18:35 Sviterna av ett ljuvligt nyår
Jag är sedan några timmar hemkommen till Linköping igen, efter en förunderlig vistelse i Göteborg med älsklingen över nyårshelgen. En intensiv första längtansbackwash sköljer just över mig, när jag hungrigt sätter i mig ett par tallrikar just utgången fil med müslirester, och känner mig alldeles konstig inuti av att äta någonting på egen hand igen. Det var ett tag sedan senast nu, och känns inte det minsta hemvant längre. Helger får mig att ifrågasätta vad det är för liv jag lever mellan dem. Starkt.
Hon hade med största säkerhet suttit på ett bättre ord än längtansbackwash. Jag saknar henne. Fast det var förstås redan inbyggt i ordet, jag vet.
Det var kallt i Götet i morse; hela minus tio, men inte fullt så råfuktigt kallt som oftast annars för en gångs skull. Jag rustade mig ordentligt med långkalsonger och tre lager tröjor plus jacka, och hade gott utbyte av alltsammans. Ett långt puss- och kramfarväl vid Nils Ericsson-terminalen, och så knatade jag bort till bussen, där jag själlöst bokstaverade upp mitt förbeställda Swebus-biljettnummer för chauffören och intog min tursamt lediga favoritplats, precis framför bakutgången där man kan fälla bak sätet utan ett ögonblicks reflexion över vem som månde sitta bakom.
Med från den korta promenaden fortfarande frusna fingrar och lätt huttrig under alla tröjorna satt jag kvar i ytterstassen en god stund, minus den starkt sticksiga mössan hon lånat mig i stället för min vid det här laget klassiska halsduksmösskreation jag utseendet till trots trivs rätt bra med i halvkyligt väder. Planen för resan var sömn och upplägget var mycket lovande; nyårsnatten tog inte slut förrän efter 06, och natten till idag var litet halft om halft illa soven; jag ville inte åka hem alls, och hade legat och vridit mig av och an intill henne bra länge innan jag till slut somnade. Dock inte innan jag varit uppe och rakat mig, återvänt med kalla ben och råkat väcka henne när jag kröp ihop intill och önskade att det inte alls skulle dröja mer än en vecka innan jag fick göra det igen. Rakningen var något slags mellanting mellan en ren distraktion och ett fånigt hopp om att ha nytta av mjuka, lena läppar och kinder under dagen.
Jag hade tinat upp tillräckligt för att ta av mig jackan innan jag somnade in, och då jag vaknade upp framåt Jönköpings bussterminal, var jag varm och go' nog att också ta av mig utanpåskjortan, önskandes att det funnes något bekvämt sätt att också dra av sig långkalsongerna utan att krångla sig upp ur sätet först. Större delen av resten av färden lyckades jag också sova bort, utan alltför mycket stelhet i nacken i rest.
Väl framme och kokhet inuti, var det rätt skönt att knata ut i en fem grader kall, snögnistrande Linköpingseftermiddag, även om jag strax därefter fann att min cykel misshandlats, befriats från framgaffelmuttrar, framdäcksventil och hjulet placerats en bit bort. Jaha. Men inte ett tröttare jaha än att konstatera att jag väl får höra efter med mitt försäkringsbolag om huruvida jag har någon nytta av dem i ärendet. Vi får väl se; mail fick de i alla fall, efter att jag slösat bort några kvartar på att försöka läsa mig till vad hem- och lösöreförsäkringen egentligen månde täcka. Jag är väl inte överdrivet optimistisk.
Jag promenerade hem mitt löst ihopsatta cykellik, tog mig nästa lediga tvättid på lördag morgon klockan sju, klev innanför dörren och tog av mig allt det varma, för att svalna något någon timme i bara långkalsonger och T-shirt med litet jobbpyssel och -post. Det må vara hemma, men i hjärtat känns det inte längre så. Usch, vad det spökar i hjärnan. Hjärtat. Finns det några enkla knep att ta till för att bonda med sin lägenhet? Jag skulle behöva rätt mycket av den varan, tror jag.
Sen var det rätt vad det var alldeles svinkallt i lägenheten, och jag drog på mig en av tröjorna jag övertygat henne om att placera hos mig i stället för att kasta bort i storstädningen av garderoben, något dygn tidigare. En dovt mörkvinröd muddad V-halsad sak, som genast kändes som precis vad jag velat ha på mig men aldrig sett i någon affär eller förstått hur trevligt det skulle kännas att ha på sig. Kanske delvis för att jag aldrig förut längtat så efter hennes delvis dämpade, men varmt och djupt färgade tonskala. Nu kändes det helt plötsligt som om hon var väldigt nära inpå mig, de disorienterande gånger jag öppnade ett skåp och sträckte upp en arm eller två för att stoppa i litet ren disk ur diskmaskinen och det skjöt fram någonting med en ärm i något varmlila.
Det är ruskigt svårt att växla kontext i hjärtat var eller varannan vecka, så här. Om man skulle ta och skriva sig i litet bostadsköer här och var, inför eventuella större livsomvälvningar på några års sikt? Det skulle kännas ruskigt framsynt att ha det bakom sig.
Och i morgon klockan elva har jag ett tandläkarbesök inbokat. Jag ser faktiskt fram emot det. Den här gången ska jag banne mig inte glömma bort tiden heller.
Hon hade med största säkerhet suttit på ett bättre ord än längtansbackwash. Jag saknar henne. Fast det var förstås redan inbyggt i ordet, jag vet.
Det var kallt i Götet i morse; hela minus tio, men inte fullt så råfuktigt kallt som oftast annars för en gångs skull. Jag rustade mig ordentligt med långkalsonger och tre lager tröjor plus jacka, och hade gott utbyte av alltsammans. Ett långt puss- och kramfarväl vid Nils Ericsson-terminalen, och så knatade jag bort till bussen, där jag själlöst bokstaverade upp mitt förbeställda Swebus-biljettnummer för chauffören och intog min tursamt lediga favoritplats, precis framför bakutgången där man kan fälla bak sätet utan ett ögonblicks reflexion över vem som månde sitta bakom.
Med från den korta promenaden fortfarande frusna fingrar och lätt huttrig under alla tröjorna satt jag kvar i ytterstassen en god stund, minus den starkt sticksiga mössan hon lånat mig i stället för min vid det här laget klassiska halsduksmösskreation jag utseendet till trots trivs rätt bra med i halvkyligt väder. Planen för resan var sömn och upplägget var mycket lovande; nyårsnatten tog inte slut förrän efter 06, och natten till idag var litet halft om halft illa soven; jag ville inte åka hem alls, och hade legat och vridit mig av och an intill henne bra länge innan jag till slut somnade. Dock inte innan jag varit uppe och rakat mig, återvänt med kalla ben och råkat väcka henne när jag kröp ihop intill och önskade att det inte alls skulle dröja mer än en vecka innan jag fick göra det igen. Rakningen var något slags mellanting mellan en ren distraktion och ett fånigt hopp om att ha nytta av mjuka, lena läppar och kinder under dagen.
Jag hade tinat upp tillräckligt för att ta av mig jackan innan jag somnade in, och då jag vaknade upp framåt Jönköpings bussterminal, var jag varm och go' nog att också ta av mig utanpåskjortan, önskandes att det funnes något bekvämt sätt att också dra av sig långkalsongerna utan att krångla sig upp ur sätet först. Större delen av resten av färden lyckades jag också sova bort, utan alltför mycket stelhet i nacken i rest.
Väl framme och kokhet inuti, var det rätt skönt att knata ut i en fem grader kall, snögnistrande Linköpingseftermiddag, även om jag strax därefter fann att min cykel misshandlats, befriats från framgaffelmuttrar, framdäcksventil och hjulet placerats en bit bort. Jaha. Men inte ett tröttare jaha än att konstatera att jag väl får höra efter med mitt försäkringsbolag om huruvida jag har någon nytta av dem i ärendet. Vi får väl se; mail fick de i alla fall, efter att jag slösat bort några kvartar på att försöka läsa mig till vad hem- och lösöreförsäkringen egentligen månde täcka. Jag är väl inte överdrivet optimistisk.
Jag promenerade hem mitt löst ihopsatta cykellik, tog mig nästa lediga tvättid på lördag morgon klockan sju, klev innanför dörren och tog av mig allt det varma, för att svalna något någon timme i bara långkalsonger och T-shirt med litet jobbpyssel och -post. Det må vara hemma, men i hjärtat känns det inte längre så. Usch, vad det spökar i hjärnan. Hjärtat. Finns det några enkla knep att ta till för att bonda med sin lägenhet? Jag skulle behöva rätt mycket av den varan, tror jag.
Sen var det rätt vad det var alldeles svinkallt i lägenheten, och jag drog på mig en av tröjorna jag övertygat henne om att placera hos mig i stället för att kasta bort i storstädningen av garderoben, något dygn tidigare. En dovt mörkvinröd muddad V-halsad sak, som genast kändes som precis vad jag velat ha på mig men aldrig sett i någon affär eller förstått hur trevligt det skulle kännas att ha på sig. Kanske delvis för att jag aldrig förut längtat så efter hennes delvis dämpade, men varmt och djupt färgade tonskala. Nu kändes det helt plötsligt som om hon var väldigt nära inpå mig, de disorienterande gånger jag öppnade ett skåp och sträckte upp en arm eller två för att stoppa i litet ren disk ur diskmaskinen och det skjöt fram någonting med en ärm i något varmlila.
Det är ruskigt svårt att växla kontext i hjärtat var eller varannan vecka, så här. Om man skulle ta och skriva sig i litet bostadsköer här och var, inför eventuella större livsomvälvningar på några års sikt? Det skulle kännas ruskigt framsynt att ha det bakom sig.
Och i morgon klockan elva har jag ett tandläkarbesök inbokat. Jag ser faktiskt fram emot det. Den här gången ska jag banne mig inte glömma bort tiden heller.
postad 18:35 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar