23:13 Hej, mamma!
Ibland är brev bra; det är ett lättare sätt att samla tankarna och brodera litet kring potentiellt känsliga ämnen, utan att komma av sig någonstans mitt i, i alla fall för mig -- text är något av mitt hemmaelement. En kanske litet melodramatisk början på ett brev, men oroas inte -- jag tänkte mest berätta litet kring vad som händer på min front, för den händelse du känner dig så bekymrad som jag fått intrycket av att jag tagit studieuppehåll nu. Det är inte det första jag tar ett kliv tillbaka från och skärskådar innan jag ger mig djupare in i det (pianospel och civilingenjörsutbildning i datateknik torde låna sig gott som jämförelse), och det vore beklagligt om du kände att jag gick och kastade bort mitt liv eller min framtid. Jag vet att du sett och upplevt mycket jag inte gjort, lika mycket som jag sett och upplevt somt du själv inte gjort, och att det nog finns lärdomar att dra av bådadera. Det färgar nog våra utsikter litet olika, utan att betyda att någondera egentligen är fel. I slutändan tror jag det handlar mer om vad man gör av dem, varje steg längs vägen.
Det är inte ekonomi som gjort att jag dragit i bromsen för lärarprogrammet, och beslutat mig för att bara jobba en tid; jag har det inte helt barskrapat under kistlocket, även om jag heller inte är direkt förmögen. Jag bor litet onödigt dyrt för vad jag känner att jag har ut av det, men det är en mer parentetisk fråga. Det liv jag lever snurrar inte så mycket kring pengar -- hade det gjort det, hade jag heller aldrig övervägt att bli förskollärare, skulle jag förmoda, i synnerhet inte som utbildninsvägen dit på något fascinerande vis väger i tid i samma viktklass som en civilingenjörsutbildning (något som fortfarande förbluffar mig varje gång jag tänker på det, även att jag förstår att det alltid finns mer att lära, vad man än ägnar sig åt).
När jag började läsa senast, var det i den fasta övertygelsen att jag ville arbeta med och nära öppna människor och utan ett fixt och färdigt program att pränta in i dem. Detta också huvudanledningen bakom just valet förskola över senare åldrar -- jag är i grunden ganska skeptisk till det kunskapsförmedlingsprogarm som genomsyrar, om inte huvudsakligen våra läroplaner, så väl stora delar av den praktiska verklighet som försöker omsätta dem ute i skolor landet runt. Betydligt viktigare finner jag att plantera in själsliga redskap och värden, grundtrygghet, självtillit och annat jag ser att förbluffande få kommer ur våra skolor med idag i bagaget, och det kom för mig att den trädgården nog måste börja planteras ganska tidigt i vilket fall, innan det börjat dugga för mycket intryck av "jag kan inte" och annat dumt som jag ser att många lär sig i betydligt större utsträckning än hur man böjer starka verb eller vad Karl den tolfte uträttade under sin livsgärning. Så det passade rätt bra in i min tanke om att läsa med inriktning mot lägre åldrar. Ett glatt dagisminne av att det dök upp en kanske tjugoårig manlig praktikant någon gång har också vägt in en smula; det var något riktigt fint i att en gestalt dök upp i den miljön utan att agera styvmor och dagistant, utan bara var sig själv, och det ville jag också prova på och se vart det ledde.
Först försökte jag med knackig framgång hitta mig någon form av praktiktjänst på ett dagis någonstans i trakten, litet i hopp om att kunna just prova på och känna mig för hur ett dagisvardagsyrke kan se ut idag, utan att först ha investerat några år på hopp och förlust i att utbilda mig redan för tillträdesrätten till arbetsplatsen. Det visade sig rätt svårt att få till, och dåvarande stora mediadebatt handlade väl också om pedofiler som rövar bort våra barn och gör samhället osäkert, så även om det var den väg jag fann rimligast att gå, bestämde jag mig för att finna mig i det, börja läsa och se vart det månde leda, och sökte till lärarprogrammet i Linköping (även mot kännedomen att de egentligen inte täckte åldrar lägre än sju år -- vilket filial Norrköping i stället inriktat sig på) i första hand, Norrköping i andra och litet här och var i tredje-fjärde jag nog egentligen inte tagit om jag kommit in först där. Litet för bekväm och hemtrivslig i Linköping för att rota om mig, om än för blott några år, och inte heller säker på om det nu verkligen var en karriär att investera min framtid i. Men jag var sugen på att prova, och provade. Och in kom jag, på hemmaplan, så allt var frid och fröjd vad det beträffade.
Hade jag i stället kunnat gå in som förskollärargesäll någonstans, hade jag inte tvekat en sekund att hoppa på det, men termen är inte så i ropet, tyvärr, och skola har ännu inte sjunkit riktigt till vård-branschens krissituation att behöva kasta sig över varje potentiell förmåga att man kan komma in på litet egna villkor. Det skulle förvåna mig om det var många år kvar innan det händer, att döma av hur det enligt lärartidningar och annan besläktad medierapportering som sköljt ned i min brevlåda sedan jag skrev mig för det här rapporterar om framtida prognoser, men det har inte hunnit inträffa i tid för att vara just mig till någon nytta, och det må väl vara hänt.
Jag började läsa, och det var som i alla utbildningar en hel del som var nyttigt och intressant, och en hel del som fick det att krypa i kroppen av obehag och jaja-nu-kan-vi-väl-ta-och-GÖRA-någonting! En del kunde jag liksom i gymnasiet flyta ovanpå av goda svenskfärdigheter allenast, och för att inte gå i bitar av otålighet över att studierna gick tempomässigt långsamt det första året, hittade jag mig ett jobb vid sidan av med sådant jag i alla fall haft som hobby några år och kunde vifta med litet intill, utan större bekymmer. Det var välkommet att få litet mer pengar att röra mig med och inte skuldsätta mig hos CSN på ett såpass osäkert kort om vad det skulle bli i slutändan, och första årets lärarprogram är ganska bekymmerslöst när man är van vid studietakten från en civilingenjörsutbildning, i synnerhet som jag inte gett mycket för festlivet som sker på och kring universitetet. Så jag läste och jag jobbade och ekvationen gick rätt bra ihop, på alla sätt och vis.
Då och då var det insprängt ett block praktik med riktiga barn i riktiga skolor, och det var alltid värdefullt, även om det breda första året på lärarutbildningen med flit exponerar alla för alla möjliga åldrar för att bygga lättrörliga lärare för framtidens skolbehov. (Jag har kanske haft tur eller lagt orden väl för att aldrig ha hamnat högre än i klass fem; jag vet inte så noga, faktiskt.) Under en praktik i Nyköping på Harriet Kampes skola -- och inget ont om någondera -- fick jag och en manlig medstudent något av en knäpp på näsan om att vi höll en litet för nära kontakt med barnen -- då främst flickorna, som mer naturligt annekterade oss -- för de problem som lätt uppstår om föräldrar skulle dyka upp och summera rädslor, fördomar och vad de ser, och kalabaliken som följer. För visst är det känsligt, och visst är det precis sådant som händer, och mer ju mer distanserade kontakterna mellan hem och skola är. Det var ett stort åskmoln jag inte var beredd att tackla just då, ett slags omvänt könsrollsfördomsbekymmer som trots allt fokus på genus i utbildningen inte inordnat sig i någon handlingsberedskap för min del.
Jag vacklade till litet redan då och kände att jag behövde hinna tänka och känna in mer vad som väntade och hur man förbereder sig på det innan jag fortsatte, men praktikperioden var i princip över, och jag lät utbildningen få flyta vidare ett slag, medan jag funderade vidare. Den slags lärarroll jag var intresserad av var mycket krångligare än det dispassionerade distanslärarskap som målades upp som föredömligt och ansvarstagande. Jag hade mina tvivel, samtidigt som jag förstod tankesättet. Det behövs tydliga skiljelinjer mellan lärarroll, kompisroll och strukturer att falla tillbaka på, men jag var tvungen att hitta de som passade in i min egen eventuella framtid. Och jag var inte beredd på en situation där jag skulle behöva försvara mitt agerande för någon part, och det kändes med ens ganska tydligt att jag allra minst en gång skulle hamna i det, och att jag inte kände mig hårdhudad nog att ta det än.
Den senaste praktik jag var på, ute på en mycket trevlig liten friskola i Berga, Lillgårdsskolan, blev vi uppmuntrade att prova på saker, och testa idéer och uppslag från lärarutbildningen vi blivit sugna på. Det rådde en mycket trevlig anda, och jag blev tillfrågad ett par dagar om jag kunde tänka mig att hoppa in som vikarie på fritidsverksamheten efter skolslut som många av barnen fortsatte till innan de gick hem, någon gång framåt eftermiddag-kväll. Precis vad jag saknat, något år tidigare, och fasligt intressant på alla möjliga vis. Jag provade på litet att hitta på kreativa saker med höstlöv, litet i samma anda som lövkronorna i Linneas årsbok; jag tror du kan ha sett ett par litet prassliga, torkade alster när du hälsade på och lånade min lägenhet härom sistens. Det var en rätt intressant upplevelse att prova på, kanske mest för att återuppleva hur naturligt rollbesättande fungerar i grupper som gör saker för att det är kul och spännande, mer än för att det står på ett gemensamt schema. Vad mer jag tog med mig var hur stor del av praktiken som handlar om konfliktlösning och att prata genom vem som inte fick vara med att hoppa i lövhögen varför. Inget bekymmersamt, men ett helt träningsfält som utbildningen i sig inte berör så mycket. Jag hann med en heldag på förskoleverksamheten med, och kunde summera mig till att fritidsverksamheten jag vickat på var mer i linje med vad jag siktat åt.
Så i och med det har jag fått upp ögonen för (och hittat kontakter inom) en annan bana som tycks ligga mer i min linje. Det, och en hel del annat, har fått mig att känna att jag betydligt hellre skulle plocka ihop ett mer körsbärsplockande verklighetsorienterat utbildningsprogram än det ofta ganska akademiskt hållna lärandeteori- och forskningsorienterade snusförnäma som tycks syfta mer till att höja läraryrkets status än vara direkt användbart och omsättligt i praktiken. Men det som vägde över till ett stopp just nu, var att jag gör rätt mycket nu, och att egentligen ingetdera får så mycket fokus och jag som jag vill lägga på vad jag gör, och hellre än att göra många saker dåligt eller i bästa fall halvhjärtat, drar jag mig ur de som inte känns i första rummet. Jag skulle förstås ha kunnat kasta jobbet åt sidan, men det kändes mer rätt att pausa den utbildning jag redan konstaterat näppeligen leder dit jag eventuellt vill. För jag är fortfarande inte säker.
Det jag från tidigare arbetskamrater vet om fritidsledarutbildningen går delvis ut på ett intagskrav på att ha arbetat i ett år med barn eller ungdomar i någon form av verksamhet; scouting, konfirmation eller så, och dels att det (delvis säkert genom att inte vara en högskoleutbildning) har en rätt sunt praktiskt orienterad utbildningsplan. Jag har en del puttrande funderingar på att kanske nästla mig in i litet scoutverksamhet, månne, som jag inte gjort så mycket mer än att fundera på än.
Tid är något jag har gott om, och jag kastar hellre bort ett par år förfluten tid någon gång ibland än att sätta all kommande tid på osäkra kort. Dessutom är jag oerhört noga med att känna för det jag gör och inte bränna ut mig på sådant jag ger mig in i; det kostar rätt mycket att orientera sig själsligt snarare än praktiskt, men som det är viktigt för mig, är det något jag inte vill kompromissa med, och jag ämnar inte ha nämnvärt dåligt samvete över att inte ha tagit mina poäng eller fullföljt någon utbildning jag påbörjat. Jag behöver dessutom tro mer på det jag gör och stegen som leder mig dit än jag gjort på lärarprogrammet; när motivation övergår i Luthersk pliktkänsla att fullfölja någonting har jag i princip redan bevisat för mig själv att jag är inne på fel spår.
Så nu kommer jag jobba en tid, och vända och vrida på andra tankar och idéer som också trängs litet med fritidsledarskap; skrivande, eventuellt flyttande och säkert ett och annat annat praktiskt och känslomässigt som dyker upp längsmed vägen med. Även om det ser ut som ett evigt planlöst flackande, har jag en mycket fast plan att inte hamna i vad det än månde där jag står på ett fabriksgolv på SSAB och vantrivs, eller sitter fast i ett yrke där jag inte får utlopp för min kreativitet eller känner mig otillräcklig för vad jag tagit mig an. Just nu pysslar jag litet med programmering på en nivå som varken utmanar eller direkt uttråkar mig, och som jag håller mig ekonomiskt flytande på, och det känns som ett rätt tryggt och trevligt läge att se framtiden an på, så länge. Då och då tjoas det glatt om att vi håller på att kolonisera Vietnam med trådlöst bredband eller bygga lyxtillflyktsorter på miljardprojektsöar som visst håller på att konstrueras just nu, och även om det kan bli hur litet eller hur stort som helst, är det också roliga utsikter att smutta litet på, någon gång ibland.
Jag tänker inte konkurrera någonting med dig om att bo i lägenheten i Stockholm (fast det vet du redan; det pratade vi ju om, härom dagen), men hälsar gärna på den någon gång ibland när jag ändå har vägarna förbi uppe i Stockholm, där vårt nuvarande huvudkontor ligger. Det blev inte av att jag for upp idag, och jag vet inte om det blir av i veckan heller, men det ger sig, och jag hör av mig till både dig och Anna om jag far upp och vill hälsa på.
Hoppas du också hittar något kul att hitta på där uppe, som det lät nu. Kram!
Det är inte ekonomi som gjort att jag dragit i bromsen för lärarprogrammet, och beslutat mig för att bara jobba en tid; jag har det inte helt barskrapat under kistlocket, även om jag heller inte är direkt förmögen. Jag bor litet onödigt dyrt för vad jag känner att jag har ut av det, men det är en mer parentetisk fråga. Det liv jag lever snurrar inte så mycket kring pengar -- hade det gjort det, hade jag heller aldrig övervägt att bli förskollärare, skulle jag förmoda, i synnerhet inte som utbildninsvägen dit på något fascinerande vis väger i tid i samma viktklass som en civilingenjörsutbildning (något som fortfarande förbluffar mig varje gång jag tänker på det, även att jag förstår att det alltid finns mer att lära, vad man än ägnar sig åt).
När jag började läsa senast, var det i den fasta övertygelsen att jag ville arbeta med och nära öppna människor och utan ett fixt och färdigt program att pränta in i dem. Detta också huvudanledningen bakom just valet förskola över senare åldrar -- jag är i grunden ganska skeptisk till det kunskapsförmedlingsprogarm som genomsyrar, om inte huvudsakligen våra läroplaner, så väl stora delar av den praktiska verklighet som försöker omsätta dem ute i skolor landet runt. Betydligt viktigare finner jag att plantera in själsliga redskap och värden, grundtrygghet, självtillit och annat jag ser att förbluffande få kommer ur våra skolor med idag i bagaget, och det kom för mig att den trädgården nog måste börja planteras ganska tidigt i vilket fall, innan det börjat dugga för mycket intryck av "jag kan inte" och annat dumt som jag ser att många lär sig i betydligt större utsträckning än hur man böjer starka verb eller vad Karl den tolfte uträttade under sin livsgärning. Så det passade rätt bra in i min tanke om att läsa med inriktning mot lägre åldrar. Ett glatt dagisminne av att det dök upp en kanske tjugoårig manlig praktikant någon gång har också vägt in en smula; det var något riktigt fint i att en gestalt dök upp i den miljön utan att agera styvmor och dagistant, utan bara var sig själv, och det ville jag också prova på och se vart det ledde.
Först försökte jag med knackig framgång hitta mig någon form av praktiktjänst på ett dagis någonstans i trakten, litet i hopp om att kunna just prova på och känna mig för hur ett dagisvardagsyrke kan se ut idag, utan att först ha investerat några år på hopp och förlust i att utbilda mig redan för tillträdesrätten till arbetsplatsen. Det visade sig rätt svårt att få till, och dåvarande stora mediadebatt handlade väl också om pedofiler som rövar bort våra barn och gör samhället osäkert, så även om det var den väg jag fann rimligast att gå, bestämde jag mig för att finna mig i det, börja läsa och se vart det månde leda, och sökte till lärarprogrammet i Linköping (även mot kännedomen att de egentligen inte täckte åldrar lägre än sju år -- vilket filial Norrköping i stället inriktat sig på) i första hand, Norrköping i andra och litet här och var i tredje-fjärde jag nog egentligen inte tagit om jag kommit in först där. Litet för bekväm och hemtrivslig i Linköping för att rota om mig, om än för blott några år, och inte heller säker på om det nu verkligen var en karriär att investera min framtid i. Men jag var sugen på att prova, och provade. Och in kom jag, på hemmaplan, så allt var frid och fröjd vad det beträffade.
Hade jag i stället kunnat gå in som förskollärargesäll någonstans, hade jag inte tvekat en sekund att hoppa på det, men termen är inte så i ropet, tyvärr, och skola har ännu inte sjunkit riktigt till vård-branschens krissituation att behöva kasta sig över varje potentiell förmåga att man kan komma in på litet egna villkor. Det skulle förvåna mig om det var många år kvar innan det händer, att döma av hur det enligt lärartidningar och annan besläktad medierapportering som sköljt ned i min brevlåda sedan jag skrev mig för det här rapporterar om framtida prognoser, men det har inte hunnit inträffa i tid för att vara just mig till någon nytta, och det må väl vara hänt.
Jag började läsa, och det var som i alla utbildningar en hel del som var nyttigt och intressant, och en hel del som fick det att krypa i kroppen av obehag och jaja-nu-kan-vi-väl-ta-och-GÖRA-någonting! En del kunde jag liksom i gymnasiet flyta ovanpå av goda svenskfärdigheter allenast, och för att inte gå i bitar av otålighet över att studierna gick tempomässigt långsamt det första året, hittade jag mig ett jobb vid sidan av med sådant jag i alla fall haft som hobby några år och kunde vifta med litet intill, utan större bekymmer. Det var välkommet att få litet mer pengar att röra mig med och inte skuldsätta mig hos CSN på ett såpass osäkert kort om vad det skulle bli i slutändan, och första årets lärarprogram är ganska bekymmerslöst när man är van vid studietakten från en civilingenjörsutbildning, i synnerhet som jag inte gett mycket för festlivet som sker på och kring universitetet. Så jag läste och jag jobbade och ekvationen gick rätt bra ihop, på alla sätt och vis.
Då och då var det insprängt ett block praktik med riktiga barn i riktiga skolor, och det var alltid värdefullt, även om det breda första året på lärarutbildningen med flit exponerar alla för alla möjliga åldrar för att bygga lättrörliga lärare för framtidens skolbehov. (Jag har kanske haft tur eller lagt orden väl för att aldrig ha hamnat högre än i klass fem; jag vet inte så noga, faktiskt.) Under en praktik i Nyköping på Harriet Kampes skola -- och inget ont om någondera -- fick jag och en manlig medstudent något av en knäpp på näsan om att vi höll en litet för nära kontakt med barnen -- då främst flickorna, som mer naturligt annekterade oss -- för de problem som lätt uppstår om föräldrar skulle dyka upp och summera rädslor, fördomar och vad de ser, och kalabaliken som följer. För visst är det känsligt, och visst är det precis sådant som händer, och mer ju mer distanserade kontakterna mellan hem och skola är. Det var ett stort åskmoln jag inte var beredd att tackla just då, ett slags omvänt könsrollsfördomsbekymmer som trots allt fokus på genus i utbildningen inte inordnat sig i någon handlingsberedskap för min del.
Jag vacklade till litet redan då och kände att jag behövde hinna tänka och känna in mer vad som väntade och hur man förbereder sig på det innan jag fortsatte, men praktikperioden var i princip över, och jag lät utbildningen få flyta vidare ett slag, medan jag funderade vidare. Den slags lärarroll jag var intresserad av var mycket krångligare än det dispassionerade distanslärarskap som målades upp som föredömligt och ansvarstagande. Jag hade mina tvivel, samtidigt som jag förstod tankesättet. Det behövs tydliga skiljelinjer mellan lärarroll, kompisroll och strukturer att falla tillbaka på, men jag var tvungen att hitta de som passade in i min egen eventuella framtid. Och jag var inte beredd på en situation där jag skulle behöva försvara mitt agerande för någon part, och det kändes med ens ganska tydligt att jag allra minst en gång skulle hamna i det, och att jag inte kände mig hårdhudad nog att ta det än.
Den senaste praktik jag var på, ute på en mycket trevlig liten friskola i Berga, Lillgårdsskolan, blev vi uppmuntrade att prova på saker, och testa idéer och uppslag från lärarutbildningen vi blivit sugna på. Det rådde en mycket trevlig anda, och jag blev tillfrågad ett par dagar om jag kunde tänka mig att hoppa in som vikarie på fritidsverksamheten efter skolslut som många av barnen fortsatte till innan de gick hem, någon gång framåt eftermiddag-kväll. Precis vad jag saknat, något år tidigare, och fasligt intressant på alla möjliga vis. Jag provade på litet att hitta på kreativa saker med höstlöv, litet i samma anda som lövkronorna i Linneas årsbok; jag tror du kan ha sett ett par litet prassliga, torkade alster när du hälsade på och lånade min lägenhet härom sistens. Det var en rätt intressant upplevelse att prova på, kanske mest för att återuppleva hur naturligt rollbesättande fungerar i grupper som gör saker för att det är kul och spännande, mer än för att det står på ett gemensamt schema. Vad mer jag tog med mig var hur stor del av praktiken som handlar om konfliktlösning och att prata genom vem som inte fick vara med att hoppa i lövhögen varför. Inget bekymmersamt, men ett helt träningsfält som utbildningen i sig inte berör så mycket. Jag hann med en heldag på förskoleverksamheten med, och kunde summera mig till att fritidsverksamheten jag vickat på var mer i linje med vad jag siktat åt.
Så i och med det har jag fått upp ögonen för (och hittat kontakter inom) en annan bana som tycks ligga mer i min linje. Det, och en hel del annat, har fått mig att känna att jag betydligt hellre skulle plocka ihop ett mer körsbärsplockande verklighetsorienterat utbildningsprogram än det ofta ganska akademiskt hållna lärandeteori- och forskningsorienterade snusförnäma som tycks syfta mer till att höja läraryrkets status än vara direkt användbart och omsättligt i praktiken. Men det som vägde över till ett stopp just nu, var att jag gör rätt mycket nu, och att egentligen ingetdera får så mycket fokus och jag som jag vill lägga på vad jag gör, och hellre än att göra många saker dåligt eller i bästa fall halvhjärtat, drar jag mig ur de som inte känns i första rummet. Jag skulle förstås ha kunnat kasta jobbet åt sidan, men det kändes mer rätt att pausa den utbildning jag redan konstaterat näppeligen leder dit jag eventuellt vill. För jag är fortfarande inte säker.
Det jag från tidigare arbetskamrater vet om fritidsledarutbildningen går delvis ut på ett intagskrav på att ha arbetat i ett år med barn eller ungdomar i någon form av verksamhet; scouting, konfirmation eller så, och dels att det (delvis säkert genom att inte vara en högskoleutbildning) har en rätt sunt praktiskt orienterad utbildningsplan. Jag har en del puttrande funderingar på att kanske nästla mig in i litet scoutverksamhet, månne, som jag inte gjort så mycket mer än att fundera på än.
Tid är något jag har gott om, och jag kastar hellre bort ett par år förfluten tid någon gång ibland än att sätta all kommande tid på osäkra kort. Dessutom är jag oerhört noga med att känna för det jag gör och inte bränna ut mig på sådant jag ger mig in i; det kostar rätt mycket att orientera sig själsligt snarare än praktiskt, men som det är viktigt för mig, är det något jag inte vill kompromissa med, och jag ämnar inte ha nämnvärt dåligt samvete över att inte ha tagit mina poäng eller fullföljt någon utbildning jag påbörjat. Jag behöver dessutom tro mer på det jag gör och stegen som leder mig dit än jag gjort på lärarprogrammet; när motivation övergår i Luthersk pliktkänsla att fullfölja någonting har jag i princip redan bevisat för mig själv att jag är inne på fel spår.
Så nu kommer jag jobba en tid, och vända och vrida på andra tankar och idéer som också trängs litet med fritidsledarskap; skrivande, eventuellt flyttande och säkert ett och annat annat praktiskt och känslomässigt som dyker upp längsmed vägen med. Även om det ser ut som ett evigt planlöst flackande, har jag en mycket fast plan att inte hamna i vad det än månde där jag står på ett fabriksgolv på SSAB och vantrivs, eller sitter fast i ett yrke där jag inte får utlopp för min kreativitet eller känner mig otillräcklig för vad jag tagit mig an. Just nu pysslar jag litet med programmering på en nivå som varken utmanar eller direkt uttråkar mig, och som jag håller mig ekonomiskt flytande på, och det känns som ett rätt tryggt och trevligt läge att se framtiden an på, så länge. Då och då tjoas det glatt om att vi håller på att kolonisera Vietnam med trådlöst bredband eller bygga lyxtillflyktsorter på miljardprojektsöar som visst håller på att konstrueras just nu, och även om det kan bli hur litet eller hur stort som helst, är det också roliga utsikter att smutta litet på, någon gång ibland.
Jag tänker inte konkurrera någonting med dig om att bo i lägenheten i Stockholm (fast det vet du redan; det pratade vi ju om, härom dagen), men hälsar gärna på den någon gång ibland när jag ändå har vägarna förbi uppe i Stockholm, där vårt nuvarande huvudkontor ligger. Det blev inte av att jag for upp idag, och jag vet inte om det blir av i veckan heller, men det ger sig, och jag hör av mig till både dig och Anna om jag far upp och vill hälsa på.
Hoppas du också hittar något kul att hitta på där uppe, som det lät nu. Kram!
postad 23:13 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar