05:49 Kärvänligt
Det går tio minuter fortare att ta sig hem när det är tio grader kallare i runtomkringet. Kvarstår femtio. Och av dessa, sedan man halvvägs plockat på sig en Extra, eller vad gratistidningen som inte är Metro heter, på vägen, mitt i natten, i en hemskt behändigt utposterad enslig liten brevlådsmojt mitt på Vallamassivsfältet,
(men så sluta satsrada någon gång och kom till punkt!)
till slut inte några alls. Man har klivit på in i sin lägenhets trivsamma småvärme, yr av sig vinterkängorna, ser mössan hamna på hatthyllan, halsduksbolstret göra en prydlig cirkusvispmojsbåge genom luften och sedan (så där inte alls särskilt prydligt) lägga sig på vad som tjänstgör som hallens nattygsbord, vantarna på en liten gul låda med något ouppackat startkit av något slag från Bredbandsbolaget och parkerar den lätta förargelsen över att tvättiden hade varit stilig att komma ihåg tidigare under kvällen i ett särskilt litet skrymsle för onödiga tankar som ibland kan vara bra att ha.
Skrymslet, alltså; tankarna är inte tänkta att tas fram igen och putsas av vid senare tillfälle; till det är de alltför onödiga. Kort sagt, det blir varmt igen, och de där frusna små liven som isat ihop sig i de nu avlagda avlånga behållarna av lurvigt tyg kvillrar litet förtjust vid upptäckten att de kan röra på sig igen. De sista fem viljecellerna som smuttat en längre stund på avsikten att fyra av ett SMS till exet, eller flickvännen som inte blev det, eller min nära ömhetskompis i södern, eller vad hon är för världen, får ge vika för en tilltagande känsla av lättja och tanken att en liten del av det där att åka till plaskbreddgrader i bister februari handlar om att bli kvitt precis allt som hör norr och hemma till, inklusive aldrig så omtyckta karlar som med illa dold förtjust självironi strålar något om tio minusgraders knarrsnö, bitvind och att det nog finns ett visst mått avundsjuka att tulla på, om än inte av det där illaluktande missunnsamma slaget.
Åtminstone halv fem på morgonen.
Halv fem om lördagmorgnarna ska man inte löpa risken att väckas av ett SMS, även om man råkat vara dum nog att inte vidta lämpliga fånåtgärder för garanterad sömnostördhet. Det är en mycket bättre tidpunkt att, till exempel, sova på. Eller möjligen hindras från att sova av inombords brett illmarigt leende närastående med en sexuell agenda för en, eller så, men, tja, på det hela taget oftast förmodligare just att drömma någonting behagligt, i väntan på en riktigt lyxig annalkande lördag.
Och klockan kvart över fem, slår det mig, är också en ganska bra tidpunkt att ägna sig åt sådant, även i mina kläder och på mina breddgrader. Eller, ja, ur mina kläder, än hellre, och mellan mina lakan. Även om man får ett sådant där plötsligt infall av fåglarna vete vad, och begriper att man har det rätt illa bra, på det stora hela, även om det är tråkigare att sjunga Mozart än mycket annat på sistone, det är litet nedslående (om än rätt intressant omväxling) att kasta sig in i sällskap man är sämst i och livet faktiskt tuffat på på högvarv i ett kvartal på storinflationsförhoppningar. Jag har snusat litet på folk och fä med en så där litet måttligt kul vardag ett slag nu, i en massa dysterheter och Iorheter som vittnat om en mycket mer vittrad allmänsyn på saker och ting, och deppig eller nere i kängorna eller ej, men så där tänker jag då rakt inte gå ner mig. Då äter jag hellre upp min deklaration.
Jag tror risgrynsgröt är bra, förresten. Jag ska nog dra i mig en portion i morgon med, eller kanske i övermorgon; jag borde bygga mig de där schnitzlarna jag köpte innan de får fötter igen, och kanske göra något bra av sparrisen jag tänkte hitta på något lyxigt med. Och sen är det dags för ett allvarligt snack med mitt glädjecentrum, för det måste ha halkat litet på sniskan, i att sitta och småputtra åt att jag åt upp en hel natt med att styra och ställa med körens övningssida och verkligen se fram emot att skriva en artikel om hur man kan göra överskådliga användbara vyer fulla av information för olika intressegrupper. Det låter liksom som någon slags jobb, inte någonting frivilligt hobbigt. Hobbyigt. Hobbyight. Häsch.
Fast det är klart, det luktar litet tentaflykt, eller deadlineflykt, eller titta vilken fin sten jag kan bo under medan istiden blåser förbi utanför. Och sen är det vår, flickorna tar av sig kläderna igen och humöret hissar flagg bara man sticker ut näsan genom dörren igen. Och så är det vårvisor och spankulerande i lövsprickande skogar, porlande bäckar, soliga tussilagos, flickor överallt igen, vitsippslundar mellan trädstammar, vårtjut, kanske någon att rufsa i håret på och flina något, innan man sätter iväg för att undkomma vredens hjärtliga hämnd.
Det var förbanne mig alldeles för länge sedan jag busade och hyssade riktigt ordentligt utan tjyvknep på det sexuella planet. Det är ju bestämt ganska fånigt; världen är ju mycket roligare än så. Fram för mer elektricitet i luften och det där fina dragläget mellan får, får inte, vet inte och vad tror vi att det händer sen.Det ska inte vara för jäkla lätt; sådant tappar man bara hjärnceller av.
Och det var länge sedan jag tabbade mig riktigt spektakulärt också. Proklamerade avsky för rykerier och annat syntetiskt drogande intill någon beroende, till exempel i någon situation där det är förspänt för att man på bara något ögonblick kan finna eggen kittla en mot strupen och blomma upp i en fin högröd färg eller le ett riktigt bräckligt "hoppsan!", var du här? Det var värst.
"Kärvänligt" får bli dagens ord. Det är dags att inrätta sina umgängen litet bättre så man får dela så fina känslor med folk i större utsträckning, i stället för att sitta på sina kamrar och ha det så där allmänt grått och småsvenskt. Sådant finns det hem för. Det svenska folkhemmet, är jag rädd. Fram för litet mer midsommarstångsstämning, sju sorters blommor, klia myggbett och räkna varandras fräknar. Berätta spökhistorier och äta odygdigt mycket smultron.
Det där med Ben and Jerry-glass tror jag att jag skjuter på tills jag blir gubbe. Eller tant. Jag har för mycket billiga dumheter jag vill hitta på innan jag nöjer mig med något helfabrikat på lyxfronten. Hm. Och meta folk att laga kul mat med är det också dags för. Det är litet löjligt att det inte blivit mycket mer än ett ömsesidigt oohande och aahande åt två personers ömsesidigt kompletterande styrkor och svagheter i köket de senaste månaderna för att den ene råkar ha pli på saker med ägg i sig och den andra saker med substans.
Mycket aptjatter och liten verkstad nu. Fast klockan blir mer och mer sex. Jag tror jag går och knyter mig i stället.
(men så sluta satsrada någon gång och kom till punkt!)
till slut inte några alls. Man har klivit på in i sin lägenhets trivsamma småvärme, yr av sig vinterkängorna, ser mössan hamna på hatthyllan, halsduksbolstret göra en prydlig cirkusvispmojsbåge genom luften och sedan (så där inte alls särskilt prydligt) lägga sig på vad som tjänstgör som hallens nattygsbord, vantarna på en liten gul låda med något ouppackat startkit av något slag från Bredbandsbolaget och parkerar den lätta förargelsen över att tvättiden hade varit stilig att komma ihåg tidigare under kvällen i ett särskilt litet skrymsle för onödiga tankar som ibland kan vara bra att ha.
Skrymslet, alltså; tankarna är inte tänkta att tas fram igen och putsas av vid senare tillfälle; till det är de alltför onödiga. Kort sagt, det blir varmt igen, och de där frusna små liven som isat ihop sig i de nu avlagda avlånga behållarna av lurvigt tyg kvillrar litet förtjust vid upptäckten att de kan röra på sig igen. De sista fem viljecellerna som smuttat en längre stund på avsikten att fyra av ett SMS till exet, eller flickvännen som inte blev det, eller min nära ömhetskompis i södern, eller vad hon är för världen, får ge vika för en tilltagande känsla av lättja och tanken att en liten del av det där att åka till plaskbreddgrader i bister februari handlar om att bli kvitt precis allt som hör norr och hemma till, inklusive aldrig så omtyckta karlar som med illa dold förtjust självironi strålar något om tio minusgraders knarrsnö, bitvind och att det nog finns ett visst mått avundsjuka att tulla på, om än inte av det där illaluktande missunnsamma slaget.
Åtminstone halv fem på morgonen.
Halv fem om lördagmorgnarna ska man inte löpa risken att väckas av ett SMS, även om man råkat vara dum nog att inte vidta lämpliga fånåtgärder för garanterad sömnostördhet. Det är en mycket bättre tidpunkt att, till exempel, sova på. Eller möjligen hindras från att sova av inombords brett illmarigt leende närastående med en sexuell agenda för en, eller så, men, tja, på det hela taget oftast förmodligare just att drömma någonting behagligt, i väntan på en riktigt lyxig annalkande lördag.
Och klockan kvart över fem, slår det mig, är också en ganska bra tidpunkt att ägna sig åt sådant, även i mina kläder och på mina breddgrader. Eller, ja, ur mina kläder, än hellre, och mellan mina lakan. Även om man får ett sådant där plötsligt infall av fåglarna vete vad, och begriper att man har det rätt illa bra, på det stora hela, även om det är tråkigare att sjunga Mozart än mycket annat på sistone, det är litet nedslående (om än rätt intressant omväxling) att kasta sig in i sällskap man är sämst i och livet faktiskt tuffat på på högvarv i ett kvartal på storinflationsförhoppningar. Jag har snusat litet på folk och fä med en så där litet måttligt kul vardag ett slag nu, i en massa dysterheter och Iorheter som vittnat om en mycket mer vittrad allmänsyn på saker och ting, och deppig eller nere i kängorna eller ej, men så där tänker jag då rakt inte gå ner mig. Då äter jag hellre upp min deklaration.
Jag tror risgrynsgröt är bra, förresten. Jag ska nog dra i mig en portion i morgon med, eller kanske i övermorgon; jag borde bygga mig de där schnitzlarna jag köpte innan de får fötter igen, och kanske göra något bra av sparrisen jag tänkte hitta på något lyxigt med. Och sen är det dags för ett allvarligt snack med mitt glädjecentrum, för det måste ha halkat litet på sniskan, i att sitta och småputtra åt att jag åt upp en hel natt med att styra och ställa med körens övningssida och verkligen se fram emot att skriva en artikel om hur man kan göra överskådliga användbara vyer fulla av information för olika intressegrupper. Det låter liksom som någon slags jobb, inte någonting frivilligt hobbigt. Hobbyigt. Hobbyight. Häsch.
Fast det är klart, det luktar litet tentaflykt, eller deadlineflykt, eller titta vilken fin sten jag kan bo under medan istiden blåser förbi utanför. Och sen är det vår, flickorna tar av sig kläderna igen och humöret hissar flagg bara man sticker ut näsan genom dörren igen. Och så är det vårvisor och spankulerande i lövsprickande skogar, porlande bäckar, soliga tussilagos, flickor överallt igen, vitsippslundar mellan trädstammar, vårtjut, kanske någon att rufsa i håret på och flina något, innan man sätter iväg för att undkomma vredens hjärtliga hämnd.
Det var förbanne mig alldeles för länge sedan jag busade och hyssade riktigt ordentligt utan tjyvknep på det sexuella planet. Det är ju bestämt ganska fånigt; världen är ju mycket roligare än så. Fram för mer elektricitet i luften och det där fina dragläget mellan får, får inte, vet inte och vad tror vi att det händer sen.Det ska inte vara för jäkla lätt; sådant tappar man bara hjärnceller av.
Och det var länge sedan jag tabbade mig riktigt spektakulärt också. Proklamerade avsky för rykerier och annat syntetiskt drogande intill någon beroende, till exempel i någon situation där det är förspänt för att man på bara något ögonblick kan finna eggen kittla en mot strupen och blomma upp i en fin högröd färg eller le ett riktigt bräckligt "hoppsan!", var du här? Det var värst.
"Kärvänligt" får bli dagens ord. Det är dags att inrätta sina umgängen litet bättre så man får dela så fina känslor med folk i större utsträckning, i stället för att sitta på sina kamrar och ha det så där allmänt grått och småsvenskt. Sådant finns det hem för. Det svenska folkhemmet, är jag rädd. Fram för litet mer midsommarstångsstämning, sju sorters blommor, klia myggbett och räkna varandras fräknar. Berätta spökhistorier och äta odygdigt mycket smultron.
Det där med Ben and Jerry-glass tror jag att jag skjuter på tills jag blir gubbe. Eller tant. Jag har för mycket billiga dumheter jag vill hitta på innan jag nöjer mig med något helfabrikat på lyxfronten. Hm. Och meta folk att laga kul mat med är det också dags för. Det är litet löjligt att det inte blivit mycket mer än ett ömsesidigt oohande och aahande åt två personers ömsesidigt kompletterande styrkor och svagheter i köket de senaste månaderna för att den ene råkar ha pli på saker med ägg i sig och den andra saker med substans.
Mycket aptjatter och liten verkstad nu. Fast klockan blir mer och mer sex. Jag tror jag går och knyter mig i stället.
postad 05:49 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar