03:42 - Nu är vi roliga, låtsas vi! - Ja, iiiiiiiiiiiii!

Över Linköping är natthimlen ett stilla pärlglitter, när jag hämtar min torra tvätt från den lilla tvättstugan på gården. Det är rent och klart och friskt i luften; kallt men inte rått, och Göteborg känns både befriande och beklämmande långt bort på en och samma gång. Klimatet med sitt råmulna blöta nylle fick inget grepp om mitt hjärta, men det har redan en varm, ljuvlig flicka ombesörjt, så det ligger mysligt inbäddat i förälskelsevadd i alla fall.

Jag var nere bättre delen av en vecka (anglicismen synnerligen avsiktlig) på besök, och kom tillbaka hit i... ...tis...dags? Jo, i tisdags. Tid har blivit oerhört svår att hålla reda på och jag har inte tvingat mig ruska tillbaka tidsuppfattningen än, vilket jag får milda, eller ibland hårdare påminnelser om. Senast i morse, till exempel, upptäckte jag att den elfte var igår, och att jag där missat mitt första egentliga tandläkarbesök jag sett fram emot och lycksaligt vunnit efter ett par års köande. En lång stund var jag tvärarg på mig själv, innan jag blev för disträ i en långtgående fundering över varför jag har så få egna verktyg att förlösa ilska och aggression med; inget pang-pang, blod eller våld någonstans och egentligen inga andra offensivismer heller, på länge. Jag har inte ens varit särskilt ful i mun på bra länge.

Fast ibland fumlar jag, och då kan det gå sönder saker. Jag är fenomenal på att fumla och har i närmre bekantskapskretsen figurerat som ett slags koncept vad beträffar att välja ostrategiska bördor eller på annat sätt missberäkna och överskatta min egen förmåga att göra något särskilt våghalsigt balansnummer med saker och ting som ska från punkt A till punkt B. Till exempel. Eller att göra yviga gester och rörelser omkring saker som inte står placerade på ett sätt som gör att de riktigt tål sådant handlag, och därmed igen det litet ostrategiska planerandet. Det är klart det får plats en till tallrik på den här lilla ytan strax intill tangentbordet, om jag ruckar litet på glasen ochfrukostporslinet som tycks ha hamnat här.

Och i just ett sådant yvigt utfall, lyckades jag krossa en djup tallrik som stått och balanserat litet på tre kvart, ungefär där, i fem stora, prydliga skärvor. Och sällan har det känts så oerhört bra att krossa en tallrik i mitt liv; det var en varm, lugn känsla av hur skönt det är att den var min egen, att ingen omkring mig bredde litet mer smör på redan välbredda åsikter om att jag kanske skulle tänka mig för litet tidigare, ett nöjt konstaterande att mitt bruksporslin är mer funktionellt än vackert och att jag har många tallrikar kvar jag också kan krossa utan att bekymras nämnvärt över att de skulle ta slut, eller inte kunna gå i arv i släkten, eller något annat bekymmerligt. Och så var det ju ett utslag av vild destruktion också, att banna missade besökstider med. Jajjamen, det var allt en finfin tallrik, det där. Ett slag var jag nästan sugen på att krossa en till, men det hade nog inte gett samma finstämda känsla i magen, så jag lät bli och gick ned i tvättstugan att hämta tvätt i stället.

Och väl där, körde jag ned händerna i fickorna och hittade en mobil telefon i vardera. Det kändes mycket fjärran ett slag, med tanke på att jag inte äger någon mobilofån, och fortfarande väntar in en mobilofon som svarar mot mina högt ställda krav på sådana, som till exempel att helt kunna blockera varje antydan till inkommande samtal från annat än vitlistade nummer, och litet annat löjligt jag skulle kunna drömma ihop och på något sätt stå för, om jag vore tvungen att ha en någon gång mot min vilja, men det har inte riktigt fallit sig så. Det önskades på mig en mobilofån från jobbet, och sedan jag fick den har det inte gnölats någonting för mina öron om att jag inte har en, även om jag sällan svarat i den när någon försökt nå mig.

Kanske har helt enkelt kännedomen om att jag är delvis inkopplad i världen via lur en lugnande effekt på de som orienterar sig och sin världsbild efter lur. Som jag och nät, om jag skulle dra en parallell. (Må vara att jag sen också har en alternativ orientering som handlar om människor före teknik, och hjärta före hjärna, men skulle vi försöka bygga något utbroderat resonemang kring det, skulle det bli väldigt rörigt och inte så mycket annat sagt i den här noten, så det låter jag bli idag.)

Nå, i vardera handen fanns det nu en lur, och den högra luren var en DECT-telefon jag på alldeles eget bevåg smilade med mig från älskad, då mitt hem liksom hennes är ett gytter av snubbelsladdar så fort man gått omkring för mycket med hemmets sladdsak, i mitt eget gestaltat av en stor, blå telefon snarare än en liten, svart kristnad laptop. Men vi håller på att avveckla varandras sladdar i en långsam operation för att bättra på världen litet, och nu hade jag två lurar i handen, som båda bar mitt nummer i sig. Det ena har jag till och med valt själv, så det kommer jag ihåg. Följaktligen ringer jag som det teknikfån jag är upp min hemtelefon med den jobbiga fånen, och lönas med ett pipligt ringande i höger hand. Hurra! Jag kan ringa mig själv i tvättstugan! Hur har livet någonsin kunnat le mot mig förut?

Jag hade dock hunnit lägga på innan jag hann svara, men det gjorde inte så mycket.

Jag hade ändå inte vetat vad jag skulle säga, än mindre svara. Det blir så många bollar att hålla i luften samtidigt när man pratar med sig själv; det är så lätt att man monopoliserar samtalet, och så får ingen annan en syl i vädret. Så jag lät klokt nog bli.

De senaste dygnen har jag hållit hjärnan sysselsatt på högvarvstomgång, mest med en uppsjö tekniska distraktioner att producera artiklar och muterade nätliga hack på steroider. Jag förmodar att det är mitt sätt att hantera ett kluvet hjärta som inte har följt med mig hem helt och hållet än, men som får stå kvar i karantän någonstans där det inte gör så ont att tänka på det underbara liv jag är på väg in i på svävande steg, aningslöst om just hur det kommer ta mark rent praktiskt, någon gång. Det blir korta intensiva besök, än där, än här, då lycka tar rent overkliga överslagsmått och däremellan litet längre perioder ökensand.

Det stavas väl distansrelation, men min del i den går väl inte så sjusärdeles bra, när jag är bortkopplad på Linköpingslinjen, vilket bekymrar den litet mer praktiskt lagde Johanen som inte riktigt har tillträde till mitt hjärta så ofta. Han tycker att jag borde jobba mer, säga ifrån mig förtroendeuppdrag, äta bättre mat regelbundnare, dito sömn, dito andra vanor, men han har nyligem strukit punkten om att klippa sig. Där blev han nämligen utröstad två mot en i ett jävigt domstolsutslag med mutade domare och pensionerad åklagare. Det fanns helt enkelt ingen som längre stod för åsikten att kortklippt ät propert är bra och det enda rätta, och så var det med det.

Fast skulle någon gå och gifta sig snart, blir det nog en kortklippt jag, av ohejdad vana, för det finns en trivselkänsla i det med. Just nu ska jag umgås litet med att se lika ostyrig ut som jag känner mig inuti, eller ser mig själv inutifrån. Det där perspektivet som aldrig riktigt bestämmer sig för var det har fotfästet, just idag.

Nu sitter det en Johan på min stol och fabulerar långa rader om livet och det mesta, för att slippa ta ett krafttag med att bädda sängen, tvätta sig och krypa till kojs, på egen hand, ni vet, så där utan en känslomagnet i sängen som dragplåstrar dit mig i hundraåtti knyck, och snart får han på moppo. Han har fått litet mer respit för att få in ett par ord om att känna sig älskad, för det har han varit sugen på att skriva långa både djuplodande och körsbärsplockande utläggningar om ända sedan han kom hem, eller kom bort, och som det är ett ganska behjärtansvärt ämne, får han massera era trötta ögon en stund till, om ni inte gitter hindra honom. Däremot har han just förverkat sin licens att prata varmluft.

Det har ett flertal gånger kommit för mig en slags förvånad lycka över att inte lagts åt sidan eller sprungits till skogs från i den här relationen. Inte så mycket för att jag känt att det vore något just hon skulle få för sig eller för att jag känt mig värd sådan behandling, utan troligen mest för att jag är så van (men aldrig tillvänjd) vid den. Det kommer med i paketet att, i mycket bekväma ordalag sagt, vara knäpp. Inte falla in i samma ramar som vanligt folk, ha samma orientering, syn, brist på syn, perspektiv, brist på perspektiv, asttityd, förväntningar, känsla för sig själv och saker runt ikring. Man blir van att närmast bidra till att alienera sig, från sammanhang man konstaterar inte är värda att engagera sig djupt nog i att få gott utbyte från, och många ytfiskare till flickor det krupit något i mig för har jag sänt skrikande till skogs. Ungefär. Så det finns en grundinställning i mig som alltid väntar sig att det gott kan hända igen, och som gång efter annan påminner mig om vilken fantastisk lycka det är i att hitta rätt, någon gång ibland.

Var var jag? Jo, just det. Det förvånar mig att jag inte skrämt henne till skogs med ett glättigt överpolerat Real Groupskt Här kommer Pippi Långstrump! och tusen andra saker från en hel drös dylika skivor jag haft igång för att peppa litet under matlagning eller något annat jag glömt som jag höll på med när hon gjorde återtåg in i min egen verklighet någon gång, eller att det inte ätit upp henne var gång jag hickat ur mig ett ord som fått såsen att skära sig i hela kvarterets kylskåp, eller när jag som ett fån har missat, glömt eller på annat sätt exponerat den disträa del av min person som jag koketterar med att aldrig dräpa, för att jag trivs någonstans med den lilla fullkomligt omyndigförklarade del av mig själv som har svårt för att bli stor. Som att glömma bort vad din mamma heter. Eller vad det var vi egentligen hade planerat göra i helgen som vi pratade om för fem minuter sedan. Eller sådana där riktigt läskiga stunder när man pratar med en bekant och en mening är på väg mot ett stort gapande hål i min faktabank, och jag ett par spöklika ögonblick inser att jag inte har en aning om vad du heter, i förnamn, innan jag räddar mig med ett febrilt hjärnstädande i sista sekunden och triumferandes går i mål med tjoande dalkullor, kransar och lagerblad i ett ystert virrvarr av lättade svar på kulnade moln som raskt bankat in himlen i något tätt domedagsligt mörker av stora frågor som Kan man verkligen älska någon så här mycket på riktigt och flera sekunder slarva bort namnet på dem, på samma gång? Vore det inte fantastiskt stiligt att pricka in ett sådant där tillfälle när man har sex, och det ligger liksom extra livsfarlig minering i snåren både här och där, för att det är så mycket vi inte är vana vid att förhålla oss avslappnade till i så nära ögonblick?

Men när jag kan läsa både i mig själv och i hennes svar och ögon och uppsyn och längtan hur bra jag är för henne och åt motsatt håll hur bra hon är för mig, syna det två gånger i misstänksam "är det för praktiskt, måste man skeptiskt undra om det där med känslor är något man plåstrat på för att skohorna in det i sina normsystem om hur kärlek och relationer ska höra ihop med varann", utan att det rasar ihop, då rasar det alltid bort några stenar ur murarna av negativa förväntningar och tron på ett nytt hoppsan, där tog det slut, men det var värdefullt den tid vi hade vad vi hade tillsammans.

Nå, det ser inte ut att bli så mycket i konkreta ordalag om bekräftelse och känslan av att vara älskad, men då har jag väl karamellen kvar att suga på en annan dag, också. Och jag har ju alla de här orden att glädja mig med. De är bara inte riktigt lika roliga när jag inte kan sätta dem på just det där, i något fåtal stavelser precis måtta in en känsla i sitt bås, en stämning i ett nyord eller någonting vi båda just tänkt, utan att ha dig att dela det med här och nu. Må vara att det blir litet trångt när en redan rätt dualistisk eller polyistisk jag försöker se hur jag tar mig ut i någon form av ny symbiotisk dubbelsjäl ovanpå det, men det är som alltid i det här hjärtat litet för öppet för att kunna stänga dörren om sig själv utan att ta med sig mycket av alla jag känner för in i samma gest.

Och kan man inte leva så, vill jag reklamera. Nu flirtar jag säkert med döden. Det finns betydligt sämre sätt att göra det på. Jag har hört att somliga spelar schack. Men jag är rädd att det inte går att bygga vidare på det här resonemanget utan att landa i någon dålig ordvits, så jag låter bli.

Den skulle bara falla platt.