00:34 Lägereldar, och en Fråga

Hamnar jag i mer ingående dialoger med någon, i synnerhet per brev, utvecklas det lätt till att jag går in i ungefär den tankekonfiguration jag har när jag för dagbok, bloggar, eller vad inneordet för stunden vill ha det till. Det kommer så mycket intressanta tankar att man önskar vi vore här båda två, så vi kunde beta litet bland de vi gemensamt finner intressanta. Det sväller åt alla möjliga håll och kanter, och jag är lika nyfiken på vad du tycker som vad jag själv upptäcker att jag ser när jag känner mig för kring ämnena.

I kväll valsade vi in på (om jag nu själv tar på mig stipulationshatten ett slag) vad det är som gör att man kan gå så djupt in i en film, eller en bok eller något annat medialt, som inte är verkligt, eller har direkta beröringspunkter med en själv, eller så. Hollywood, TV3 eller Aftonbladet spelar inte så stor roll; det är samma bransch och idé; sälj en historia. Någonting att prata om, någonting att känna in sig i utan att stå mitt uppe i, att smälta på distans och empatisera med eller reagera mot, allt efter eget tycke och smak.

Vi behöver historier, helt enkelt. Och naturliga källor att hämta dem ur och lägereldar att utbyta dem kring har sinat och upphört, någonstans på väg mot det här fina samhället vi strukit förledet från och bara har kvar "hället" i. Något slags uppehälle fullt av avstånd och med så små kontaktytor mot varann som möjligt. Så vi har ett sug efter alla historier vi inte längre nås av, och betalar andra för att hitta på dem åt oss i stället för att döva törsten. De blir litet mer tillrättalagda, välputsade eller ibland mer genomskinligt till för att mätta begären, än när vi möter dem i verkliga livet och genom djungeltrumman från vänner och bekanta som förr, men visst köper vi det.

Inget fel i det; jag gillar också film, böcker, och står ut med att ibland betala för litet eskapism och andras tankar. Men jag skulle gärna smyga in mer av de klassiska fora som mött upp vår nyfikenhet med historieberättartraditionen, mötet och formerna för umgänge vi så flitigt sopat mycket av ur ett svenskt medelliv.

Själv intresseras jag mycket av människors egna historier, och läser betydligt fler tankar från roten än nyhetsrubriker. Och kanske just genom mitt intresse för det där personliga och min eventuella känskänslouppmärksamhet, fick jag en svår fråga eller uppgift, som var ganska ny för mig, i kväll. Jag har inte överlagt färdigt med mig om riktigt hur jag ska ställa mig till den än.

Hur skulle jag beskriva dig, som person?

Visst, inget revolutionerande, så att säga, men det vände upp och ned på en massa oskrivet och otänkt jag aldrig har reflekterat över. När jag känner in en människa är det liksom underförstått (för mig) någonting som går in i mig men inte ut igen. När jag skriver dagbok, är det saker som kommer ut ur mig, men utifrån mig själv, och om det rör någon annan, ur något slags perspektiv som i alla fall jag själv känner inte drar så mycket material från min apparat för känslosyn. Eller i alla fall mer hämtar in stoff från någon slags litterär aspekt av mig där det mer formuleras, än rycks tankar och känslor ur andra med rötterna.

Att skriva om sig själv är jämförelsevis så enkelt, även om man är blind på ena ögat; man vet precis var alla känsliga zoner och gränser går, och håller sig instinktivt inom anständighetsgränserna och utom inhägnat område. Jag är precis så uppfläkt öppen eller hemlighetsfull som jag vill och känner mig bekväm med, och är friskriven från och förlåten alla misstag jag begår redan på förhand; ingen fallhöjd och inga rädslor.

Nu handlar det förstås knappast om att skriva öppet, utan för som mest fyra ögon, så alla de här reaktionerna är väl inte särskilt relevanta, även om de genomfar mig ändå på ren reflex, men jag kommer inte ifrån att det känns som att flirta med massor av problem, och ett litet inre etikspöke rasslar litet försökt olycksbådande med kedjorna.

Samtidigt som jag också inser att det kanske är små försvarsreaktioner inuti mig själv som vaknat till vid insikten på att det samtidigt är ett slags sätt att sätta den eventuella känslosyn jag begåvat mig med på prov; att inte bara läsa in mig i och konfigurera mig själv och mina beteenden kring en människa efter vad jag tagit in, utan faktiskt att sätta de där insikterna på pränt, visa dem och få återkoppling på hur väl de uppfattas stämma. Är jag kanske litet rädd om en något uppblåst självbild om hurpass bra jag egentligen är på det där?

Förmodligen är det litet av varje som spelar in, och jag anar i alla fall någonting av alltsammans bakom min egen reaktion, samtidigt som jag är rätt illa nyfiken på både att prova och att se hur det jag tagit in genom text och dialog tecknat vad, och hur väl, i mig. Och eventuellt indirekt vilken slagsida det kommer bli åt sådana ämnen och känsloupplevelser som är meningsbärande för mig, efter att det passerat först hennes filter för att alls berätta det och sen mitt för att ta till mig och omsätta det i en egen bild. Massor av biologi och psykologi som spelat in.

Ett som är säkert är att jag finner det oerhört givande att ha den här sortens utbyten. En av de där komponenterna som är en förutsättning för ett gemensamt känsloliv för mig. Jag bygger någonting igen. Å, vad det är skönt att forma.