05:11 Om Ian McEwan och att se på teve
Jag har så sakta börjat vänjats in med att se på teve. Härom helgen såg jag flera stycken program; säkert tre eller fyra, när jag var nere och träffade föräldrar, vänner och bekanta, och Fredrik. Fredrik räknas inte in i förstnämnda, för en gångs skull, för han hör redan sedan tidigare till kategorin; det här rörde alltså inte mina, utan hennes dylika. Wi!
Hon har allt fasligt bra smak, beträffande allesamman; jag tyckte också om dem.
Men teve var det ju jag tänkte orda litet om. Jag har ju ingen, och saknar ingen heller. Det som är roligt med att se på teve är att sitta i en soffa med människor man älskar, med ett tätt moln Mysig Stämning omkring sig. När det inte är nyheter; nyheter kan gå ned i de flesta medier, om de bara ser till att inte helt och hållet handla om krig, misshandel, olyckor och skandaler; då kan man lika gott avstå. Det vi såg var i alla fall mest härlig dans, och inte så mycket nyheter, även om ett av programmen var TV4:as Nyhetsmorgon, närmare bestämt delen som behandlade intervjun med Ian McEwan.
Det var en mysig karl.
Han besatt dessutom förmågan att övervinna ideliga taffligheter som kastades på honom; intervjuaren gav i alla fall mig mer känslan av knattereporter än intresserad litteraturvetare (eller vad man egentligen bör ha för typ av journalist när man intervjuar en god författare). Och så var det kapitlet översättning, förstås. Både studiopersonalen som såg till att textremsan alls dök upp, eller dök upp i synk med pratet, och personen som översatt, var nämligen någon slags praoelever. Jag svär; det kom de mest fantastiska saker i undertexterna. Både när de var i synk och när de handlade om något helt annat (förslagsvis de delar av intervjun som redigerats bort i klippningen).
Jag slutade läsa. Som det är en förmåga jag egentligen inte besitter, fuskade jag, och låtsades som att det var radio, och kröp i stället upp i hennes knä och snosade med ena örat utlånat till intervjun. Det gick bra, och var förstås oerhört mysigt också. Bäddsoffor är bra att se på teve i. Eller lyssna på teve i. Eller bli alldeles full i skratt åt snosinnans heta känslor i, då översättningen gjorde en alldeles fantastisk praktvurpa. Knattereportern tar upp någon kändis, en nobelpristagare om jag inte minns snett, och ber Ian om hans tankar. Och Ian yttrar "He is redefining theatre for us", vilket översättaren glad i hågen tar sig för att texta "Han läser fin teater för oss".
...Hoho. :-) Ni må tro vad det riste i min huvudkudde då!
Henrik har förresten gjort världen en god gärning i att färdigställa en plats åt oss att samla alla riktigt bedrövliga oversittings vi snavar över. Det finns hela två stycken där redan; skynda fynda! :-)
Hon har allt fasligt bra smak, beträffande allesamman; jag tyckte också om dem.
Men teve var det ju jag tänkte orda litet om. Jag har ju ingen, och saknar ingen heller. Det som är roligt med att se på teve är att sitta i en soffa med människor man älskar, med ett tätt moln Mysig Stämning omkring sig. När det inte är nyheter; nyheter kan gå ned i de flesta medier, om de bara ser till att inte helt och hållet handla om krig, misshandel, olyckor och skandaler; då kan man lika gott avstå. Det vi såg var i alla fall mest härlig dans, och inte så mycket nyheter, även om ett av programmen var TV4:as Nyhetsmorgon, närmare bestämt delen som behandlade intervjun med Ian McEwan.
Det var en mysig karl.
Han besatt dessutom förmågan att övervinna ideliga taffligheter som kastades på honom; intervjuaren gav i alla fall mig mer känslan av knattereporter än intresserad litteraturvetare (eller vad man egentligen bör ha för typ av journalist när man intervjuar en god författare). Och så var det kapitlet översättning, förstås. Både studiopersonalen som såg till att textremsan alls dök upp, eller dök upp i synk med pratet, och personen som översatt, var nämligen någon slags praoelever. Jag svär; det kom de mest fantastiska saker i undertexterna. Både när de var i synk och när de handlade om något helt annat (förslagsvis de delar av intervjun som redigerats bort i klippningen).
Jag slutade läsa. Som det är en förmåga jag egentligen inte besitter, fuskade jag, och låtsades som att det var radio, och kröp i stället upp i hennes knä och snosade med ena örat utlånat till intervjun. Det gick bra, och var förstås oerhört mysigt också. Bäddsoffor är bra att se på teve i. Eller lyssna på teve i. Eller bli alldeles full i skratt åt snosinnans heta känslor i, då översättningen gjorde en alldeles fantastisk praktvurpa. Knattereportern tar upp någon kändis, en nobelpristagare om jag inte minns snett, och ber Ian om hans tankar. Och Ian yttrar "He is redefining theatre for us", vilket översättaren glad i hågen tar sig för att texta "Han läser fin teater för oss".
...Hoho. :-) Ni må tro vad det riste i min huvudkudde då!
Henrik har förresten gjort världen en god gärning i att färdigställa en plats åt oss att samla alla riktigt bedrövliga oversittings vi snavar över. Det finns hela två stycken där redan; skynda fynda! :-)
postad 05:11 |
Permanent länk |
|
1 kommentar
Vad fint med en tass. :-)