23:52 Små utvik om livet just nu
Jag har promenerat timmen hem från jobbet ett par dagar nu. I eftermiddags låg det en tjock dimma över Mjärdevi, och den där stunden då dag just höll på att bli natt, såg det nästan ut som att fönsterglaset belagts med ett blått fliter när man kikade ut; någonting nästan spöklikt genomsyrade precis allting där utanför. Den skingrade sig litet till sex, då jag stack ut näsan genom ytterdörren och i rask takt stegade iväg mot universitetet (för att gå på ett föredrag om Opera Mini som gamla jobbarkompisar bygger idag). Det var nu minus fyra grader ute, och all dagens fukt som skingrats, hade kristalliserat sig i vackra centimeterlånga formationer längsmed grenar och kvistar på alla kala trädbollar, så den mörka trädhuden bara syntes från vindsidan till; resten var snöpuderglitter. Man borde alltid ha en riktigt stor kamera med sig.
Johan höll ett ganska trevligt föredrag, och det var kul att se Per, Peter och de andra i grupp igen; det var bestämt ett tag sedan. Opera ser sig hungrigt om efter kompetent folk av ungefär mina mått och jag kom att fundera litet över det, när jag några timmar senare knallade den sista halvtimmen hem, efter att ha hälsat på i Tilde ett tag där jag småpratat med Lars Aronsson och halvintresserat följt handgreppen med att flytta dagens föredragsinspelning ur videokamera till hårddisk och skjutsa över den till Runebergs diskar, i väntan på mer disk i Lysators webserver.
En viss drömsk längtan tillbaka till tiden med de tunga namnen bor det kvar än, från mina da'r på Roxen för några år sedan, och den vansinniga miljö av tät, djuplodande programmatisk kompetens och kreativitet som rymdes mellan de fyra väggar som omgärdade Imryrr, men också någonting som skyggar litet för det. Och när jag sökte sätta fingret på vad som stretade emot, var det känslan av ungkarlsnäste som tog form i mig. Jag älskar dem, men ser mitt liv streta åt något annat håll med mig och mina drömmar, och känner litet av en återvändsgränd i den riktningen, även om det är massor av annat som lockar också. Med roliga arbetsuppgifter skulle jag likafullt vara oerhört frestad, samtidigt som jag är livrädd att binda mig hårdare till Linköping än jag redan är. Jag har fortfarande inte släppt tanken på att bryta upp och så nytt i söder, bara för att hjärtat vill dit. Det har inte förstått än att 2006 inte följt i 2005s tonart. Det blir kanske en utdragen blödning, innan jag får känslomässigt avslut.
Jag var nästan hemma, när en gäspning trillade en jättestor tår ur ena ögonvrån som lade sig långt ned på kinden, och det slog mig att jag längtade efter att riktigt gråta igen, inte kom ihåg senaste gråt, och kände mig långt mer känslodomnad än på bra länge. Har jag mist kontakten? Det slog mig likaså att mitt intresse för att laga mat, till vardags och utan sällskap, också packat ihop och tagit semester. Allt förbommat, utblommat och ihopskrumpnat, några torra stänglar kvar till nästa blomsäsong. Och när börjar egentligen den?
Kanske är det litet därför det är så mycket lättare att ta illa hand om sig själv när man är sorgsen, för att må litet sämre och ta sig litet närmare alla känslotrösklar, litet längre ut mot kanten. Inte de där kanterna som får flickor att skära sig (är det bara flickor som skär sig?) och somliga att ta till flaskan, men i mitt fall mer till något sunkigt nedgånget med en T6 dagars skäggstubb, ett hem i kaos med köket fullt av disk och kartonger, sovrummet fullt av kläder och alla rum fulla av skräppapper som envisa brevbärare fyller brevlådan med från företag som gör anspråk på någon slags Relation med mig. Flerdagsperioder utan att sticka ut huvudet genom dörren, långa menlösa skärmlysta pass lealöst stirrande, där stelnande tidsblommor försvinner rakt in i de grå herrarnas tidsvalv, timmar som tickar bort utan att lämna några spår efter sig.
Mitt helvete handlar nog mer om isolation än spårbart raffinerad självdestruktion jag sett andra ge sig in i. Vilka vägar pojkar i allmänhet går på den fronten har jag egentligen ingen aning om; det har aldrig intresserat mig, och jag har inte haft dem under luppen på samma sätt som jag dykt in mot hjärtregionerna på ganska många flickor. Jag Lyssnar inte lika ofta till män; mina fördomar säger att de i mycket mer sällsynta fall har språk att teckna det med, och så antar jag att de väl heller inte lika ofta dyker upp under en nyfiken blick, då jag nosat på potentiella kärleksintressen. Hundar har lyktstolpar som luktar intressant, jag finner ord, tankar och känslor, men i övrigt är det ganska snarlikt. Och så pinkar jag väl en hel del själv också, så här. Det ligger väl i sakens natur att både tala och lystra till samma språk.
Jag tror jag rundar av med en tanke från i morse. Tänk om man kunde prenumerera på müsli. Eller bara på torkad ananas och papaya, redan, från Ljungsbro kök, 013 - 637 47. Jag tror jag skulle göra av med en påse i månaden, sisådär, och kanske kan de ha en hållbarhetstid på litet mer än så, så man kunde prenumerera på två påsar varannan månad, eller tre i kvartalet, för att spara litet porto. Och så kunde man kanske prenumerera på mjölk och fil, och juice; sådana där tunga saker per liter. Sedan Konsum vid kören började sälja God morgons apelsinjuice, två liter för 24 kronor, har det stadigt gått åt två liter i veckan och ibland mer, när jag kommit förbi någon torsdag, efter att de sålt slut på den drickbara rena apelsinjuicen och bara har kvar de dyrare alternativen så jag får unna mig en Florida i stället, och råkar hitta in där igen på söndagen i stället, då det plötsligt fyllts på.
Då skulle det nog vara risk att jag gick i ide ibland, när det känns riktigt långt till närmsta kramkälla. Det behövs liksom någonting för att få livsandarna att inte bara säcka ihop och hänga läpp, när det är mörkt och kallt. Och jag är inte ens syndigt förtjust i choklad. Tur att det finns andra som är det, så man kan sätta någon liten guldkant på någons dag, även utan att vara så där nära som man vill. Dagens lilla eloge går till postverket, för att de alls finns. Och till världens alla chokladbönder. Ni är bra. Fortsätt med det. Särskilt mintchokladbönderna har jag ett gott öga till. Heja er!
Johan höll ett ganska trevligt föredrag, och det var kul att se Per, Peter och de andra i grupp igen; det var bestämt ett tag sedan. Opera ser sig hungrigt om efter kompetent folk av ungefär mina mått och jag kom att fundera litet över det, när jag några timmar senare knallade den sista halvtimmen hem, efter att ha hälsat på i Tilde ett tag där jag småpratat med Lars Aronsson och halvintresserat följt handgreppen med att flytta dagens föredragsinspelning ur videokamera till hårddisk och skjutsa över den till Runebergs diskar, i väntan på mer disk i Lysators webserver.
En viss drömsk längtan tillbaka till tiden med de tunga namnen bor det kvar än, från mina da'r på Roxen för några år sedan, och den vansinniga miljö av tät, djuplodande programmatisk kompetens och kreativitet som rymdes mellan de fyra väggar som omgärdade Imryrr, men också någonting som skyggar litet för det. Och när jag sökte sätta fingret på vad som stretade emot, var det känslan av ungkarlsnäste som tog form i mig. Jag älskar dem, men ser mitt liv streta åt något annat håll med mig och mina drömmar, och känner litet av en återvändsgränd i den riktningen, även om det är massor av annat som lockar också. Med roliga arbetsuppgifter skulle jag likafullt vara oerhört frestad, samtidigt som jag är livrädd att binda mig hårdare till Linköping än jag redan är. Jag har fortfarande inte släppt tanken på att bryta upp och så nytt i söder, bara för att hjärtat vill dit. Det har inte förstått än att 2006 inte följt i 2005s tonart. Det blir kanske en utdragen blödning, innan jag får känslomässigt avslut.
Jag var nästan hemma, när en gäspning trillade en jättestor tår ur ena ögonvrån som lade sig långt ned på kinden, och det slog mig att jag längtade efter att riktigt gråta igen, inte kom ihåg senaste gråt, och kände mig långt mer känslodomnad än på bra länge. Har jag mist kontakten? Det slog mig likaså att mitt intresse för att laga mat, till vardags och utan sällskap, också packat ihop och tagit semester. Allt förbommat, utblommat och ihopskrumpnat, några torra stänglar kvar till nästa blomsäsong. Och när börjar egentligen den?
Kanske är det litet därför det är så mycket lättare att ta illa hand om sig själv när man är sorgsen, för att må litet sämre och ta sig litet närmare alla känslotrösklar, litet längre ut mot kanten. Inte de där kanterna som får flickor att skära sig (är det bara flickor som skär sig?) och somliga att ta till flaskan, men i mitt fall mer till något sunkigt nedgånget med en T6 dagars skäggstubb, ett hem i kaos med köket fullt av disk och kartonger, sovrummet fullt av kläder och alla rum fulla av skräppapper som envisa brevbärare fyller brevlådan med från företag som gör anspråk på någon slags Relation med mig. Flerdagsperioder utan att sticka ut huvudet genom dörren, långa menlösa skärmlysta pass lealöst stirrande, där stelnande tidsblommor försvinner rakt in i de grå herrarnas tidsvalv, timmar som tickar bort utan att lämna några spår efter sig.
Mitt helvete handlar nog mer om isolation än spårbart raffinerad självdestruktion jag sett andra ge sig in i. Vilka vägar pojkar i allmänhet går på den fronten har jag egentligen ingen aning om; det har aldrig intresserat mig, och jag har inte haft dem under luppen på samma sätt som jag dykt in mot hjärtregionerna på ganska många flickor. Jag Lyssnar inte lika ofta till män; mina fördomar säger att de i mycket mer sällsynta fall har språk att teckna det med, och så antar jag att de väl heller inte lika ofta dyker upp under en nyfiken blick, då jag nosat på potentiella kärleksintressen. Hundar har lyktstolpar som luktar intressant, jag finner ord, tankar och känslor, men i övrigt är det ganska snarlikt. Och så pinkar jag väl en hel del själv också, så här. Det ligger väl i sakens natur att både tala och lystra till samma språk.
Jag tror jag rundar av med en tanke från i morse. Tänk om man kunde prenumerera på müsli. Eller bara på torkad ananas och papaya, redan, från Ljungsbro kök, 013 - 637 47. Jag tror jag skulle göra av med en påse i månaden, sisådär, och kanske kan de ha en hållbarhetstid på litet mer än så, så man kunde prenumerera på två påsar varannan månad, eller tre i kvartalet, för att spara litet porto. Och så kunde man kanske prenumerera på mjölk och fil, och juice; sådana där tunga saker per liter. Sedan Konsum vid kören började sälja God morgons apelsinjuice, två liter för 24 kronor, har det stadigt gått åt två liter i veckan och ibland mer, när jag kommit förbi någon torsdag, efter att de sålt slut på den drickbara rena apelsinjuicen och bara har kvar de dyrare alternativen så jag får unna mig en Florida i stället, och råkar hitta in där igen på söndagen i stället, då det plötsligt fyllts på.
Då skulle det nog vara risk att jag gick i ide ibland, när det känns riktigt långt till närmsta kramkälla. Det behövs liksom någonting för att få livsandarna att inte bara säcka ihop och hänga läpp, när det är mörkt och kallt. Och jag är inte ens syndigt förtjust i choklad. Tur att det finns andra som är det, så man kan sätta någon liten guldkant på någons dag, även utan att vara så där nära som man vill. Dagens lilla eloge går till postverket, för att de alls finns. Och till världens alla chokladbönder. Ni är bra. Fortsätt med det. Särskilt mintchokladbönderna har jag ett gott öga till. Heja er!
postad 23:52 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar