01:38 En fantasi
Nej, jag kunde inte hålla mig; det blir inget första prov att kombinera två bra saker i att ta ett midnattsbad, och äta sushi, på samma gång; jag fick en massa ord i pennan, och den ser så god ut att jag inte kan lämna den i fred. Dessutom kan jag ju i vänlighetens namn förskona grannarna från ett badkar som tappas upp fem i halv ett; det blir de nog inte helt ledsna över att slippa.
Jag såg den i matbutiken efter körsången, och de två inversa callifornia style-rularna i sesamfrö såg för goda ut för att låtas bli. Mmmm! Jodå, mycket riktigt; de var precis lika goda som de såg ut. Nästan bättre, rentav. Det hade varit rätt beslut att köpa två lådor på en gång. Fast, det är klart, i morgon lunch skulle jag ju kunna gå till Kikkobar och besälla in åtta ännu ljuvligare, för bara någon tia mer, och få grönt te på köpet. Eh, ja, eller för ytterligare någon pluring, förmodligen, men det klår faktiskt äppeljuice med en skvätt äppelcidervinäger i, även om det är rätt gott, det med. Fast det knep av rätta smaknyansen en smula. Nå, som köpt hemfulsushi får Det Globala Köket ett blandat betyg; rullarna är med god marginal godkända, wasabin, räkorna och laxbitarna mer tveksamma. Tvärtom mot hur det brukar vara. Riset dock inte torrt eller hårt, i alla fall. Praktiskt att jag råkade ha en tub wasabi hemma själv.
Det har varit en genombra kväll. Den började litet klent i ett kollapsande på sängen i en halvtimma efter jobbet, men jag hade satt en klocka så jag skulle komma iväg till kören, och det var det bästa jag gjort på en vecka. Fasligt, så bra jag mår av att sjunga. Det slog mig när jag vred om nyckeln i låset, väl hemma igen, att det var ett tag sedan jag gnolade i badrummet efter att ha stigit upp klockan halv sex en morgon och känt mig så där löjligt lycklig över jag vet just inte vad, som någon gång när jag bodde med Maya, och livet mest tuffade på, även om vår relation kanske var litet för nära "vänner med privilegier" för att riktigt gillas ut i fingertopparna som kärlekspar. Kärlek: ja, såg framåt i tiden tillsammans med lycklig stjärnblick, inte.
En väninna långt upp i norr med nybrända fingrar kände sig inte redo för något större än så, och tittar jag på mina egna, som för att fråga dem om de inte också borde känna så, kvillrar de ett oförstående nej. De vill ha någon att knåda, jovisst, men det ska inte ligga någon hasp för resten av känslorna, eller några skyddande mjukpansar runt hjärtat. Så jag rycker lätt på axlarna och tuffar vidare på samma spår. Det var en bra kväll, började jag bestämt.
Jo, jag har språkat med folk; flera stycken, faktiskt, och det har varit idel trevligt på alla fronter. Flickor, allesamman, och det har varit nära, fjärran, omhändertagande ompysslandes en sjukling, sexualfilosofiskt, flirtigt, hjärtligt livsperspektiviserande, lekt tittut-hej-vem-är-du med en alldeles på tok för representativ medlem av Jantes självdestruktiva tonårsvänner, och med någon tur bidragit med några ord och tankar på vägen, förklarat litet kommunikativa trender i ungdomskretsar i nätbiotoper jag förstår ett och annat om för en tant som undrade, och utbytt några härliga brev med ett ansiktslöst kärleksintresse.
Or so I thought!
Vi hade just bytt några ord om det där med anonymitet, hon pekandes på massa bra sidor med det ur hennes perspektiv, jag pekandes på en massa andra bra sidor med hur vi pratat med och förhållit oss kring varann och hur mycket viktigare sådant var än pixlar på en dataskärm. I runda slängar. Jag hade till och med snavat på en alldeles fasligt romantisk tanke som aldrig tagit sig hela vägen ut genom mitt medvetande till ytan, vad jag kan komma ihåg, i alla fall, och åtminstone i form av en tanke över en faktisk möjlighet. Ursäkta dröjsmålet till punchlinen här; jag nödgas teckna litet mer sammanhang först. :-)
Den som följt mig någon längre tid vet kanske att jag är rätt förtjust i att förälska mig i människor, så där liksom på djupet; vänner, kärleksintressen, umgängen jag kommer i nära kontakt med på jobbet, eller i andra sammanhang. Hobbykärlek, så att säga, som skänker den där trivseln i att röra sig i kretsar man tycker om och förstår sig på, för allas bästa tänkbara välmående. Pleasantville, fast inte så på låtsas. Nå, ni förstår nog vad jag menar, på ett ungefär. Jag förälskar mig gärna i människor, och inte mindre gärna genom ord, då ord så mycket lättare kommer en själ långt in på kroppen än, till exepel, en blick gör. Ocular inspection isn't all it's cracked up to be. Jag kommer dig mycket närmare in på kroppen av att läsa vad du drömmer om och längtar efter mest än av att se dig naken. Och det är värt mer för mig med; det är en bit kärlek och du jag har med mig även när du tagit på dig kläderna igen, så att säga.
Så här står jag med en röd matta, öppen dörr och fritt konverserande in i och ut ur ett hjärta, utan en massa vikande blickar och sinande ord, och stormtrivs över detta samtal utan gränser, med ett hjärta som inte fått någon etikett, och gillar läget. Blir jag allvarligt kär, vet jag att det är någonting inuti mig som berörts, och trivs, och jag är ungefär lika säker på att det inte är mer, hm, ytliga sexualhormoner som fått vittring på bra reproduktionskandidater på köttmarknaden. Må vara med vissa smärre möjliga förteckensfrågetecken om det månne är projektioner av egna fantasier och drömmar jag förtjust speglar mig i och så där, men sådant brukar förr eller senare rinna av, när man väl råkas och sonderar personkemi, lukter, smaker, utstrålning och så vidare.
Men det är i någon mån certifierat Riktiga Känslor, och jag VET (ja! wi!) att det går att trigga en hel hormoncirkus med en välsvarvad blondin med stora ögon, en liten korpsvart flicka med ett piggt plir eller något annat insubstantiellt som sätter fyr på lystnaden. Alltså, intet ont om någondera egenskaperna, men heller i sig ingenting särskilt gott, vad beträffar att älska. Älska är någonting man (eller jag) gör med den där personen som bor inuti ett sådant där skal, och ibland är det en nätt dansös, och ibland är det ett närsynt bibliotekarieämne, och ibland är det en ungkarl med glasögon och Mycket Stor Hjärna. Ibland är det rentav en kombination av massor av det där, och då får man lätt överslag och spinner som en katt i månader av hur oerhört bra allt är, när den där personen råkar känna något snarlikt åt andra hållet. Men hur det nu är, brukar i alla fall utseendet bli förknippat med känslan, och sen älskar jag den där personen och det där utseendet.
Kanske inte tänder sexuellt på det, för det där är ett snårigt träsk jag fortfarande inte tagit mig så långt in i eller förstår mig på så mycket, vad mig själv beträffar, men det lämnar jag gärna åt sidan tills Jeeves viskat något insiktsfullt någon dag; det bekommer mig inte så mycket.
Nå, ord är någon slags primärkanal för kärlek för mig, på samma sätt som hudhunger och hudmötet mellan hand, underarm, bål, och kropp, så blir jag blind en dag är det inte det värsta som kan hända. Lade någon märke till att jag tog upp "se dig naken" som exempel, snarare än ligga, eller redan hångla, med?
Jag lade i alla fall märke till det. :-) Det hade varit mycket svårare att väga det ena mot det andra om känseln hade fått vara i andra vågskålen, att väga mot ord ur hjärtat, än om synintrycken legat där. Känsel är så stort för mig; det är ett helt annat sätt att komma nära någon som ord bara kan vagt efterklinga, och beskriva, som stöd för minnet eller fantasin. Alla har förstås inte samma primärkänslokanaler som jag, och tröjan "Sweetheart, don't make me choose between you and porn" är en rätt träffande parallell till hur jag känner mellan känsel och hjärta. :-)
Förlåt en löjligt lång parentes. Tillbaka till den där plötsliga tanken som verkat så spännande och romantisk. Tänk att först lära känna en människa inuti, och sen lära känna henne med känseln, och sist -- och först då -- se hur hon ser ut!
Någonstans där, började tanken formligen skjuta fyrverkerier åt alla håll och kanter som kanske det mest romantiska jag tänkt eller fantiserat någonsin, och just då, får jag nästa brev, där hon fyrat av en (och här kan jag tacka mediet) länk till en bild, tror jag. Och jag pusslar inte ihop riktigt hur resonemanget bakom löd, men känner på stört att den där följer jag inte nu. Litet häpet svarar jag något som kanske låter mer som en förolämpning, i min reflexmässiga reaktion, som gjorde gällande att den här fantasin kanske var i djärvaste laget, och säkrast att snabbt göra om intet, men riktigt hur hon tänkte vet jag förstås inte. Det ger sig nog.
Jag ska väl kanske inte heller påstå att jag förväntar mig att vi ger oss i kast med att uppfylla den där fantasin, och för den delen skulle den ju bli litet ensidig med bara ena parten oviss om den andras yttre, men som vi ändå pratat litet om smygande, och snarlika minnen från förr och saker man inte finner sig göra så mycket idag, kom det för mig att precis den där sortens lekar som att med blindkavle känna sig fram till vem någon är, är något jag inte lekt efter den tråkiga ålder då fysisk kontakt bommas för och stämplas som något inom partnerskapsrelationer av olika slag, litet grovt räknat. (Jag vet, jag umgås i fel sorts sällskap med fel människor; en mycket nära väninna i söder har en betydligt bättre umgängeskrets, vad sådant anbelangar.)
Men jag tänker i alla fall ta fram den där tanken fler gånger, smutta litet på den, och bygga vidare på den i fantasin och som idé. Det är den sortens tankearbete som styr vad man så småningom hamnar i, bara man vill någonting och inte förnekar för sig att det är möjligt. Och det där att utforska en kropp, lika obehindrat som jag någon tid utforskat ett hjärta, eller för den delen vädrat mitt eget, är ett mycket stort livslyxnjuteri på min stjärnkarta. Tänk, ändå, att lära känna någon så för första gången.
Det är så tät förunderlig lyx att jag endast svårligen lyckas fästa ord på känslan.
Jag såg den i matbutiken efter körsången, och de två inversa callifornia style-rularna i sesamfrö såg för goda ut för att låtas bli. Mmmm! Jodå, mycket riktigt; de var precis lika goda som de såg ut. Nästan bättre, rentav. Det hade varit rätt beslut att köpa två lådor på en gång. Fast, det är klart, i morgon lunch skulle jag ju kunna gå till Kikkobar och besälla in åtta ännu ljuvligare, för bara någon tia mer, och få grönt te på köpet. Eh, ja, eller för ytterligare någon pluring, förmodligen, men det klår faktiskt äppeljuice med en skvätt äppelcidervinäger i, även om det är rätt gott, det med. Fast det knep av rätta smaknyansen en smula. Nå, som köpt hemfulsushi får Det Globala Köket ett blandat betyg; rullarna är med god marginal godkända, wasabin, räkorna och laxbitarna mer tveksamma. Tvärtom mot hur det brukar vara. Riset dock inte torrt eller hårt, i alla fall. Praktiskt att jag råkade ha en tub wasabi hemma själv.
Det har varit en genombra kväll. Den började litet klent i ett kollapsande på sängen i en halvtimma efter jobbet, men jag hade satt en klocka så jag skulle komma iväg till kören, och det var det bästa jag gjort på en vecka. Fasligt, så bra jag mår av att sjunga. Det slog mig när jag vred om nyckeln i låset, väl hemma igen, att det var ett tag sedan jag gnolade i badrummet efter att ha stigit upp klockan halv sex en morgon och känt mig så där löjligt lycklig över jag vet just inte vad, som någon gång när jag bodde med Maya, och livet mest tuffade på, även om vår relation kanske var litet för nära "vänner med privilegier" för att riktigt gillas ut i fingertopparna som kärlekspar. Kärlek: ja, såg framåt i tiden tillsammans med lycklig stjärnblick, inte.
En väninna långt upp i norr med nybrända fingrar kände sig inte redo för något större än så, och tittar jag på mina egna, som för att fråga dem om de inte också borde känna så, kvillrar de ett oförstående nej. De vill ha någon att knåda, jovisst, men det ska inte ligga någon hasp för resten av känslorna, eller några skyddande mjukpansar runt hjärtat. Så jag rycker lätt på axlarna och tuffar vidare på samma spår. Det var en bra kväll, började jag bestämt.
Jo, jag har språkat med folk; flera stycken, faktiskt, och det har varit idel trevligt på alla fronter. Flickor, allesamman, och det har varit nära, fjärran, omhändertagande ompysslandes en sjukling, sexualfilosofiskt, flirtigt, hjärtligt livsperspektiviserande, lekt tittut-hej-vem-är-du med en alldeles på tok för representativ medlem av Jantes självdestruktiva tonårsvänner, och med någon tur bidragit med några ord och tankar på vägen, förklarat litet kommunikativa trender i ungdomskretsar i nätbiotoper jag förstår ett och annat om för en tant som undrade, och utbytt några härliga brev med ett ansiktslöst kärleksintresse.
Or so I thought!
Vi hade just bytt några ord om det där med anonymitet, hon pekandes på massa bra sidor med det ur hennes perspektiv, jag pekandes på en massa andra bra sidor med hur vi pratat med och förhållit oss kring varann och hur mycket viktigare sådant var än pixlar på en dataskärm. I runda slängar. Jag hade till och med snavat på en alldeles fasligt romantisk tanke som aldrig tagit sig hela vägen ut genom mitt medvetande till ytan, vad jag kan komma ihåg, i alla fall, och åtminstone i form av en tanke över en faktisk möjlighet. Ursäkta dröjsmålet till punchlinen här; jag nödgas teckna litet mer sammanhang först. :-)
Den som följt mig någon längre tid vet kanske att jag är rätt förtjust i att förälska mig i människor, så där liksom på djupet; vänner, kärleksintressen, umgängen jag kommer i nära kontakt med på jobbet, eller i andra sammanhang. Hobbykärlek, så att säga, som skänker den där trivseln i att röra sig i kretsar man tycker om och förstår sig på, för allas bästa tänkbara välmående. Pleasantville, fast inte så på låtsas. Nå, ni förstår nog vad jag menar, på ett ungefär. Jag förälskar mig gärna i människor, och inte mindre gärna genom ord, då ord så mycket lättare kommer en själ långt in på kroppen än, till exepel, en blick gör. Ocular inspection isn't all it's cracked up to be. Jag kommer dig mycket närmare in på kroppen av att läsa vad du drömmer om och längtar efter mest än av att se dig naken. Och det är värt mer för mig med; det är en bit kärlek och du jag har med mig även när du tagit på dig kläderna igen, så att säga.
Så här står jag med en röd matta, öppen dörr och fritt konverserande in i och ut ur ett hjärta, utan en massa vikande blickar och sinande ord, och stormtrivs över detta samtal utan gränser, med ett hjärta som inte fått någon etikett, och gillar läget. Blir jag allvarligt kär, vet jag att det är någonting inuti mig som berörts, och trivs, och jag är ungefär lika säker på att det inte är mer, hm, ytliga sexualhormoner som fått vittring på bra reproduktionskandidater på köttmarknaden. Må vara med vissa smärre möjliga förteckensfrågetecken om det månne är projektioner av egna fantasier och drömmar jag förtjust speglar mig i och så där, men sådant brukar förr eller senare rinna av, när man väl råkas och sonderar personkemi, lukter, smaker, utstrålning och så vidare.
Men det är i någon mån certifierat Riktiga Känslor, och jag VET (ja! wi!) att det går att trigga en hel hormoncirkus med en välsvarvad blondin med stora ögon, en liten korpsvart flicka med ett piggt plir eller något annat insubstantiellt som sätter fyr på lystnaden. Alltså, intet ont om någondera egenskaperna, men heller i sig ingenting särskilt gott, vad beträffar att älska. Älska är någonting man (eller jag) gör med den där personen som bor inuti ett sådant där skal, och ibland är det en nätt dansös, och ibland är det ett närsynt bibliotekarieämne, och ibland är det en ungkarl med glasögon och Mycket Stor Hjärna. Ibland är det rentav en kombination av massor av det där, och då får man lätt överslag och spinner som en katt i månader av hur oerhört bra allt är, när den där personen råkar känna något snarlikt åt andra hållet. Men hur det nu är, brukar i alla fall utseendet bli förknippat med känslan, och sen älskar jag den där personen och det där utseendet.
Kanske inte tänder sexuellt på det, för det där är ett snårigt träsk jag fortfarande inte tagit mig så långt in i eller förstår mig på så mycket, vad mig själv beträffar, men det lämnar jag gärna åt sidan tills Jeeves viskat något insiktsfullt någon dag; det bekommer mig inte så mycket.
Nå, ord är någon slags primärkanal för kärlek för mig, på samma sätt som hudhunger och hudmötet mellan hand, underarm, bål, och kropp, så blir jag blind en dag är det inte det värsta som kan hända. Lade någon märke till att jag tog upp "se dig naken" som exempel, snarare än ligga, eller redan hångla, med?
Jag lade i alla fall märke till det. :-) Det hade varit mycket svårare att väga det ena mot det andra om känseln hade fått vara i andra vågskålen, att väga mot ord ur hjärtat, än om synintrycken legat där. Känsel är så stort för mig; det är ett helt annat sätt att komma nära någon som ord bara kan vagt efterklinga, och beskriva, som stöd för minnet eller fantasin. Alla har förstås inte samma primärkänslokanaler som jag, och tröjan "Sweetheart, don't make me choose between you and porn" är en rätt träffande parallell till hur jag känner mellan känsel och hjärta. :-)
Förlåt en löjligt lång parentes. Tillbaka till den där plötsliga tanken som verkat så spännande och romantisk. Tänk att först lära känna en människa inuti, och sen lära känna henne med känseln, och sist -- och först då -- se hur hon ser ut!
Någonstans där, började tanken formligen skjuta fyrverkerier åt alla håll och kanter som kanske det mest romantiska jag tänkt eller fantiserat någonsin, och just då, får jag nästa brev, där hon fyrat av en (och här kan jag tacka mediet) länk till en bild, tror jag. Och jag pusslar inte ihop riktigt hur resonemanget bakom löd, men känner på stört att den där följer jag inte nu. Litet häpet svarar jag något som kanske låter mer som en förolämpning, i min reflexmässiga reaktion, som gjorde gällande att den här fantasin kanske var i djärvaste laget, och säkrast att snabbt göra om intet, men riktigt hur hon tänkte vet jag förstås inte. Det ger sig nog.
Jag ska väl kanske inte heller påstå att jag förväntar mig att vi ger oss i kast med att uppfylla den där fantasin, och för den delen skulle den ju bli litet ensidig med bara ena parten oviss om den andras yttre, men som vi ändå pratat litet om smygande, och snarlika minnen från förr och saker man inte finner sig göra så mycket idag, kom det för mig att precis den där sortens lekar som att med blindkavle känna sig fram till vem någon är, är något jag inte lekt efter den tråkiga ålder då fysisk kontakt bommas för och stämplas som något inom partnerskapsrelationer av olika slag, litet grovt räknat. (Jag vet, jag umgås i fel sorts sällskap med fel människor; en mycket nära väninna i söder har en betydligt bättre umgängeskrets, vad sådant anbelangar.)
Men jag tänker i alla fall ta fram den där tanken fler gånger, smutta litet på den, och bygga vidare på den i fantasin och som idé. Det är den sortens tankearbete som styr vad man så småningom hamnar i, bara man vill någonting och inte förnekar för sig att det är möjligt. Och det där att utforska en kropp, lika obehindrat som jag någon tid utforskat ett hjärta, eller för den delen vädrat mitt eget, är ett mycket stort livslyxnjuteri på min stjärnkarta. Tänk, ändå, att lära känna någon så för första gången.
Det är så tät förunderlig lyx att jag endast svårligen lyckas fästa ord på känslan.
postad 01:38 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar