00:31 Slänga käft

Ibland får jag ett så skriande behov av att slänga käft.

Inte glåpas, alltså, mer bjäbba, tjafsa, verbalt rufsa om folk i håret, flina bondigt (nej, inte i smoking och med brittisk accent; tänk brett och med gluggar mellan tänderna, och kanske ett skelande öga, som kryddan på moset) och släppa all känsla för takt och ton, normer och besvär för ett par ögonblick. Gärna en hel kväll eller två. Alla fördomar fritt välkomna på bordet, luften är fri, kom ut ur burarna och håriga ben som inte kan stava till vals är bättre än ben som kan dansa tango eller skrinda piruetter. Fritt blås i pratkvarnen, hejhopp och välkomna, flest grodor på en kväll utan alkoholfusk vinner en tablettask Smurf i taxfreeshoppen.

I kväll var ett sådant där tillfälle då jag var sugen på att slänga käft, upptäckte jag, när två av varandra oberoende parter dök upp på radarn med varsitt stort Blipp! -- fritt fram var det här -- och så började det småkoka och bubbla i svadan. Störtskönt. Sweet, sweet relief.

Det finns saker som är allvarliga, och värdefulla, och ta det jätteförsiktigt med och små, små pyttesteg för att inte trampa sönder någonting man inte vet vad det tål eller går för -- och så finns det saker som klampar in med ett brak, rapar och kliar sig i arschlet, ser sig omkring, råkar välta någons pudel utan att märka det, och sen undrar vad som hände med all ölen. En lagom avvägd kombination av bådadera behövs för att inte bli knäpp.

Igår tog vad som luktar och smakar litet som en relation, eller minst en fantastisk vän i alla fall, mark på ett utomordentligt bra sätt, och idag tror jag att en massa smärre återhållna smårädslor man inte riktigt är medveten om, har flugit sin kos. Kvar finns ett länge återhållet behov av att sluddra fånigheter utan att vakta på tungan, takten, tonen eller några känslor; att veta var man har dem man pratar på kilometern när och inte millimetern, och spänna av i att de också är kalibrerade på ett va-fan, släpp loss, här är det inget finlir som gäller; den som inte fått en känga utan att skratta åt den, får gå hem och lägga sig bums. Marsch i säng; du får INTE veta hur filmen slutade!

Och så blir jag påhoppad av en käftslängerska jag bytt några ord med förr, en annan skinn-på-näsan ordsk sak jag inte sett spåret av förr och en annan jag pratat grus i ögonen och klia på ryggen med någon gång ibland när klockan varit för mycket. Och så flödar det en massa jättetrevligt dravel medan all vaksamhet liksom laddar ur och tar nya andetag. Hunda procent luns i ett par timmar. Tokskönt.

Det kan vara så oerhört skönt att vara riktigt vårdslös, ohyvlad och oomsvept rak, helt utan att tänka på vad andra ska tycka, hur de ska tolka, vad det blir i deras referensramar och vilka konsekvenser i tolfte led som kommer ur vad. Naken i orden, tanken och orädd att trampa på heliga kor, klafsar jag omkring ett slag och stortrivs.

Verbal urladdning, för att ta nya tag i livet igen i morgon, och ta små försiktiga kliv, utforskandes någon liten täppa åt gången, utan att bre på för mycket på en gång eller öppna dörrarna på vid gavel och skrämma bort vårsångfågeln i skogsbrynet med buller och bång.

I morgon kan jag fortsätta vara jättebäst på att inte skölja bort någon i floder av all kärlek i världen eller hitta på något annat dumt oöverlagt, men för att inte leva ut så där när det trängs en massa känslor precis under ytan behöver man en liten bläcka då och då. I mitt fall stavas den inte ens alkohol, men så är jag väl någon slags konstig form av renlevnadsmänniska någonstans på pappret också.

Eller kanske litet för snål för att vilja upptäcka den fulla charmen med alla droger som finns att välja på och övernöjd med att vara glad i livet som det är utan häftigare droger än kel, sex, mat och idrott till hands. Japp, ibland är jag så förpillat nöjd med att vara jag så det formligen stinker om det.

Och fråga mig inte var eller hur lillebrorssyndromet blommat ut i mig, förresten, för det har jag inte en aning om; jag har inte piercat mig, hängt med tvivelaktiga vänner eller gjort någon med barn i för unga år, även att jag haft en välartad äldre syster som gått före mig fem år i tiden, tagit examen och gjort en massa annat nyttigt som väl ska få en yngre bror att markera sitt annorlundavarande mot för att ruta in sig en egen identitet i relation till systern. Eller kväver man kanske de tendenserna om systern flyttar ur huset till gymnasiet, så man får tonåren fria att hitta sig själv helt på egen hand, månntro?

Tanken har aldrig riktigt slagit mig förrän idag, i sviterna av diskussion igår, men det kanske faktiskt är så lätt. Jag tror jag är skitnöjd med att systern kajkade norrut och läste mattegymnasium i Danderyd, när allt kommer omkring; tog hon en duktigroll var nog min egen press på mig själv att hävda mig mot det egentligen bortblåst redan från början; jag har inte varit så tävlingsinriktad på det sättet, tror jag. Eller haft föräldrar som drivit mig eller försökt leva om sina liv genom mig, för den delen; jag har fått krokna till mig litet som jag velat själv, helt enkelt.

Jag tror jag ska försöka ringa pappa och tipsa om att han kanske skulle vilja hälsa på någon gång de närmaste veckorna, se litet opera med mig och de andra gynnarna och måhända rasta sin charmanta tant också, i vad liten mån det inte är hon som rastar honom, men först vill jag nog spela ut den här veckan, och se hur den faller sig. Och sen var det två veckors uppehåll innan slutföreställningarna; det borde vara lagom för att till och med jag ska vinna i stirrkriget mellan telefon och ovillig telefonist.

I synnerhet som telefoner inte är fullt så stirriga saker när man vet att de man ringer till vill att man ska ringa dem. Snart dags för en matbit sömn igen. Tjoflöjt!