hemma, någon annans Hemma, och ett eget privat litet Hemma, som i mitt fall förlägger sig mer till domänen relationsband med kära vänner och liksom lägger sig i ett mer abstrakt lager ovanpå tillvaron, men från den nivån ger mig en faslig massa bra känslor.
Jag är bara fasligt, rysligt, oerhört dålig på att Komma Mig För, att bjuda in till, eller, oftare snarare och egentligare, bjuda mig in till, detta slags Hemma som jag mår så bra i. Det är bra att ha ett jobb som ibland lurar upp mig till Stockholm, för det sätter stora katalysatorn under kitteln, vad beträffar att bjuda mig in till detta lilla Hemma som heter Lisa, eller ibland Mia, och är ett samkväm lika trevligt som vilken nördhemmabiotillställning som helst, som i kväll, eller ett Jennyfika jag nog inte haft på styvt ett år nu, tror jag. Banne mig om jag inte borde kunna lyckas hinna med och lyckas få till stånd ett Jennyfika till innan den institutionen hinner flytta till ett stort och okänt Hus, någonstans. Fånigast av allt är kanske i det sammanhanget att Jenny fortfarande någonstans inuti bär en liten alldeles egen Bästis-stämpel i mig, det vill säga, inte fånigast som i att någon man knappt råkar eller tjattrar med fortfarande står högt i kurs på den oskrivna bekantskapslistan inuti, utan fånigast som i att varför Hälsar Jag Inte PÅ henne, litet då och då? Jag jobbar ju i den här byn också, menar jag. (Och BOR här! Asså, dööh, liksom?)
(Nä. Det där ordet höre icke hemma här. Ni läste nog fel, eller så skreve jag väl snett. Det skar litet i någon språknerv här, i alla fall, men fick sitta kvar som någon slags känslomarkör över hur irriterad jag är på mig själv över detta misshagliga faktum. Hoho?)
Nå, brev till mamma var det. Jag har bara censurerat ett namn, på explicit begäran i förskott. Flicka är förståndig och vis av nätbitenhet, sedan tidigare. Någon gång ska jag kanske också bli vis. Eller om det bara är tillknäppt. Fast i mitt fall är det nog redan litet för sent, och kanske, eller förhoppningsvis, ska jag aldrig känna mig stalkad av min förblommade öppenhet. Eller vad den nu är. Den där som skrämmer slag på folk då och då, och förmodligen med någon slags rätta också. Fasligt vad jag med ens ordexkrekerar, idag. Det är nog allt grått te jag satt i mig. Bestämt måste det vara så. Just idag har jag blivit upphoppad på te och social samvaro jag tycks ha behövt med råge.
Nu brev.
God morgon, förmodar jag! :-)
På Johan-fronten är vardagslivet en blandning mellan mycket trivsamt och litet besvärligt, som väl mest, egentligen. Jag hade flickvännen här på besök några dagar i förra veckan, vilket alltid är något synnerligen trevligt, om än litet sällsynt; vi brukar lyckas passa in livsgången så vi hälsar på varann ungefär varannan vecka.
Jag har sedan ungefär i julas sett fram emot en jobb-konferens jag skulle åka till i början av februari i London, men med bara några timmars marginal lyckades jag bomma att registrera mig till den, och grämer mig just över det. Det har kastat en ganska trist skugga över senaste veckan som jag inte riktigt lyckats kasta av mig, trots mogna försök, så jag har det väl litet muttert, får man nog summera läget. Litet svårt att riktigt komma sig för att göra saker, hålla kontakt och dra vanliga arbetslasset, men med go'vänner, körsång och dagsljus försöker jag rycka tillbaka litet igen.
I kväll har jag sett en trivsamt fånig disneyfilm med ett litet kluster tidigare arbetskamrater som fortfarande kommer ihop sig litet då och då för dylika aktiviteter, och dagens andra halvprestation har varit att nappa på ett erbjudande från min bredbandsleverantör om att få litet snabbare och litet billigare nät hem. Och med litet tur byta telefonoperatör från Telia. (Tråkigt hushållsadministrativt syssel jag är dålig på att komma mig för även vanligtvis.)
Någon gång framåt helgen, skulle jag tippa, blir det nog en vända till Stockholm och tillbaka för att bärga min kvarglömda jobbmobil, hälsa på vårt Stockholmskontor en sväng och göra litet syssel med en ny bredbandsboxmodell som behövde litet Johan-kärlek, och med litet tur lyckas jag sy ihop att råkas med Anna också, för att lämna tillbaka ett av systerdottern avhållet Ylva-halsband som olyckligt hade hamnat i den skjortficka jag inte hade glömt kvar en mobiltelefon i. Förhoppningsvis några småsagor som slutar lyckligt efter åtskilliga långa veckors exil, med att alla inklusive skjorta hittar hem till sina kära.
En annan liten ljusglimt på ingång är ett telefonsamtal någon gång den kommande veckan från ett brittiskt företag jag blivit god vän med, som bygger små besökarkartor för websidor. De är litet hågade att beställa litet frilansande konsulting från mig med att snygga till deras tjänst och göra den till ännu litet roligare ögongodis än den redan är, och som är något jag ser fram emot att leka med. Man kommer i kontakt med ganska mycket intressant folk om man, som jag gör litet på hobbybasis, skriver om sådant man intresserar sig för på nätet. Det är redan styvt ett hundratal människor från världens alla hörn som följer vad jag hittar på och tittar på på http://ecmanaut.blogspot.com/ -- och fler tycks det bli, allteftersom.
Kanske kan jag slå mig på att jobba med sådant skribenteri någon gång, så småningom; tanken att knacka på hos tekniktidningar i fältet slår mig ibland, men jag är inte så bra på att slå mig i slang med publikationer, så än jobbar jag kvar som programmerare i det lilla Linköping. En god vän i Californien skulle gärna se mig jobba där med att bygga nästa generationens webläsare, vilket nog också vore roligt på många sätt, och stora delar av det gamla arbetskamratsgäng jag umgås med jobbar idag här i Linköping med att utveckla en av de andra som används mycket i mobiltelefoner. Själv maler jag rätt mycket på tanken att flytta till Göteborg, på litet längre sikt, men den är nog fortfarande några år i vardande innan någonting faktiskt händer. Även tanken på att bli egenföretagare, som flickvännen, puttrar litet grand på sparlåga i bakgrunden. Jag är litet byråkrati- och administrationsskygg, så det doftar både gott och illa på samma gång. En slags vuxenhetsroll som känns en smula läskig än.
Och kanske kanske kommer jag sylta in mig i att sjunga tenorstämman i en körkvartett operagruppen Figaro som min körledare är med i håller på att sätta ihop för någon gång framåt vårkanten. Ännu ganska oklart hur det blir med det; jag har inte ens provsjungit än, utan bara anmält mig som intresserad om det blir av, då de frågade om jag ville ställa upp (jag tror det hade uppstått en lucka i besättningen, eller något ditåt, varpå jag raskt blev headhuntad som kandidat att fylla den). Jag lovar meddela om det blir mer av det, och i så fall när föreställningarna blir av. (En annan körkompis och tidigare lärarprogramskurskamrat sjunger sopranstämman i sagda kvartett, tror jag.)
Tja, det summerar nog det mesta av vad som puttrar i grytan just nu, tror jag. Jag råkas gärna någon lunch igen någon dag, om det skulle kännas trevligt. Fredag är jag sannolikt i Mjärdevi hela dagen och har designmöten med företagets lokalfalangs gubbgeneration (vi är fem i Linköping, jag och en annan pojkspoling på strax under tjugofem, en säljarkarl som är något litet snäpp äldre än mig, en käck stöt och tidigare datainstitutionsprofessor som gick i pension för några år sedan men inte riktigt kunde låta bli att leka vidare i branschen, och en grafiker och god vän till den förre i strax under din och pappas ålder).
--
/ Johan Sundström
Men en bra sak jag gjort under dagen är i alla fall att flagga intresse för att vara med och hjälpa Jenny flytta, om det går, för hjälpa nära och kära att flytta är, hur märkligt det än låter, någonting jag är synnerligen förtjust i. Det är kul på ungefär samma sätt som det kan vara trevligt att hjälpa andra att städa, och fasligt jobbigt och besvärligt att ägna sig åt för egen räkning. Men så är det väl en Tydlig Aktivitet, och en man gör i grupp med älskade, och uppenbarligen är det någonting jag är ganska så förtjust i. Även om det är nog så trevligt att sitta och sippja te och borra in sig i en fasligt trivsam atmosfär av Hemma, någon annans Hemma, och ett eget privat litet Hemma, som i mitt fall förlägger sig mer till domänen relationsband med kära vänner och liksom lägger sig i ett mer abstrakt lager ovanpå tillvaron, men från den nivån ger mig en faslig massa bra känslor.
Jag är bara fasligt, rysligt, oerhört dålig på att Komma Mig För, att bjuda in till, eller, oftare snarare och egentligare, bjuda mig in till, detta slags Hemma som jag mår så bra i. Det är bra att ha ett jobb som ibland lurar upp mig till Stockholm, för det sätter stora katalysatorn under kitteln, vad beträffar att bjuda mig in till detta lilla Hemma som heter Lisa, eller ibland Mia, och är ett samkväm lika trevligt som vilken nördhemmabiotillställning som helst, som i kväll, eller ett Jennyfika jag nog inte haft på styvt ett år nu, tror jag. Banne mig om jag inte borde kunna lyckas hinna med och lyckas få till stånd ett Jennyfika till innan den institutionen hinner flytta till ett stort och okänt Hus, någonstans. Fånigast av allt är kanske i det sammanhanget att Jenny fortfarande någonstans inuti bär en liten alldeles egen Bästis-stämpel i mig, det vill säga, inte fånigast som i att någon man knappt råkar eller tjattrar med fortfarande står högt i kurs på den oskrivna bekantskapslistan inuti, utan fånigast som i att varför Hälsar Jag Inte PÅ henne, litet då och då? Jag jobbar ju i den här byn också, menar jag. (Och BOR här! Asså, dööh, liksom?)
(Nä. Det där ordet höre icke hemma här. Ni läste nog fel, eller så skreve jag väl snett. Det skar litet i någon språknerv här, i alla fall, men fick sitta kvar som någon slags känslomarkör över hur irriterad jag är på mig själv över detta misshagliga faktum. Hoho?)
Nå, brev till mamma var det. Jag har bara censurerat ett namn, på explicit begäran i förskott. Flicka är förståndig och vis av nätbitenhet, sedan tidigare. Någon gång ska jag kanske också bli vis. Eller om det bara är tillknäppt. Fast i mitt fall är det nog redan litet för sent, och kanske, eller förhoppningsvis, ska jag aldrig känna mig stalkad av min förblommade öppenhet. Eller vad den nu är. Den där som skrämmer slag på folk då och då, och förmodligen med någon slags rätta också. Fasligt vad jag med ens ordexkrekerar, idag. Det är nog allt grått te jag satt i mig. Bestämt måste det vara så. Just idag har jag blivit upphoppad på te och social samvaro jag tycks ha behövt med råge.
Nu brev.
God morgon, förmodar jag! :-)
På Johan-fronten är vardagslivet en blandning mellan mycket trivsamt och litet besvärligt, som väl mest, egentligen. Jag hade flickvännen här på besök några dagar i förra veckan, vilket alltid är något synnerligen trevligt, om än litet sällsynt; vi brukar lyckas passa in livsgången så vi hälsar på varann ungefär varannan vecka.
Jag har sedan ungefär i julas sett fram emot en jobb-konferens jag skulle åka till i början av februari i London, men med bara några timmars marginal lyckades jag bomma att registrera mig till den, och grämer mig just över det. Det har kastat en ganska trist skugga över senaste veckan som jag inte riktigt lyckats kasta av mig, trots mogna försök, så jag har det väl litet muttert, får man nog summera läget. Litet svårt att riktigt komma sig för att göra saker, hålla kontakt och dra vanliga arbetslasset, men med go'vänner, körsång och dagsljus försöker jag rycka tillbaka litet igen.
I kväll har jag sett en trivsamt fånig disneyfilm med ett litet kluster tidigare arbetskamrater som fortfarande kommer ihop sig litet då och då för dylika aktiviteter, och dagens andra halvprestation har varit att nappa på ett erbjudande från min bredbandsleverantör om att få litet snabbare och litet billigare nät hem. Och med litet tur byta telefonoperatör från Telia. (Tråkigt hushållsadministrativt syssel jag är dålig på att komma mig för även vanligtvis.)
Någon gång framåt helgen, skulle jag tippa, blir det nog en vända till Stockholm och tillbaka för att bärga min kvarglömda jobbmobil, hälsa på vårt Stockholmskontor en sväng och göra litet syssel med en ny bredbandsboxmodell som behövde litet Johan-kärlek, och med litet tur lyckas jag sy ihop att råkas med Anna också, för att lämna tillbaka ett av systerdottern avhållet Ylva-halsband som olyckligt hade hamnat i den skjortficka jag inte hade glömt kvar en mobiltelefon i. Förhoppningsvis några småsagor som slutar lyckligt efter åtskilliga långa veckors exil, med att alla inklusive skjorta hittar hem till sina kära.
En annan liten ljusglimt på ingång är ett telefonsamtal någon gång den kommande veckan från ett brittiskt företag jag blivit god vän med, som bygger små besökarkartor för websidor. De är litet hågade att beställa litet frilansande konsulting från mig med att snygga till deras tjänst och göra den till ännu litet roligare ögongodis än den redan är, och som är något jag ser fram emot att leka med. Man kommer i kontakt med ganska mycket intressant folk om man, som jag gör litet på hobbybasis, skriver om sådant man intresserar sig för på nätet. Det är redan styvt ett hundratal människor från världens alla hörn som följer vad jag hittar på och tittar på på http://ecmanaut.blogspot.com/ -- och fler tycks det bli, allteftersom.
Kanske kan jag slå mig på att jobba med sådant skribenteri någon gång, så småningom; tanken att knacka på hos tekniktidningar i fältet slår mig ibland, men jag är inte så bra på att slå mig i slang med publikationer, så än jobbar jag kvar som programmerare i det lilla Linköping. En god vän i Californien skulle gärna se mig jobba där med att bygga nästa generationens webläsare, vilket nog också vore roligt på många sätt, och stora delar av det gamla arbetskamratsgäng jag umgås med jobbar idag här i Linköping med att utveckla en av de andra som används mycket i mobiltelefoner. Själv maler jag rätt mycket på tanken att flytta till Göteborg, på litet längre sikt, men den är nog fortfarande några år i vardande innan någonting faktiskt händer. Även tanken på att bli egenföretagare, som flickvännen, puttrar litet grand på sparlåga i bakgrunden. Jag är litet byråkrati- och administrationsskygg, så det doftar både gott och illa på samma gång. En slags vuxenhetsroll som känns en smula läskig än.
Och kanske kanske kommer jag sylta in mig i att sjunga tenorstämman i en körkvartett operagruppen Figaro som min körledare är med i håller på att sätta ihop för någon gång framåt vårkanten. Ännu ganska oklart hur det blir med det; jag har inte ens provsjungit än, utan bara anmält mig som intresserad om det blir av, då de frågade om jag ville ställa upp (jag tror det hade uppstått en lucka i besättningen, eller något ditåt, varpå jag raskt blev headhuntad som kandidat att fylla den). Jag lovar meddela om det blir mer av det, och i så fall när föreställningarna blir av. (En annan körkompis och tidigare lärarprogramskurskamrat sjunger sopranstämman i sagda kvartett, tror jag.)
Tja, det summerar nog det mesta av vad som puttrar i grytan just nu, tror jag. Jag råkas gärna någon lunch igen någon dag, om det skulle kännas trevligt. Fredag är jag sannolikt i Mjärdevi hela dagen och har designmöten med företagets lokalfalangs gubbgeneration (vi är fem i Linköping, jag och en annan pojkspoling på strax under tjugofem, en säljarkarl som är något litet snäpp äldre än mig, en käck stöt och tidigare datainstitutionsprofessor som gick i pension för några år sedan men inte riktigt kunde låta bli att leka vidare i branschen, och en grafiker och god vän till den förre i strax under din och pappas ålder).
--
/ Johan Sundström
postad 00:26 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar