00:07 Skrivarådran drar lasset

I ett desperat försök att rensa hjärnan från allsköms skockande obehagligtskap, kastade jag mig in i nyligen populärt bokmärkta artiklar på Del.icio.us i hopp om att på måfå fastna i något tillräckligt spännande. Det gick ganska bra, efter några försök; jag släppte helt bekymmerrestkänslorna efter dagens och gårdagens delvis ofullbordade verk. (Är man inte synnerligen nyfiken på vad jag jobbar med, kan man med fördel hoppa förbi nästa stycke; det är bara en preciserande upbiktning av sammanhanget bakom.)

Det skulle bli någon slags event nu i helgen, idag någon gång, närmare bestämt, och tills dess skulle vi ha levererat en testad, putsad och fin portal att förevisa för en stor publik frilansande säljare under tillställningen. Det har gått troll i mitt arbetsföre de senaste veckorna och drivet har helt uteblivit -- jag har nog inte fått mer än någon enstaka timme bokförd som arbetstid på fjorton da'r -- så det blev en sistaminuten-prestation igen, och på det timmarna-efter, därtill. Inte färdigt i tid, inte särskilt uttestat på klientmaskinerna, och som extra lök på laxen ingen särskilt säljande innehåll. Det blev inte bättre av att först behöva ringa (jag avskyr att ringa) för att leverera slutdetaljerna till demon, och när jag samlat rörelsemängd nog att göra det, inte komma fram, utan få skicka ett SMS och hoppas på det bästa. Inte bara kom sakerna för sent fram, det kanske inte blev något demande alls. Blä.

Men jag lyckades ruska av mig det där ganska ordentligt (nya tag på måndag, skulle jag tro), efter att ha läst en lång artikel om minimalism, Google och användbarhet, och efter att ha läst färdigt, föll det sig naturligt att skriva någon liten reflexion ur eget huvud, och rätt vad det var var jag inne i en sådan där skrivar-feedback-loop. Fast kärestan skulle piska mig om hon såg att jag tog ett sådant ord under mina fingrar, så säg ingenting; det står nog "självåterkopplande skrivarsnurra", eller med litet tur någonting begripligare som ger en bra känsla för fenomenet att börja skriva någonting och se hur orden kommer krypande, bygger vidare på sig själva och snart lever ett alldeles eget liv. Litet som en brasa, som drar in mer bränsle i härden när den känner sig redo och att det är dags; skrivandet rycker tag i små tanketrådar man haft hängande i någon vrå och drar in dem i ett sammanhang, och så växer allting så det knakar ända tills man står med en större uppsats som nog egentligen täcker in litet för många ämnen, när allt kommer omkring. En skrivar-feedback-loop. (*duckar*)

Och på något vis brukar den där lilla skrivarådran alltid lyckas ge i alla fall en air av att det var tänkt att sitta ihop så där, att det fanns en disposition och en på förhand uttänkt underliggande stomme till hela alstret, även om det blev uppåt ett par tusen ord, i stället för det mer ideala ett par hundra. Det blir lätt på tok för verböst när jag skriver fritt, utan beställning. Vilket för den delen är allt mitt skrivande idag; jag har ju lagt det där med skola på is ett tag, och något frilansande på skribentfronten har jag inte provat på än, även om jag är inte så litet sugen. När jag skriver fritt, tar jag dock inte så fasligt hårt på formen eller kärnfullheten; det får bli som det vill. Utan annan lön för mödan än eventuell stolthet, känns det inte riktigt värt besväret att vara sin egen redaktör och gå fram med kapsågen genom alstren.

Som bäst brukar det bli att jag går genom en artikel när jag skrivit klart den och rättar litet fel eller får pli på någon särskilt vind mening som blev märklig som jag lämnade den, efter att kanske ha stuvat om litet väl mycket under skrivandefasen. Om jag blir riktigt nöjd med den, annars får det vara. Dagboksnoter får sällan ens den kärleken.

Det skulle vara intressant att ha en redaktör, och kanske föra litet dialog kring någon sådan process, om man tänker sig att någonting skulle landa i en tidning, bok eller så i slutändan. För sådana fall skulle det kännas mycket mer mödan värt att jobba upp kvoten substans per ord, förfina och fördela budskapet till en jämnare och mer strikt planerad och troget hållen nivå, lägga röd tråd, förklara terminologi i intuitiv ordning och så vidare. Fast jag har fått känslan av att det är rätt få tidskrifter som idag har den nivån av skribentstöd; såvitt jag förstått, är det mer upp till varje skribent att på egen hand se över sitt alster, innan det går i tryck, och i bästa fall att de kan förvänta sig litet korrektur och en chans att revidera innan det går i tryck. Fast jag hoppas att jag har fel. Läsarens erfarenheter förstås mycket intressanta.

Och den som blev sugen på min samtidigt högtflygande och djuplodande artikel om användbarhet och web i omdaning kan läsa "Simplicity rules. Trust matters."