22:29 Det där att flytta

Det där med att flytta är ruskigt lurigt. Jag har inte lyckats sortera känslorna kring det, men tankarna hänger där i luften från sina grenar, och försöker mogna till sig så sakta i den sparsamma vintersolen. Ibland sträcker jag mig efter dem, försöker handgripligen gripa tag i en av dem för att känna hur den känns, men än har jag inte riktigt lyckas.

Och försöker jag bussa storhjärnan på idén, får jag ingen känslorespons, mer än något vagt olustigt om att mista närheten till de jag umgås med härikring. Mest de kära gamla stötarna jag bekantade mig med på Roxen Internet Software, idag spridda över Roxen, Opera och 27M, och några universitetsvänner, och Jenny, som hunnit längre i processen att flytta, om än inte lika långt geografiskt. Och närheten till Lysator, om än så gott som uteslutande för de återkommande intressanta tisdagsföredragen som bedrivs i liten (och kostnadsfri) regi. Och när jag kommit så långt i funderingarna vet jag med mig att jag gräver mer efter förevändningar att stanna än känslor från roten, och så suckar jag litet för mig själv och låter tankefrukterna hänga kvar där på sin gren, i hopp om att kanske få litet mer kropp, doft och smak till nästa gång.

Helsefyr!

Nejvisstja. Jag missade inte någon uppsjungning för operasällskapet i helgen; hade det blivit någon av, hade jag fått reda på detaljerna i förväg per elpost, och det var tyst på den fronten. Mjo, kören är väl det sista onämnda jag i nuläget bundit mina trådar till den fysiska världen i; resten av mitt liv är ganska spunnet i nätet. Jag ser visst inte ut att räkna jobbet som något jag är bunden i, förmodligen för att jag är nog stursk att anse eller inse att jag inte avlönas för mer än en bråkdel av vad jag är värd. Och hade jag känt en starkare drift att göra karriär hade jag nog i vilket fall nu suttit i Californien och byggt nästa generation webläsare med ett gäng andra nördar jag befrändat genom gemensamma intressen.

Nej, jag är fortfarande känslostyrd, och den kompassnålen pekar söderut. Livet är på alla sätt och vis bäst när vi är nära varann, och det betyder fasligt mycket för mig. Vi ses ett par till några dagar ungefär varannan vecka, och lever på förnekelsesparlåga däremellan. Försöker låtsas att den andra inte finns, för att det gör så ont att komma ihåg att hon inte är här, och kommunicerar nästan inte ens per text med varann, mer än något brev då och då.

Katalysatoreffekten av att mötas är rolig, förresten. När jag kommer till henne brukar hon bli mycket flitigare i jobbet. När hon kommer till mig, brukar jag bli betydligt mer huslig än jag lyckas vara i vanliga fall. Jag tror det är någon slags inneboende vilja att göra sådant som får en att känna sig litet duktig, och någonting vi drivs till för att få göra det i varandras närhet. Det är ett ganska rart fenomen, tycker jag, och att det är fullt av positiva cirklar gör det ju inte direkt sämre. En fin kärleksyttring.

Men i mellantiderna växer mest känslan av att livet står på pause tills alla frukter mognat på sin gren, skördats, och flyttat dit med mig och hela bohaget, till någonting på bättre krypavstånd till henne, så livet kan få gå på mer öppet spjäll hela tiden, och inte smuttas ett par sipp varannan vecka bara. Kärlek ska inte intas så i min bok. Den ska vävas mer i ett nät omkring varann att fjädra i och dämpa varandras bekymmer, trångmål och sorger i, fånga upp varann ur mörker och dela allt ljus däremellan.

Så jag står här under min gren, och undrar när jag ska bli stor nog att nå upp, eller frukten mogen nog att dimpa ned på mig, och hela tiden undrar kramkroppen när den ska få något att somna intill härnäst, och jag förklarar att det är precis vad jag också undrar och måste du tjata så mycket? Vi älskar henne ju lika mycket, båda två, men hon är inte här. Inte just nu.

Jag undrar hur det skulle vara att vara någon annan, som inte var en så utpräglad symbiot. Hur skulle man känna, i stället?

• flytta