19:09 Qui tollis peccata mundi
Solen strålar energiskt. Det glittrar i snön. Det är minus fyra grader ute och precis så där kallt så man ansträngningslöst kan välja om andedräkten ska ånga eller inte med varje andetag. (Eller om det månne är temperatur, tryck och luftfiktighet som tillsammans ger förutsättningarna.) Min blå halsduk fastnar litet då och då i något ovarsamt rakat parti skäggstubb. Ryggsäcken är full med äppelmos, havrefras och mjölk, som jag kom på att jag lika gärna kunde ladda upp med, när jag ändå varit i närheten av Konsum för andra gången i rad på ett par dagar, efter fullbordad körsångsövning. Konserten är i morgon. Det är litet pirrigt, men mer för att jag kanske får tillfälle att träffa flickan jag pratat med ett tag än för själva sjungandet, som går bra.
Jag går in i boken igen några sidor, och tittar upp igen när kyrkogården promenerat förbi på vänster hand och övergångsstället tickar "stå still" framför mig. Någon cyklist från vänster stannar, och visslar några toner som slår an ett vagt ihågkommet stycke jag känner igen och tycker om i mig. Jag bygger vidare på dem i tanken ett slag, och när jag kommer in på Folkungaskolans skolgård som jag brukar gena över, har de växt samman med Gollum's theme. ...Borde det inte finnas umgängestävlingar på det där konceptet, egentligen? Att givet några toner eller harmonier komponera ihop en litet längre melodi, sång eller annat musikaliskt alster, litet som SomethingAwfuls "photoshop friday"? Litet tråkigt att det är så vanligt med bildlek och så ovanligt med musiklek, i alla fall i webmedierade kretsar. Fast det är väl som så mycket annat; det som är centralt i kulturen är vad det kristallbildas kring, och på webben härskar ännu bild och form över det egna musikaliska uttrycket. Proffsmusikalitet är ett rätt trist fenomen; tänk om fler lekte mer med sin naturliga musikalitet. Tossa Madonna & c:o.
Jag rundar den magnifika sekelskiftesbyggnadens hörn och återvänder till min bok, där shamanskan strax före övergånsstället förklarat för de litet skamsna flickorna att njutning inte är något man kan tvinga någon till, och kommer prompt ur spår -- nej visst, mycket riktigt, men man kan ju alltid envisas leka litet tills vederbörande efter en stund upptäcker att det brinner och hon minsann inte vill någonting hellre i världen just nu. Och det brukar vara synnerligen trevligt, utan att vare sig ha det där elementet av tvång i sig eller ha upprinnelsen i hennes egna lustar. Faktiskt handlar det nog om det där att det är hon som får styra alltsammans, även som smått passiv part; min inspiration och lekfulla glimt i ögat, hennes rätt att när som helst lägga handen på mitt huvud. Älskling, kom och kramas litet i stället. Harmonin att alltid ha och känna varann i ömsesidiga band, så man hela tiden känner in dragläget och vet var man har varann. Kommunicerar utan ord.
Men visst, sen kan man alltid fila litet mer på formerna; det är kanske mer juste att ge starka signaler och en hel liten förspelsceremoni att bygga upp en massa spänning man sedan till slut förlöser än att börja litet smått lekfullt i en ända man fattat skarpt tycke för och sen ägna sig åt det tills det hoppar och skumpar och brinner med ljusan låga, rätt vad det är, från noll. Förlåt om jag snuvade dig på en massa sådant, förut.
Fast förlåt är farlig mark ibland. Det är inte ett så tungt förlåt dock, utan mer ett som har det där breda leendet någonstans i botten och egentligen inte riktigt menas. Ett ångerfritt, som nog inte ogärna upprepat förseelsen titt som tätt, men kanske passat på att smyga in litet mer av det andra med, för den goda sakens skull.
Jag återvänder till boken ett par ögonblick, innan jag är fast i en ny tanketråd om vad det är för laddning och känslor förknippade med intima ord, efter att ha läst ännu ett av de många en exflickvän bara inte tålde. Litet lustigt, om än ganska opraktiskt, att hela det där området var ett veritabelt minfält av ord att gå kringelikrokar runt för att inte trigga fel känslokonnotationer kring ord på fina saker, där jag mest haft en relation med konceptet -- venusberg, samlag, korsryggsgropen -- och en del ord väckte löje, genans eller andra former av "men det där ordet kan man väl ändå inte ta i sin mun?!". [Tillför obligatorisk antydan om att ge katten i omvägen via ordet här.] Inte för att jag inte litade till hennes språkkänsla där; den litar jag faktiskt rentav mer på än min egen; det är bara ett sådant där fält där lagt all själ på att bilda varma relationer med det orden faktiskt handlar om än orden som sådana. Litet som att namn och utseenden bara är skyltar som identifierar personer jag sen har alla möjliga känslor knutna till. Det går ingen känslomässig omväg via att ha en relation med ytan som paketerar människan inuti, eller organet, eller företeelsen. Jag har rationaliserat bort det någonstans, helt enkelt. (Utöver att yta ibland är direktkopplat till hormonella reaktioner. Där tänker jag inte ens låtsas att storhjärnan är med.)
Det gick aldrig såpass långt att det där egentligen bekom mig, dock; det var alltid en källa till förundelse och humoristisk glädje å min sida; mitt uppe i intimiteter, ömma ord och smekningar, hoppar det en groda ur mig, och tvär och spelat storindignerad, kommer hon alldeles av sig och fräser till om att SNÄLLA du, så där kan man inte SÄGA! Det Går inte, dumsnut. Det är så... -- och någonting som kunde vara litet vad som helst. Jag tror det kan ha haft att göra med att jag inte läst så mycket billig tantsnusk att jag fått alltsammans nedslitet till fotknölarna, och liksom har ett mer rent rikt ordförråd fullt av gamla skelett som vettiga människor vädrat ut för länge sedan. Som älskog. Och jag minns inte riktigt vad. "Herdestund" kan jag köpa att det låter mer bibliskt, eller litet äckligt, då det i alla fall får mig att undra vad det var de där herdarna höll på med, när det blev för ensamt om nätterna. Men jag tror att hon hade en hel skog full av sådana där ord, där jag hade en liten buske eller dunge på sin höjd. Men gnabbande om sådant där kan vara ljuvligt, och förr eller senare brukade vi i alla fall försonas.
Kanske måste man fabricera litet konflikter, när man är för samspelta och inte har några riktiga krigshärdar att rumstera runt i? Trots att jag varit ganska konflikträdd i mina da'r, slår det mig att det där bråkandet är litet av det som är så skönt med relationer. Det är rätt kul att kriga, när kulorna inte går så djupt och såren blöder så illa. Keeps things interesting. Och tuggmotstånd måste jag definitivt lära mig mer om så småningom; jag är nog för bra på att göra det litet för lätt att leva kring mig. Det är bara litet komplicerande att det bor en massa vilja och drömmar i hjärtat som just handlar om att det är så livet ska levas när det ler som bäst.
Hade jag några års Groundhog Day någon gång, tror jag att jag skulle prova på en hel massa olika attityder till saker och ting i relationer; att aldrig vika en tum, att bära mig illa åt med flit och stänga mig för känslointryck och -svar. Kanske till och med några av de där sakerna jag avskyr som mest när jag ser tjejer utsättas för; kalla, oberäkneliga karlar som våldför sig på deras mentala hälsa med terror- och hjärntvättmetoder som förstärker det lilla fåtal varma känslostimuli som alls slipper genom till att göra denna belöning till ett så starkt stimuli att de sen står ut med vad som helst i väntan på nästa svältfix. Saker jag inte har samvete och hjärta att prova med människor som kommer ha en ny dag i morgon, och i övermorgon, och ett liv att ha levt när de tittar bakåt på sin ålders höst. Men om det alltid var den här måndagen, om och om igen...
Tja, det skulle i och för sig i vilket fall stupa på att man behöver mer tid än så att lura in folk i så osunda beroenden med. Nej, slut på det spåret för idag. Tillbaka till min promenad. Vi var just på väg runt hörnet till den lilla mellangatan mot Flamman, när jag slagit in på sidan 262, läst stycket (en bit in i godisstund två i boken) "- hans uttrycksfulla och betvingande och oemotståndliga ögon som kunde få en kvinnas hjärta att slå snabbare med en enda blick och som kunde få henne att vilja känna hans hårda lem i sitt sköte." (varpå mindetektorn ropar "bingo!" efter sista ordet), tittat upp, och mött en tjej som är ute och promenerar två labradorer, tror jag. Det kommer för mig att det är bra med jeans, då jag nog haft en lätt svajande gång utan.
Hon är klädd i någon slags militärfläckig topp, och det slår mig att jag får en hel hög konnotationer till det där som nog hon inte får, på samma sätt som flickan och orden. Kamouflagefärg är krig, våld, blödande lemlästade barn, och uniformering att gömma dig i terräng för att målmedvetet tvingas döda andra med fel färg på sina, uniformer för att dehumanisera till måltavlor, och en hel massa andra obehagligheter. Men folk har glatt på dem civilt ändå; det är nog litet coolt, eller kanske snyggt. Just de gröna kamouflagemålade är jag inte så förtjust i själv. Smaken går isär.
Om man vänder på hela sitationen vi hade med stopporden, så det hoppar fram små lemlästade barn ur hennes mun i stället, gör jag då en orättvist hård jämförelse mot hennes vulvor, sköten och älskande? Hmm, vänta förresten, älska fick just en gräslig nyans av en skenhelig Niklas Strömstedt över sig. Usch, den måste jag svabba bort, någon gång, även om jag tycker om själva låten i sig (Den sista dagen).
Äsch, jag lägger ned det tankespåret nu; det känns inte intressant längre.
Det slog mig att hon jag kanske råkar på söndag (tänk, att inte ha något namn dyker egentligen bara upp som problem när man börjar skriva saker och prepositioner blir en smula tjatiga :-) eventuellt kommer förstå mycket bättre än vi själva vad vi sjunger om, även om medicinskt latin och kyrkligt väl i allmänhet inte pratar om riktigt samma saker. Och missar hon föreställningen, får jag väl sjunga litet i efterhand, någon gång.
Jag tror det kommer bli en rätt bra koncert.
Så länge tungan inte slinter på qui-tollis och man brister ut i skratt. Jag måste ta reda på vad det betyder, någon dag. Qui tolis; peccata mundi. Men det känns i alla fall Så Himla Rätt!
Jag går in i boken igen några sidor, och tittar upp igen när kyrkogården promenerat förbi på vänster hand och övergångsstället tickar "stå still" framför mig. Någon cyklist från vänster stannar, och visslar några toner som slår an ett vagt ihågkommet stycke jag känner igen och tycker om i mig. Jag bygger vidare på dem i tanken ett slag, och när jag kommer in på Folkungaskolans skolgård som jag brukar gena över, har de växt samman med Gollum's theme. ...Borde det inte finnas umgängestävlingar på det där konceptet, egentligen? Att givet några toner eller harmonier komponera ihop en litet längre melodi, sång eller annat musikaliskt alster, litet som SomethingAwfuls "photoshop friday"? Litet tråkigt att det är så vanligt med bildlek och så ovanligt med musiklek, i alla fall i webmedierade kretsar. Fast det är väl som så mycket annat; det som är centralt i kulturen är vad det kristallbildas kring, och på webben härskar ännu bild och form över det egna musikaliska uttrycket. Proffsmusikalitet är ett rätt trist fenomen; tänk om fler lekte mer med sin naturliga musikalitet. Tossa Madonna & c:o.
Jag rundar den magnifika sekelskiftesbyggnadens hörn och återvänder till min bok, där shamanskan strax före övergånsstället förklarat för de litet skamsna flickorna att njutning inte är något man kan tvinga någon till, och kommer prompt ur spår -- nej visst, mycket riktigt, men man kan ju alltid envisas leka litet tills vederbörande efter en stund upptäcker att det brinner och hon minsann inte vill någonting hellre i världen just nu. Och det brukar vara synnerligen trevligt, utan att vare sig ha det där elementet av tvång i sig eller ha upprinnelsen i hennes egna lustar. Faktiskt handlar det nog om det där att det är hon som får styra alltsammans, även som smått passiv part; min inspiration och lekfulla glimt i ögat, hennes rätt att när som helst lägga handen på mitt huvud. Älskling, kom och kramas litet i stället. Harmonin att alltid ha och känna varann i ömsesidiga band, så man hela tiden känner in dragläget och vet var man har varann. Kommunicerar utan ord.
Men visst, sen kan man alltid fila litet mer på formerna; det är kanske mer juste att ge starka signaler och en hel liten förspelsceremoni att bygga upp en massa spänning man sedan till slut förlöser än att börja litet smått lekfullt i en ända man fattat skarpt tycke för och sen ägna sig åt det tills det hoppar och skumpar och brinner med ljusan låga, rätt vad det är, från noll. Förlåt om jag snuvade dig på en massa sådant, förut.
Fast förlåt är farlig mark ibland. Det är inte ett så tungt förlåt dock, utan mer ett som har det där breda leendet någonstans i botten och egentligen inte riktigt menas. Ett ångerfritt, som nog inte ogärna upprepat förseelsen titt som tätt, men kanske passat på att smyga in litet mer av det andra med, för den goda sakens skull.
Jag återvänder till boken ett par ögonblick, innan jag är fast i en ny tanketråd om vad det är för laddning och känslor förknippade med intima ord, efter att ha läst ännu ett av de många en exflickvän bara inte tålde. Litet lustigt, om än ganska opraktiskt, att hela det där området var ett veritabelt minfält av ord att gå kringelikrokar runt för att inte trigga fel känslokonnotationer kring ord på fina saker, där jag mest haft en relation med konceptet -- venusberg, samlag, korsryggsgropen -- och en del ord väckte löje, genans eller andra former av "men det där ordet kan man väl ändå inte ta i sin mun?!". [Tillför obligatorisk antydan om att ge katten i omvägen via ordet här.] Inte för att jag inte litade till hennes språkkänsla där; den litar jag faktiskt rentav mer på än min egen; det är bara ett sådant där fält där lagt all själ på att bilda varma relationer med det orden faktiskt handlar om än orden som sådana. Litet som att namn och utseenden bara är skyltar som identifierar personer jag sen har alla möjliga känslor knutna till. Det går ingen känslomässig omväg via att ha en relation med ytan som paketerar människan inuti, eller organet, eller företeelsen. Jag har rationaliserat bort det någonstans, helt enkelt. (Utöver att yta ibland är direktkopplat till hormonella reaktioner. Där tänker jag inte ens låtsas att storhjärnan är med.)
Det gick aldrig såpass långt att det där egentligen bekom mig, dock; det var alltid en källa till förundelse och humoristisk glädje å min sida; mitt uppe i intimiteter, ömma ord och smekningar, hoppar det en groda ur mig, och tvär och spelat storindignerad, kommer hon alldeles av sig och fräser till om att SNÄLLA du, så där kan man inte SÄGA! Det Går inte, dumsnut. Det är så... -- och någonting som kunde vara litet vad som helst. Jag tror det kan ha haft att göra med att jag inte läst så mycket billig tantsnusk att jag fått alltsammans nedslitet till fotknölarna, och liksom har ett mer rent rikt ordförråd fullt av gamla skelett som vettiga människor vädrat ut för länge sedan. Som älskog. Och jag minns inte riktigt vad. "Herdestund" kan jag köpa att det låter mer bibliskt, eller litet äckligt, då det i alla fall får mig att undra vad det var de där herdarna höll på med, när det blev för ensamt om nätterna. Men jag tror att hon hade en hel skog full av sådana där ord, där jag hade en liten buske eller dunge på sin höjd. Men gnabbande om sådant där kan vara ljuvligt, och förr eller senare brukade vi i alla fall försonas.
Kanske måste man fabricera litet konflikter, när man är för samspelta och inte har några riktiga krigshärdar att rumstera runt i? Trots att jag varit ganska konflikträdd i mina da'r, slår det mig att det där bråkandet är litet av det som är så skönt med relationer. Det är rätt kul att kriga, när kulorna inte går så djupt och såren blöder så illa. Keeps things interesting. Och tuggmotstånd måste jag definitivt lära mig mer om så småningom; jag är nog för bra på att göra det litet för lätt att leva kring mig. Det är bara litet komplicerande att det bor en massa vilja och drömmar i hjärtat som just handlar om att det är så livet ska levas när det ler som bäst.
Hade jag några års Groundhog Day någon gång, tror jag att jag skulle prova på en hel massa olika attityder till saker och ting i relationer; att aldrig vika en tum, att bära mig illa åt med flit och stänga mig för känslointryck och -svar. Kanske till och med några av de där sakerna jag avskyr som mest när jag ser tjejer utsättas för; kalla, oberäkneliga karlar som våldför sig på deras mentala hälsa med terror- och hjärntvättmetoder som förstärker det lilla fåtal varma känslostimuli som alls slipper genom till att göra denna belöning till ett så starkt stimuli att de sen står ut med vad som helst i väntan på nästa svältfix. Saker jag inte har samvete och hjärta att prova med människor som kommer ha en ny dag i morgon, och i övermorgon, och ett liv att ha levt när de tittar bakåt på sin ålders höst. Men om det alltid var den här måndagen, om och om igen...
Tja, det skulle i och för sig i vilket fall stupa på att man behöver mer tid än så att lura in folk i så osunda beroenden med. Nej, slut på det spåret för idag. Tillbaka till min promenad. Vi var just på väg runt hörnet till den lilla mellangatan mot Flamman, när jag slagit in på sidan 262, läst stycket (en bit in i godisstund två i boken) "- hans uttrycksfulla och betvingande och oemotståndliga ögon som kunde få en kvinnas hjärta att slå snabbare med en enda blick och som kunde få henne att vilja känna hans hårda lem i sitt sköte." (varpå mindetektorn ropar "bingo!" efter sista ordet), tittat upp, och mött en tjej som är ute och promenerar två labradorer, tror jag. Det kommer för mig att det är bra med jeans, då jag nog haft en lätt svajande gång utan.
Hon är klädd i någon slags militärfläckig topp, och det slår mig att jag får en hel hög konnotationer till det där som nog hon inte får, på samma sätt som flickan och orden. Kamouflagefärg är krig, våld, blödande lemlästade barn, och uniformering att gömma dig i terräng för att målmedvetet tvingas döda andra med fel färg på sina, uniformer för att dehumanisera till måltavlor, och en hel massa andra obehagligheter. Men folk har glatt på dem civilt ändå; det är nog litet coolt, eller kanske snyggt. Just de gröna kamouflagemålade är jag inte så förtjust i själv. Smaken går isär.
Om man vänder på hela sitationen vi hade med stopporden, så det hoppar fram små lemlästade barn ur hennes mun i stället, gör jag då en orättvist hård jämförelse mot hennes vulvor, sköten och älskande? Hmm, vänta förresten, älska fick just en gräslig nyans av en skenhelig Niklas Strömstedt över sig. Usch, den måste jag svabba bort, någon gång, även om jag tycker om själva låten i sig (Den sista dagen).
Äsch, jag lägger ned det tankespåret nu; det känns inte intressant längre.
Det slog mig att hon jag kanske råkar på söndag (tänk, att inte ha något namn dyker egentligen bara upp som problem när man börjar skriva saker och prepositioner blir en smula tjatiga :-) eventuellt kommer förstå mycket bättre än vi själva vad vi sjunger om, även om medicinskt latin och kyrkligt väl i allmänhet inte pratar om riktigt samma saker. Och missar hon föreställningen, får jag väl sjunga litet i efterhand, någon gång.
Jag tror det kommer bli en rätt bra koncert.
Så länge tungan inte slinter på qui-tollis och man brister ut i skratt. Jag måste ta reda på vad det betyder, någon dag. Qui tolis; peccata mundi. Men det känns i alla fall Så Himla Rätt!
postad 19:09 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar