03:25 Sandor slash Ida och closet Taizé
Jag har fastnat litet i vinkelvolten igen; det har suttit i hela veckan och vill inte riktigt släppa. Förmodligen tror jag att jag är flexiblare än jag är, och framförallt överskattar jag då hjärtats förmåga till kontextbyten. Jag har vant mig av med att ha så mycket av substans och vikt i hjärtat, de senaste (kanske två?) åren, och slätat över minnet av en annan tid med en axelryckning. Eller, vid finkornigare inspektion, aldrig upplevt just det här, och heller inte föreställt mig vad hjärtat i Göteborg, bostad i Linköping och livet på tvären egentligen innebär i praktiken. Just nu är det ett stort stillestånd, och allt som fungerar riktigt, riktigt bra är väl egentligen skrivandet och fritidshackandet. Så jag tar mig för att skriva och fritidshacka. Störtfånigt.
Igår, eller idag -- måndag kväll -- tog jag mig med ett glatt ryck i kragen iväg till Nationernas hus, där det var visning av Sandor slash Ida, och den var ungefär så bra som väntat (riktigt hygglig), och jag mindes nästan inte ett spår av boken själv. Någon gång halvvägs kom jag på att jag nog i minnet blandat ihop saker jag trodde hörde hit med Sverige-Finland av samma författare, men det förbryllade mig också litet att det var så mycket sprit, rökning och annat fulknark med i handlingen. Det kanske är en ny dos färg för att spränga den längre in i nuvarande ungdomslig vardag och dito problematik -- och det är kanske något bra, för den delen. Jag blev i alla fall rörd av det kärleksfulla porträttet av familj och hopp om barnens framtid, och beslöt mig för att det kanske vore en bra idé att öppna litet mer av mitt liv mot lilla mamma som nog inte hört så mycket av vem jag kom ut ur tonåren som, för bortåt tio år sedan. Jag skriver mer än jag pratar, i alla fall med människor som inte lärt känna mig inifrån. Är usel på att höra av mig till släkt och vänner, allra mest när jag skulle behöva det själv, men dito när de behöver det och jag helt tappat det ur världsbilden, som ibland kryper mycket tätt inpå mig och blir mikrometerlitet närsynt.
Så jag skrev mig ett långt brev, och som jag tycker om att dela med mig av sådant det står mig fritt att dela med mig av, gjorde jag ganska oreflekterat det i dagbok, som andra filosoferingar så ofta förut. Sen fundrade jag ett slag över om det kanske vore dags att ta sig en stor funderare snart igen över min lättsamma fripublicitet, och kom fram till att det vore säkert bra, men känns som ett jobbigt navelskåderikapitel just nu, så det fick hamna på hyllan tills hjärtat vill bita i den tanken eller tills livet kommer och biter mig, på något vis.
Nå, låt oss backa ett par steg igen, till Sandor och Ida. Jag har en vag känsla av att det var Ida jag identifierade mig med mest när jag (på Jenny-tips) läste boken, men nu var det ingen som helst tvekan över att det var Sandor jag gick in i, även att det var han i förhållandet som bodde i Göteborg och dansade. Det var bara helt omöjligt att känna igen något spår av mig själv i en tjej med två frätande bästisar som levde på fester och söp, rökte och bar sig tölpaktigt och småaktigt åt mot varann och alla andra som betydde någonting i deras liv. Milde himmel, så långt bort tonåren känns. Och det knöt sig nästan i hjärtat när det i en scen vid operahuset i Göteborg visades det stora läppstiftsformade huset som står på vakt vid bron ut mot Hisingen. Längtar tillbaka söderöver något så in i norden.
Och jag har fortfarande inte riktigt begrepp eller helhetssyn nog att begripa vad det är jag känner än, så förmodligen är det uppenbarare för de som läser mig, men med ens har jag börjat längta efter att leva ett litet inrutat Svenssonliv med henne, somna tillsammans varje kväll i god tid före midnatt, se på teve tillsammans och ligga länge och prata förutsättningslöst om vad som helst, hitta på nyord åt saker för att göra henne glad åt att det kan finnas så på pricken ord för så luddiga koncept, bistå med tekniska redogörelser när hon funderar över vilket ord som passar bäst i något givet sammanhang och laga mat tillsammans. Visst begriper jag att det är kärlek, men det har aldrig lamslagit mig så här att vara så långt borta från det som nu. Och den här gången gick jag in i det utan att springa; jag var riktigt sund och sansad och låt oss ta det en liten promenad i taget. Vänd inte upp och ned över någonting, spring inte ifrån din själ, känn inte ens att du behöver kalla mig pojkvän; vi hittar nog något ord som passar, någon gång när tillräckligt mycket vatten flutit under broarna.
Det är nästan litet som att jag sublimerat allt mitt eget typiska attackförälskande till ett lugnt, milt och manligt vi tar det som det kommer, och rätt vad det är, har något kärl inuti brustit, och mitt i all den här blötan vaknar jag upp och undrar om jag levt i avskildhet vid Östpolen hela mitt liv, en mycket kall pol. Det är snudd på samma förvåning som vid uppvaknandet efter tonåren till upptäckten av det femtonåriga jag bakom mig, som kommit på att Kärlek mest verkade göra folk korkade, och föreföll onödigt bekymmer jag gott kunde låta bli, och faktiskt uppriktigt inte var intresserad av. Hur har jag kunnat älska över avstånd och fortfarande sköta ett liv?
Oj.
Så, nu ligger hennes hårstrån på handfatet igen, som de ska. Jag städade bort dem litet tillfälligt när mamma skulle låna lägenheten en natt härom veckan. Hm. Blir det kanske litet lättare att få fason på vardagen igen, när jag har någonting omkring mig som påminner om känslan av henne precis intill igen? Är det det som har fattats den gångna veckan?
Jag var förresten och sjöng på en kvällsmässa i söndags, Taizé. Jag tror det är ett brödraskap någonstans som handlar mer om andlighet och inre lugn än religion, men jag har förmodligen fel. I vilket fall var det en manlig präst med en mysig bas, och det var ingen predikan, nästan bara sång, lugn och tystnad, tända ljus, stämning, mjuka mattor utlagda på golvet för den som ville hellre än sitta i bänkar, och det var något alldeles oerhört mysigt. Mer! Vi var inte så många man starka i kören och hade spritt oss litet hursom över kyrkan, och som det bara dök upp en bas, och jag fann förstatenorstämmorna litet tråkiga idag, blandade och gav jag friskt mellan tenor- och såväl första- som andra bas, och njöt något alldeles oerhört av friheten och att klangljuda på de riktigt mörka tonerna i lägsta registret. Det är en oerhört trevlig känsla att ta ett slutackord med tre-fyra andra stämmor och själv förankra basen, nederst i tonkedjan. Jag har bestämt aldrig provat det förut, men nu blev jag sugen på att sjunga mer bas. Jag ska nog frilansa litet mer; vi saknar ofta röster i basen, men är nu hela sex, om inte ibland sju tenorer.
Fast rösten blev ibland litet trött; om det var för att jag inte sjungit så mycket bas eller om det var för att vi hoppade över uppsjungningen vet jag faktiskt inte.
Jag gjorde också två förstagångsupptäckter. För det första: varför har jag /aldrig/ lagt märke till att stora krucifix mest ser ut som ena jämrans fågelskrämmor? Likheten är /påtaglig/. Mycket. Och för det andra, har det såtts ett litet frö till förståelse för en vettig anledning till att på ärlig och stadig fot vara emot kvinnliga präster. Om inte som fenomen och i allmänhet, så förstod jag att det kan finnas en längtan efter att ha en riktigt mullig bas att lyssna till i kyrkan, precis som det dras fler kunder till snygga frisöser, tandläkare, kassörskor, bartendrar, bilförsäljare, och så vidare. Visst är det fördomsfullt, eller ytligt, eller vad ni vill, men ändå; en riktigt mörk bas som får det att kvillra i ryggraden och gör en alldeles mjuk i underlivet. Hm. Eh. ;-)
Därmed inte sagt att jag har någonting emot kvinnliga präster; tvärtom -- jag är oerhört glad i till exempel Caroline Krook, domprost i Stockholms stift, en mycket rakryggad, öppen och bra kvinna som uttalat stödjer samkönade relationer, bland mycket annat gott hon uträttar. Jag kan inte säga att hon är den bästa präst jag känner vid namn, för domprosten vi invigde här i Linköping för inte länge sedan, Peter Lundborg, har jag samma varma känslor för, efter att ha konfirmerats för honom med anhang för många herrans år sedan, och lärt känna litet av mannen inuti under det årets sommarkonfirmandläger vid Stjärnholm.
Fast inuti är jag långt mer andlig än kristen, och trivs bra med det. Fast det får gärna bli mer Taizé-mässa snart. Och mer dans. Och mer Göteborg. Och jag måste nog åka till Stockholm nu om jag ska klara veckan ut utan henne, bara för att GÖRA någonting och få litet fart på benen, så jag inte bara sitter och skriver så här.
Igår, eller idag -- måndag kväll -- tog jag mig med ett glatt ryck i kragen iväg till Nationernas hus, där det var visning av Sandor slash Ida, och den var ungefär så bra som väntat (riktigt hygglig), och jag mindes nästan inte ett spår av boken själv. Någon gång halvvägs kom jag på att jag nog i minnet blandat ihop saker jag trodde hörde hit med Sverige-Finland av samma författare, men det förbryllade mig också litet att det var så mycket sprit, rökning och annat fulknark med i handlingen. Det kanske är en ny dos färg för att spränga den längre in i nuvarande ungdomslig vardag och dito problematik -- och det är kanske något bra, för den delen. Jag blev i alla fall rörd av det kärleksfulla porträttet av familj och hopp om barnens framtid, och beslöt mig för att det kanske vore en bra idé att öppna litet mer av mitt liv mot lilla mamma som nog inte hört så mycket av vem jag kom ut ur tonåren som, för bortåt tio år sedan. Jag skriver mer än jag pratar, i alla fall med människor som inte lärt känna mig inifrån. Är usel på att höra av mig till släkt och vänner, allra mest när jag skulle behöva det själv, men dito när de behöver det och jag helt tappat det ur världsbilden, som ibland kryper mycket tätt inpå mig och blir mikrometerlitet närsynt.
Så jag skrev mig ett långt brev, och som jag tycker om att dela med mig av sådant det står mig fritt att dela med mig av, gjorde jag ganska oreflekterat det i dagbok, som andra filosoferingar så ofta förut. Sen fundrade jag ett slag över om det kanske vore dags att ta sig en stor funderare snart igen över min lättsamma fripublicitet, och kom fram till att det vore säkert bra, men känns som ett jobbigt navelskåderikapitel just nu, så det fick hamna på hyllan tills hjärtat vill bita i den tanken eller tills livet kommer och biter mig, på något vis.
Nå, låt oss backa ett par steg igen, till Sandor och Ida. Jag har en vag känsla av att det var Ida jag identifierade mig med mest när jag (på Jenny-tips) läste boken, men nu var det ingen som helst tvekan över att det var Sandor jag gick in i, även att det var han i förhållandet som bodde i Göteborg och dansade. Det var bara helt omöjligt att känna igen något spår av mig själv i en tjej med två frätande bästisar som levde på fester och söp, rökte och bar sig tölpaktigt och småaktigt åt mot varann och alla andra som betydde någonting i deras liv. Milde himmel, så långt bort tonåren känns. Och det knöt sig nästan i hjärtat när det i en scen vid operahuset i Göteborg visades det stora läppstiftsformade huset som står på vakt vid bron ut mot Hisingen. Längtar tillbaka söderöver något så in i norden.
Och jag har fortfarande inte riktigt begrepp eller helhetssyn nog att begripa vad det är jag känner än, så förmodligen är det uppenbarare för de som läser mig, men med ens har jag börjat längta efter att leva ett litet inrutat Svenssonliv med henne, somna tillsammans varje kväll i god tid före midnatt, se på teve tillsammans och ligga länge och prata förutsättningslöst om vad som helst, hitta på nyord åt saker för att göra henne glad åt att det kan finnas så på pricken ord för så luddiga koncept, bistå med tekniska redogörelser när hon funderar över vilket ord som passar bäst i något givet sammanhang och laga mat tillsammans. Visst begriper jag att det är kärlek, men det har aldrig lamslagit mig så här att vara så långt borta från det som nu. Och den här gången gick jag in i det utan att springa; jag var riktigt sund och sansad och låt oss ta det en liten promenad i taget. Vänd inte upp och ned över någonting, spring inte ifrån din själ, känn inte ens att du behöver kalla mig pojkvän; vi hittar nog något ord som passar, någon gång när tillräckligt mycket vatten flutit under broarna.
Det är nästan litet som att jag sublimerat allt mitt eget typiska attackförälskande till ett lugnt, milt och manligt vi tar det som det kommer, och rätt vad det är, har något kärl inuti brustit, och mitt i all den här blötan vaknar jag upp och undrar om jag levt i avskildhet vid Östpolen hela mitt liv, en mycket kall pol. Det är snudd på samma förvåning som vid uppvaknandet efter tonåren till upptäckten av det femtonåriga jag bakom mig, som kommit på att Kärlek mest verkade göra folk korkade, och föreföll onödigt bekymmer jag gott kunde låta bli, och faktiskt uppriktigt inte var intresserad av. Hur har jag kunnat älska över avstånd och fortfarande sköta ett liv?
Oj.
Så, nu ligger hennes hårstrån på handfatet igen, som de ska. Jag städade bort dem litet tillfälligt när mamma skulle låna lägenheten en natt härom veckan. Hm. Blir det kanske litet lättare att få fason på vardagen igen, när jag har någonting omkring mig som påminner om känslan av henne precis intill igen? Är det det som har fattats den gångna veckan?
Jag var förresten och sjöng på en kvällsmässa i söndags, Taizé. Jag tror det är ett brödraskap någonstans som handlar mer om andlighet och inre lugn än religion, men jag har förmodligen fel. I vilket fall var det en manlig präst med en mysig bas, och det var ingen predikan, nästan bara sång, lugn och tystnad, tända ljus, stämning, mjuka mattor utlagda på golvet för den som ville hellre än sitta i bänkar, och det var något alldeles oerhört mysigt. Mer! Vi var inte så många man starka i kören och hade spritt oss litet hursom över kyrkan, och som det bara dök upp en bas, och jag fann förstatenorstämmorna litet tråkiga idag, blandade och gav jag friskt mellan tenor- och såväl första- som andra bas, och njöt något alldeles oerhört av friheten och att klangljuda på de riktigt mörka tonerna i lägsta registret. Det är en oerhört trevlig känsla att ta ett slutackord med tre-fyra andra stämmor och själv förankra basen, nederst i tonkedjan. Jag har bestämt aldrig provat det förut, men nu blev jag sugen på att sjunga mer bas. Jag ska nog frilansa litet mer; vi saknar ofta röster i basen, men är nu hela sex, om inte ibland sju tenorer.
Fast rösten blev ibland litet trött; om det var för att jag inte sjungit så mycket bas eller om det var för att vi hoppade över uppsjungningen vet jag faktiskt inte.
Jag gjorde också två förstagångsupptäckter. För det första: varför har jag /aldrig/ lagt märke till att stora krucifix mest ser ut som ena jämrans fågelskrämmor? Likheten är /påtaglig/. Mycket. Och för det andra, har det såtts ett litet frö till förståelse för en vettig anledning till att på ärlig och stadig fot vara emot kvinnliga präster. Om inte som fenomen och i allmänhet, så förstod jag att det kan finnas en längtan efter att ha en riktigt mullig bas att lyssna till i kyrkan, precis som det dras fler kunder till snygga frisöser, tandläkare, kassörskor, bartendrar, bilförsäljare, och så vidare. Visst är det fördomsfullt, eller ytligt, eller vad ni vill, men ändå; en riktigt mörk bas som får det att kvillra i ryggraden och gör en alldeles mjuk i underlivet. Hm. Eh. ;-)
Därmed inte sagt att jag har någonting emot kvinnliga präster; tvärtom -- jag är oerhört glad i till exempel Caroline Krook, domprost i Stockholms stift, en mycket rakryggad, öppen och bra kvinna som uttalat stödjer samkönade relationer, bland mycket annat gott hon uträttar. Jag kan inte säga att hon är den bästa präst jag känner vid namn, för domprosten vi invigde här i Linköping för inte länge sedan, Peter Lundborg, har jag samma varma känslor för, efter att ha konfirmerats för honom med anhang för många herrans år sedan, och lärt känna litet av mannen inuti under det årets sommarkonfirmandläger vid Stjärnholm.
Fast inuti är jag långt mer andlig än kristen, och trivs bra med det. Fast det får gärna bli mer Taizé-mässa snart. Och mer dans. Och mer Göteborg. Och jag måste nog åka till Stockholm nu om jag ska klara veckan ut utan henne, bara för att GÖRA någonting och få litet fart på benen, så jag inte bara sitter och skriver så här.
postad 03:25 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar