05:34 Sweet spot of life
Massor av saker är ganska oförskämt bra just nu. Jag har en rätt stabil jobbsituation, där jag i någorlunda makligt tempo och en ganska trivsam medelarbetstid per vecka gör saker jag är fenomenalt bra på. Det är en slags trygghet att stilla vila i. Kärleksfronten är som ett stort, mjukt och härligt bolster som både känns lent och strävt mot huden på samma gång. Det håller mig varm och go' inombords, och slår an en mycket klar, ren och välljudande grundton i dur, fylld av allehanda lyckliga övertoner.
Den väl tilltagna fritid jag unnar mig spenderar jag på att leka med och utveckla rolig teknik, när jag inte har kärestan i närheten. Och de lyckliga dagar då jag har det, är ett lystmäte närhet, pillow talk, intimitet, sexualliv, umgänge, matlagning, promenader, vardagslyx och jag vet egentligen inte riktigt vad, men det känns som ungefär en sådan där blandning man gärna fortsätter med livet ut, sakta vävandes in eller bytandes ut en och annan tråd mot nya färger här och där, under resans gång. Jag har aldrig riktigt befunnit mig i just den här trivselzonen, där perspektiven friktionsfritt växer ut över årtionden, och det i botten av hjärtat känns som om det numera bor en konstant.
Hon hör hemma där, liksom alla mina egna olater och egenheter jag tycker om i mig själv som jag kärleksfullt vårdar och ömmar för, och det skaver inte ens det minsta mellan dem. Åtminstone inte i mig, eller vad jag kan komma på att hon själv tyckt. Vi är olika, hon ett planeringsgeni i mina ögon, och med litet olika behov av ordning och plan och framförhållning, men vi tycks mer landa i att vila i de varandras styrkor eller positiva aspekter av olikheterna än att krocka i en stridszon av vassa, inkompatibla kuggkransar som bara inte lyckas haka i varann rätt. Tvärtom, hjälper hon mig med utsökt diplomati att hålla reda på sådana där framförhållningsgöromål jag är dålig på, så jag blir alldeles varm inuti, och hon förefaller lika lycklig i att faktiskt dra nytta av mina helt andra förutsättningar att omfamna ett förslag framkastat i sista stund, som gör att hon skulle kunna komma och hälsa på i morgon. Jag faller intuitivt in i hennes kuggar, hon i mina, och det känns alldeles fasligt väloljat. Ömsesidig respekt, välvilja och månande om varann, och inga skoskav i slitzonen och snittytorna där vi möts.
Jag tror min egen förtjusta reaktion på den där sortens påhitt, hur den känns i henne, alltså, är jämförbar med hur hon får mig att känna när hon ritar planer för hur vi ska kunna ses härnäst; en slags varm filt av Vi, av bekräftelse, och samklangen kring den gemensamma lyckan att få mötas igen och spendera tid tillsammans på nytt. Är det kanske rentav någonting fasligt bra att det är en såpass hög tröskel till att göra det, inbyggt i distansrelationen? Att det blir direkt svårt att slita för hårt på varann och på så vis lyckas nöta hål på varandras revir; göra fel i köket, eller vad det månde vara för andra sätt att rubba den andras cirklar? Jag har inte tänkt på det på det viset förut, men det kanske jag borde innan jag gräver mig alltför långt in i fantasier på tio års sikt om att bo på bekvämt krypavstånd från varann. Även om jag inuti känner att det är det enda som går att tänka sig i det långa loppet, med stor övertygelse.
I kväll klockan 18 håller vi (Tomaskören) koncert i Tomaskyrkan. Hela eftermiddagen är uppbokad till övning och uppvärmning. Kanske dyker hon upp. Mamma lät också en smula intresserad av spektaklet. Kanske hittar någon annan god vän eller bekant dit. Jag har gått och blivit en av solisterna, i vad mån man är solist som den ena av två som sjunger solodelen av Stilla natt. Ulla (min körledare) är på god väg att lura med mig som tenoren i körkvartetten till nästa vårs uppsättning av Figaros bröllop i den lokala operagruppen Figaro i Linköping. Hur gick det till? :-) Men litet sång och litet dans är ju alltid kul, i synnerhet när jag lagt Lärarprogrammet och musiskt lärande, som jag läste tills i höstas (var det oktober?) när tiden började skära ihop för mig och det bara inte gick att göra allt jag gör och få till något bra av heltidsstudier jag ändå skött litet mer med vänsterhanden och i förbifarten ända sedan jag började. Jag tror inte det kommer ta fullt så mycket tid i anspråk, och framförallt inte axla bördor på mig i form av en massa skrivande skapande verksamhet.
I övrigt känns det dock nästan lika främmande som en gång den plötsliga möjligheten att landa som au pair på ett brittiskt högadligt gods och lägga sig till med en alldeles tvättäkta Jeevesisk feodal anda, stance och hållning. Just det föll inte ut så, til slut, men redan själva möjligheten är rolig nog att ha berikat mig, och det känns likadant nu, ungefär. Sammalunda kring möjligheten att kanske krypa till kojs med flickvän i kväll, och i morgon kväll, och råkas ett par da'r innan vi åker på varsin tur till de egna släktfalangerna över julhelgen. Därefter gemensamt nyår, och sen får väl saker hinna hitta på hur de vill falla sig allt eftersom.
Julafton och annandag i Stockholm, i alla fall; frågan är vad jag ska hitta på på juldag en. Jag ska nog höra mig för bland litet bekanta i trakten om jag borde hälsa på dem, eller så; det är fasligt trevligt att ha vägarna förbi, så här någon gång ibland, utan att vare sig tränga sig på eller ha någon som helst brådska någonstans. Finfin mix mellan kvalitéer, liksom; det blir plats för så mycket uppmärksamhet eller fridfullt samkväm som det finns att tillgå, och behöver vare sig något skohorn eller dra och töj för att få tiden att passa. Fullt av friheter, en stilla bortdöende julhysteri i den litet vegetativa inväntan av det nya året mellandagarna är för oss förtappade själar som inte kastar oss ut för att mellandagsreafynda i det där människokaoset som inte sitter hemma i sina varma stugor och lyckligt sippjar på julefriden, som lägger sig i djupa vita drivor runt husknutarna. Skämmer bort en lyxig katt med litet magkliande. Tittar ut på vackra långa istappar som hänger från stuprännorna. Nallar en lussekatt till och tar en ny smutt på glöggen.
I siffror är jag inte rik, eller ens i närheten av välbeställd, men livskvaliteten tycks le med hela ansiktet i alla fall. Det är inte så gott om beröringspunkter dem emellan; det där med pengar ger nog bättre utväxling mot bekvämlighet eller yta, än sådant som i alla fall jag helst fyller kärlen med när jag tankar. Och just nu är jag så vältankad att jag gärna delar med mig litet. Trivsel är så trevligt att dela med vänner och bekanta.
Den väl tilltagna fritid jag unnar mig spenderar jag på att leka med och utveckla rolig teknik, när jag inte har kärestan i närheten. Och de lyckliga dagar då jag har det, är ett lystmäte närhet, pillow talk, intimitet, sexualliv, umgänge, matlagning, promenader, vardagslyx och jag vet egentligen inte riktigt vad, men det känns som ungefär en sådan där blandning man gärna fortsätter med livet ut, sakta vävandes in eller bytandes ut en och annan tråd mot nya färger här och där, under resans gång. Jag har aldrig riktigt befunnit mig i just den här trivselzonen, där perspektiven friktionsfritt växer ut över årtionden, och det i botten av hjärtat känns som om det numera bor en konstant.
Hon hör hemma där, liksom alla mina egna olater och egenheter jag tycker om i mig själv som jag kärleksfullt vårdar och ömmar för, och det skaver inte ens det minsta mellan dem. Åtminstone inte i mig, eller vad jag kan komma på att hon själv tyckt. Vi är olika, hon ett planeringsgeni i mina ögon, och med litet olika behov av ordning och plan och framförhållning, men vi tycks mer landa i att vila i de varandras styrkor eller positiva aspekter av olikheterna än att krocka i en stridszon av vassa, inkompatibla kuggkransar som bara inte lyckas haka i varann rätt. Tvärtom, hjälper hon mig med utsökt diplomati att hålla reda på sådana där framförhållningsgöromål jag är dålig på, så jag blir alldeles varm inuti, och hon förefaller lika lycklig i att faktiskt dra nytta av mina helt andra förutsättningar att omfamna ett förslag framkastat i sista stund, som gör att hon skulle kunna komma och hälsa på i morgon. Jag faller intuitivt in i hennes kuggar, hon i mina, och det känns alldeles fasligt väloljat. Ömsesidig respekt, välvilja och månande om varann, och inga skoskav i slitzonen och snittytorna där vi möts.
Jag tror min egen förtjusta reaktion på den där sortens påhitt, hur den känns i henne, alltså, är jämförbar med hur hon får mig att känna när hon ritar planer för hur vi ska kunna ses härnäst; en slags varm filt av Vi, av bekräftelse, och samklangen kring den gemensamma lyckan att få mötas igen och spendera tid tillsammans på nytt. Är det kanske rentav någonting fasligt bra att det är en såpass hög tröskel till att göra det, inbyggt i distansrelationen? Att det blir direkt svårt att slita för hårt på varann och på så vis lyckas nöta hål på varandras revir; göra fel i köket, eller vad det månde vara för andra sätt att rubba den andras cirklar? Jag har inte tänkt på det på det viset förut, men det kanske jag borde innan jag gräver mig alltför långt in i fantasier på tio års sikt om att bo på bekvämt krypavstånd från varann. Även om jag inuti känner att det är det enda som går att tänka sig i det långa loppet, med stor övertygelse.
I kväll klockan 18 håller vi (Tomaskören) koncert i Tomaskyrkan. Hela eftermiddagen är uppbokad till övning och uppvärmning. Kanske dyker hon upp. Mamma lät också en smula intresserad av spektaklet. Kanske hittar någon annan god vän eller bekant dit. Jag har gått och blivit en av solisterna, i vad mån man är solist som den ena av två som sjunger solodelen av Stilla natt. Ulla (min körledare) är på god väg att lura med mig som tenoren i körkvartetten till nästa vårs uppsättning av Figaros bröllop i den lokala operagruppen Figaro i Linköping. Hur gick det till? :-) Men litet sång och litet dans är ju alltid kul, i synnerhet när jag lagt Lärarprogrammet och musiskt lärande, som jag läste tills i höstas (var det oktober?) när tiden började skära ihop för mig och det bara inte gick att göra allt jag gör och få till något bra av heltidsstudier jag ändå skött litet mer med vänsterhanden och i förbifarten ända sedan jag började. Jag tror inte det kommer ta fullt så mycket tid i anspråk, och framförallt inte axla bördor på mig i form av en massa skrivande skapande verksamhet.
I övrigt känns det dock nästan lika främmande som en gång den plötsliga möjligheten att landa som au pair på ett brittiskt högadligt gods och lägga sig till med en alldeles tvättäkta Jeevesisk feodal anda, stance och hållning. Just det föll inte ut så, til slut, men redan själva möjligheten är rolig nog att ha berikat mig, och det känns likadant nu, ungefär. Sammalunda kring möjligheten att kanske krypa till kojs med flickvän i kväll, och i morgon kväll, och råkas ett par da'r innan vi åker på varsin tur till de egna släktfalangerna över julhelgen. Därefter gemensamt nyår, och sen får väl saker hinna hitta på hur de vill falla sig allt eftersom.
Julafton och annandag i Stockholm, i alla fall; frågan är vad jag ska hitta på på juldag en. Jag ska nog höra mig för bland litet bekanta i trakten om jag borde hälsa på dem, eller så; det är fasligt trevligt att ha vägarna förbi, så här någon gång ibland, utan att vare sig tränga sig på eller ha någon som helst brådska någonstans. Finfin mix mellan kvalitéer, liksom; det blir plats för så mycket uppmärksamhet eller fridfullt samkväm som det finns att tillgå, och behöver vare sig något skohorn eller dra och töj för att få tiden att passa. Fullt av friheter, en stilla bortdöende julhysteri i den litet vegetativa inväntan av det nya året mellandagarna är för oss förtappade själar som inte kastar oss ut för att mellandagsreafynda i det där människokaoset som inte sitter hemma i sina varma stugor och lyckligt sippjar på julefriden, som lägger sig i djupa vita drivor runt husknutarna. Skämmer bort en lyxig katt med litet magkliande. Tittar ut på vackra långa istappar som hänger från stuprännorna. Nallar en lussekatt till och tar en ny smutt på glöggen.
I siffror är jag inte rik, eller ens i närheten av välbeställd, men livskvaliteten tycks le med hela ansiktet i alla fall. Det är inte så gott om beröringspunkter dem emellan; det där med pengar ger nog bättre utväxling mot bekvämlighet eller yta, än sådant som i alla fall jag helst fyller kärlen med när jag tankar. Och just nu är jag så vältankad att jag gärna delar med mig litet. Trivsel är så trevligt att dela med vänner och bekanta.
postad 05:34 |
Permanent länk |
|
1 kommentar
Det låter härligt, kul för dig att du har det bra. :-)