22:58 Ordsprak och tokproduktivitet
När jag bara nästan trivs med min livssituation får jag ibland stormkickar av produktivitet, inom de områden av förkovran jag flyr till för att dämpa bekymren och tänka på någonting annat i stället. Just nu är jag rydligt produktiv inom webpyssleri, artikelförfattande på snarlika temata och att driva fram utvecklingsfronterna för bland annat att kunna följa öppna konversationer som förs över disparata delar av webben.
Dessutom kryllar det av dagboksskriverier som trängs för att få komma ut i gläntorna mellan sådant pyssel; långa livsperspektiviserande utläggningar om och inbrott i ämnen som att älska det man gör, om ryggborstar och välbefinnande, vikten av att inreda sitt liv med element (människor, umgängeskretsar, platser, vanor, attityder, nyfikenheter) som rör om ordentligt i tillvaron då och, introducerar dig för utmaningar och element du inte hade kommit på att bejaka dig i själv, och hjälper till att dra en de där sista tre viktiga centimetrarna över en tröskel för att komma dig för någonting, och att lura med andra i soppan också, för den delen, folk som också de sitter fast mellan Velanda och Mañana. Litet mer rälsbuss mot kuligheten, så att säga. Och det där skriveriet jag har gått och sugit på i längtska stunder då och då, om hur oerhört beroendeframkallande det är att få vackra flickor att komma, på samma sätt som det är vanebildande att få vackra flickor att skratta, le eller trivas.
Applicera lämpliga läsfilter på "vacker", "flicka" och vad annat som inte gav trevliga tankar, känslor eller associationer i föregående stycke; det är egentligen allmängiltigt men ni får min egen privata världsbild serverad här, för det är så här den luktar just för mig. Egentligen är det litet fånigt att jag ältar sådana här perspektivfrågor, men för en så flitig nosare på mänskliga inutin som undertecknad, är det litet av en andra natur att försöka bredda och tillgängliggöra den sortens insikter. I synnerhet som mitt sätt att se brett på saker inte verkar riktigt stämma överens med så många andras sätt att se på saker, brett eller inte. Vi har alla litet olika dimensioner av blindhet och klarsyn än resten av världen, och det är alltid lättare att prata på om sina synvinklar än sina döda vinklar.
Kläder brukar vara en av mina absoluta beckmörker, men jag fick en finfin avlagd lila, vinröd, litet dov V-kragad (-urringad?) tröja av Flicka härom sistens, och jäklar vad jag trivs i den! Både färgen och modellen; idag blev vinröd dag, vad litet av den jag tillbringat utomhus och på rörlig fot. Mums!
Samma tid tillbragtes också med ett bryskt kast in i okända salar och hallar, i att det var mitt första besök och övningstillfälle i Operasällskapet Figaro, vilket är i färd med att sätta upp Figaros Bröllop för någon gång framåt vårkanten. Jag är inlånad för dess körparti, och det var turbokul att ge sig i kast med. Kändes nästan litet som att ha hoppat över några årskurser i skolan och kasta sig in i något vilt främmande högt upp som likväl på något sätt inte tycktes alldeles utom räckhåll. Fast jag hoppas jag får litet noter till de partier jag ska vara med och sjunga i, så småningom, för det var en viss utmaning att bara ha ett ark papper med texterna och en ordinarie Basilio (hette rollen så?) intill mig som redan kunde rollen. Inte omöjligt, men rakt inte lätt heller.
På sätt och vis riktigt trevligt, eftersom jag har lättare för att lära med tonminnet än textminnet, och ännu inte sjunger särskilt bra a vista ur noter. Eller särskilt egentligen alls, om man ska vara petig. Nå, det om det. Fasligt kul.
När jag kom hem igen och stoppat i mig någon slags middag på litet chilli con carne jag tillredde igår, var jag mest sugen på ett långt och skönt bad, en pratstund med Flicka och att bli sömnig före midnatt. Så jag hällde upp mig ett bad, av Japansk karaktär, vädret till ära (det har varit sexton minusgrader här idag! I lilla Linköping. Brr!) -- så där riktigt tokhett så man måste sätta sig i det jätteförsiktigt och sen inte röra sig en millimeter för att inte bränna sig, och sedan provade jag att ringa, för att kanske yppa något ystert, höra om det är guld och gröna skogar i södern, och kanske lätta litet hjärta om rödslor, saknader och småbekymmer, sådant där man vill prata med sin älskade om och helst på huvudkudden, men tyvärr inte alltid har möjlighet till.
Fast hon var inte hemma, så jag tog ett vigt skutt långt ned på skalan kul saker att hitta på, och ögnade genom ett nummer av någon lärartidning jag får hem sedan jag började läsa på lärarprogrammet, rynkade litet näsa åt en del artiklar om mänsklighet och skolfrågor i allmänhet och feminismbevakning i synnerhet. Fasans, att det ska vara så svårt för ens tidningar som gör modiga försök att bara seriösa och intressanta i ett ämne att följa det och ha något att bidra med. Fast det är väl svårt, och så finns det så många tår som går isär och åsikter att trampa på. Eller om det var tvärtom. Jaja. Svetten lackade i pannan till slut, och när jag begrep att det inte var av högt blodtryck över alla bra saker som inte stod att läsa där jag förstås hade haft något Mycket Bättre att säga, eller skriva, konstaterade jag att badet nog var färdigt och att det var dags att duscha sig ren och nyter igen.
Så det gjorde jag, i kallt och skönt vatten för en så gott som bastuvarm jag, men inte förrän jag fascinerat flutit omkring litet i det där tillståndet av att uppfatta och känna hur lugnt och stilla det är, och hur nära man kan stå till och med sig själv, på samma sätt som när man spårar en avhållen flickas konturer med händerna, knådmasserar en smula men mest bara omfamnar, Känner. Så länge man bara svävar i just den där känslan, är det gudomligt, men så fort man börjar tänka igen, är minnet med en, och så sköljer det över en massa längtan efter att ha någon att smeka inom räckhåll, att somna intill, vakna med, och så är hela längtanskarusellen i full gång igen. ...Foiled again!
Liksom.
Det är synd att det är så få man kan dela det där med, eller att det tar så mycket tid att arbeta upp den nivån av tillfreds och trygghet med varann att det sällan alls hönder, men jag tackar högre väsen för att det inte är helt utom räckhåll. Och ibland undrar jag fortfarande om det skulle vara lika svåruppnåeligt om ingen hade kommit på det där med sex, och det inte gått en massa troll i rämnade hjärtan, svek och annat olustigt som jag tror bygger de där murarna det är så svårt att ta sig över, eller på annat sätt få vistas ett litet slag innanför. Men det är väl också mycket i murarnas varande i sig som gör det till ett sådant andaktsparadis innanför. Det Kostar liksom, i kärlek, tid och värme, att få komma någon nära, kupa hennes axlar i sina händer och känna hur hon är skapt, lösa upp muskelknutar, eller mest ligga intill ock andas närhet och fridfullhet.
Sakn, sakn.
Men å, vad det är härligt med människor. Helt vanligt folk är en underskattad väg till trivsel. Hm. Till och med torrsim som att sitta och skriva sönder fingrarna om det i stället för att gräva någon i håret, lyfta i nackskinnet eller lägga tyngd på spännpunkten i ryggslutet är litet bättre än att helt sopa in all längan under mattan och vissla oberört, som om den inte funnes där.
Nåja. Med allt det här skrivandet som vill ut, känns det egentligen inte som någon större svårighet att skriva en bok längre, som någon nypåhälsande nätflanör förtjust önskade sig och lovade köpa om den funnes. Om jag bara kommer på någon lämplig mall eller ram för den att komma undan med, för att få kalla den Bok, och övertyga någon förläggare att ge ut den sen. Alla kan ju inte sätta ihop en Första klunken öl, heller, även om man kanske skulle mata sin lille Philippe Delerm inuti med litet mer uppmuntran, när han visar sig. Tänk om man skulle sätta ihop en liten bok på temat Hudlängtan, till exempel, alldeles fullproppad av all den här subliminerade längtan efter att ta i, vara nära och liksom hela. Den där hudliga motsvarigheten till gröna fingrar, om jag någon dag hittar ett förlupet ord för det. Hudlighet? Mnjaäeh. Fast, tja, kanske. Närheten till ljuvlighet ligger liksom bra i munnen. Eller handen.
Men lllläängt också! Nu måste jag sluta innan jag går sönder.
Dessutom kryllar det av dagboksskriverier som trängs för att få komma ut i gläntorna mellan sådant pyssel; långa livsperspektiviserande utläggningar om och inbrott i ämnen som att älska det man gör, om ryggborstar och välbefinnande, vikten av att inreda sitt liv med element (människor, umgängeskretsar, platser, vanor, attityder, nyfikenheter) som rör om ordentligt i tillvaron då och, introducerar dig för utmaningar och element du inte hade kommit på att bejaka dig i själv, och hjälper till att dra en de där sista tre viktiga centimetrarna över en tröskel för att komma dig för någonting, och att lura med andra i soppan också, för den delen, folk som också de sitter fast mellan Velanda och Mañana. Litet mer rälsbuss mot kuligheten, så att säga. Och det där skriveriet jag har gått och sugit på i längtska stunder då och då, om hur oerhört beroendeframkallande det är att få vackra flickor att komma, på samma sätt som det är vanebildande att få vackra flickor att skratta, le eller trivas.
Applicera lämpliga läsfilter på "vacker", "flicka" och vad annat som inte gav trevliga tankar, känslor eller associationer i föregående stycke; det är egentligen allmängiltigt men ni får min egen privata världsbild serverad här, för det är så här den luktar just för mig. Egentligen är det litet fånigt att jag ältar sådana här perspektivfrågor, men för en så flitig nosare på mänskliga inutin som undertecknad, är det litet av en andra natur att försöka bredda och tillgängliggöra den sortens insikter. I synnerhet som mitt sätt att se brett på saker inte verkar riktigt stämma överens med så många andras sätt att se på saker, brett eller inte. Vi har alla litet olika dimensioner av blindhet och klarsyn än resten av världen, och det är alltid lättare att prata på om sina synvinklar än sina döda vinklar.
Kläder brukar vara en av mina absoluta beckmörker, men jag fick en finfin avlagd lila, vinröd, litet dov V-kragad (-urringad?) tröja av Flicka härom sistens, och jäklar vad jag trivs i den! Både färgen och modellen; idag blev vinröd dag, vad litet av den jag tillbringat utomhus och på rörlig fot. Mums!
Samma tid tillbragtes också med ett bryskt kast in i okända salar och hallar, i att det var mitt första besök och övningstillfälle i Operasällskapet Figaro, vilket är i färd med att sätta upp Figaros Bröllop för någon gång framåt vårkanten. Jag är inlånad för dess körparti, och det var turbokul att ge sig i kast med. Kändes nästan litet som att ha hoppat över några årskurser i skolan och kasta sig in i något vilt främmande högt upp som likväl på något sätt inte tycktes alldeles utom räckhåll. Fast jag hoppas jag får litet noter till de partier jag ska vara med och sjunga i, så småningom, för det var en viss utmaning att bara ha ett ark papper med texterna och en ordinarie Basilio (hette rollen så?) intill mig som redan kunde rollen. Inte omöjligt, men rakt inte lätt heller.
På sätt och vis riktigt trevligt, eftersom jag har lättare för att lära med tonminnet än textminnet, och ännu inte sjunger särskilt bra a vista ur noter. Eller särskilt egentligen alls, om man ska vara petig. Nå, det om det. Fasligt kul.
När jag kom hem igen och stoppat i mig någon slags middag på litet chilli con carne jag tillredde igår, var jag mest sugen på ett långt och skönt bad, en pratstund med Flicka och att bli sömnig före midnatt. Så jag hällde upp mig ett bad, av Japansk karaktär, vädret till ära (det har varit sexton minusgrader här idag! I lilla Linköping. Brr!) -- så där riktigt tokhett så man måste sätta sig i det jätteförsiktigt och sen inte röra sig en millimeter för att inte bränna sig, och sedan provade jag att ringa, för att kanske yppa något ystert, höra om det är guld och gröna skogar i södern, och kanske lätta litet hjärta om rödslor, saknader och småbekymmer, sådant där man vill prata med sin älskade om och helst på huvudkudden, men tyvärr inte alltid har möjlighet till.
Fast hon var inte hemma, så jag tog ett vigt skutt långt ned på skalan kul saker att hitta på, och ögnade genom ett nummer av någon lärartidning jag får hem sedan jag började läsa på lärarprogrammet, rynkade litet näsa åt en del artiklar om mänsklighet och skolfrågor i allmänhet och feminismbevakning i synnerhet. Fasans, att det ska vara så svårt för ens tidningar som gör modiga försök att bara seriösa och intressanta i ett ämne att följa det och ha något att bidra med. Fast det är väl svårt, och så finns det så många tår som går isär och åsikter att trampa på. Eller om det var tvärtom. Jaja. Svetten lackade i pannan till slut, och när jag begrep att det inte var av högt blodtryck över alla bra saker som inte stod att läsa där jag förstås hade haft något Mycket Bättre att säga, eller skriva, konstaterade jag att badet nog var färdigt och att det var dags att duscha sig ren och nyter igen.
Så det gjorde jag, i kallt och skönt vatten för en så gott som bastuvarm jag, men inte förrän jag fascinerat flutit omkring litet i det där tillståndet av att uppfatta och känna hur lugnt och stilla det är, och hur nära man kan stå till och med sig själv, på samma sätt som när man spårar en avhållen flickas konturer med händerna, knådmasserar en smula men mest bara omfamnar, Känner. Så länge man bara svävar i just den där känslan, är det gudomligt, men så fort man börjar tänka igen, är minnet med en, och så sköljer det över en massa längtan efter att ha någon att smeka inom räckhåll, att somna intill, vakna med, och så är hela längtanskarusellen i full gång igen. ...Foiled again!
Liksom.
Det är synd att det är så få man kan dela det där med, eller att det tar så mycket tid att arbeta upp den nivån av tillfreds och trygghet med varann att det sällan alls hönder, men jag tackar högre väsen för att det inte är helt utom räckhåll. Och ibland undrar jag fortfarande om det skulle vara lika svåruppnåeligt om ingen hade kommit på det där med sex, och det inte gått en massa troll i rämnade hjärtan, svek och annat olustigt som jag tror bygger de där murarna det är så svårt att ta sig över, eller på annat sätt få vistas ett litet slag innanför. Men det är väl också mycket i murarnas varande i sig som gör det till ett sådant andaktsparadis innanför. Det Kostar liksom, i kärlek, tid och värme, att få komma någon nära, kupa hennes axlar i sina händer och känna hur hon är skapt, lösa upp muskelknutar, eller mest ligga intill ock andas närhet och fridfullhet.
Sakn, sakn.
Men å, vad det är härligt med människor. Helt vanligt folk är en underskattad väg till trivsel. Hm. Till och med torrsim som att sitta och skriva sönder fingrarna om det i stället för att gräva någon i håret, lyfta i nackskinnet eller lägga tyngd på spännpunkten i ryggslutet är litet bättre än att helt sopa in all längan under mattan och vissla oberört, som om den inte funnes där.
Nåja. Med allt det här skrivandet som vill ut, känns det egentligen inte som någon större svårighet att skriva en bok längre, som någon nypåhälsande nätflanör förtjust önskade sig och lovade köpa om den funnes. Om jag bara kommer på någon lämplig mall eller ram för den att komma undan med, för att få kalla den Bok, och övertyga någon förläggare att ge ut den sen. Alla kan ju inte sätta ihop en Första klunken öl, heller, även om man kanske skulle mata sin lille Philippe Delerm inuti med litet mer uppmuntran, när han visar sig. Tänk om man skulle sätta ihop en liten bok på temat Hudlängtan, till exempel, alldeles fullproppad av all den här subliminerade längtan efter att ta i, vara nära och liksom hela. Den där hudliga motsvarigheten till gröna fingrar, om jag någon dag hittar ett förlupet ord för det. Hudlighet? Mnjaäeh. Fast, tja, kanske. Närheten till ljuvlighet ligger liksom bra i munnen. Eller handen.
Men lllläängt också! Nu måste jag sluta innan jag går sönder.
postad 22:58 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar