23:16 Operapremiär!
Ha! Vilken grej. Att ge en operaföreställning är ungefär som att ge en koncert, fast ännu litet bättre. Jag sitter just och trycker i mig ett litet kvällsmål havrefras efter premiären med ansiktet fullt av teatersmink, brun som sällan skådad i mars, och mör i knäna efter att ha hattat omkring mellan sceningångarna via baktrappor och hemliga gångar som går kors och tvärs genom Domkyrkans församlingshem, där föreställningen nu går av stapeln varje lördag och söndag framöver fram till den 23:e april, undantaget påskhelgen. I kväll var det fullsatt; i morgon finns det visst biljetter kvar än. (Shameless plug: det går ännu att boka via figaro.se, per mail, telefon eller besök vid Domkyrkans bokbord. :-) Tre timmar härlig Mozart, levande sång och musik, och smått fantastisk kostymering.
Fullmatade helger för min del en tid framöver, med andra ord. :-) Rolig omväxling. Jag har börjat lägga åt sidan alla tankar på allt annat jag kunnat lägga den här tiden på, även om de tidvis legat nära till hands, när det känts kaotiskt och svårt att begripa sig på hur alltsammans sitter ihop, vad som hör vart och så vidare. Men allting flöt på, och samarbetet bakom scen räddade de små missar i rekvisita som skulle finnas på plats då och då men inte gjorde det, och så vidare. Och delarna jag övat in de senaste dagarna var alldeles oerhört härliga att sjunga. Ja, leve vår greve, minsann!
Dags för en dust med tvål, dusch, skrubba och avslappning. Sen blir det nytt kladd i morgon. Att folk tar på sig sådant här spackel till vardags, på jobbet, till fests och så vidare är mer än jag begriper. Smekningar känns fel, på båda sidor om smekningen, så att säga, det blir ränder i ansiktet om man skulle råka klia sig, fastnar kladd i porerna, och vi ska nog inte tala om kyssar. Gläh! Fast på scen får man väl tåla det.
Dessutom är mina ben i vita Lindex-strumpbyxor en sevärdhet. Jag blev uppriktigt förvånad över att se mina vader i kritvit profil mot resten av scenklädseln; det ser riktigt, riktigt vasst ut. På ett bra sätt. Och jag kom i ett par gamla skor jag tror jag konfirmerades i med, utan spår av skoskav, ens -- det är rätt tunna saker. Det ska bli skönt att tvätta dem någon gång under veckan, dock; jag kan inte ha haft dem på mig två hela minuter när jag provade dem efter en dusch i förmiddags, och de hade ändå hunnit få någon air av fotsvett om sig. Hm. Fast det kanske de sög i sig från skorna snarare än mig, slår det mig när jag tänker efter. Likväl; tvätta är trevligt.
Undrar vad jag kommer drömma i natt. Med tjocka täcken drömmer jag vansinniga drömmar; det är nästan litet synd att inte ha någon intill sig som kan roas av det då det kommer märkliga ord ur mig. Efter det snöpliga morgonbeskedet om att den gastroskopiska undersökning jag skulle fått agera moralisk support kring blivit inställd på grund av sjukdom (doktorer ska inte bli sjuka! tyckte min värdinna argt), hade jag visst somnat om innan henne, och det hade tydligen läckt ut några ord ur drömmen som tog vid när Nicholas Cage och jag varit ute och promenerat en cykel.
Hemma trodde jag faktiskt att jag inte hade så varma täcken, men det har kanske blivit dags att byta till något mer vårligt eller somrigt, nu när dygnsmedeltemperatur och vårdagjämning säger att våren är här. Men Bosses Glassbar hade fortfarande stängt, senast härom dagen, så än är nog våren inte riktigt här på riktigt. Och alla flickor har fortfarande sina kläder på sig dagtid. Men jag håller på våren ändå; den brukar ro i land vinsten till slut, även när det ser litet mörkt ut.
Fullmatade helger för min del en tid framöver, med andra ord. :-) Rolig omväxling. Jag har börjat lägga åt sidan alla tankar på allt annat jag kunnat lägga den här tiden på, även om de tidvis legat nära till hands, när det känts kaotiskt och svårt att begripa sig på hur alltsammans sitter ihop, vad som hör vart och så vidare. Men allting flöt på, och samarbetet bakom scen räddade de små missar i rekvisita som skulle finnas på plats då och då men inte gjorde det, och så vidare. Och delarna jag övat in de senaste dagarna var alldeles oerhört härliga att sjunga. Ja, leve vår greve, minsann!
Dags för en dust med tvål, dusch, skrubba och avslappning. Sen blir det nytt kladd i morgon. Att folk tar på sig sådant här spackel till vardags, på jobbet, till fests och så vidare är mer än jag begriper. Smekningar känns fel, på båda sidor om smekningen, så att säga, det blir ränder i ansiktet om man skulle råka klia sig, fastnar kladd i porerna, och vi ska nog inte tala om kyssar. Gläh! Fast på scen får man väl tåla det.
Dessutom är mina ben i vita Lindex-strumpbyxor en sevärdhet. Jag blev uppriktigt förvånad över att se mina vader i kritvit profil mot resten av scenklädseln; det ser riktigt, riktigt vasst ut. På ett bra sätt. Och jag kom i ett par gamla skor jag tror jag konfirmerades i med, utan spår av skoskav, ens -- det är rätt tunna saker. Det ska bli skönt att tvätta dem någon gång under veckan, dock; jag kan inte ha haft dem på mig två hela minuter när jag provade dem efter en dusch i förmiddags, och de hade ändå hunnit få någon air av fotsvett om sig. Hm. Fast det kanske de sög i sig från skorna snarare än mig, slår det mig när jag tänker efter. Likväl; tvätta är trevligt.
Undrar vad jag kommer drömma i natt. Med tjocka täcken drömmer jag vansinniga drömmar; det är nästan litet synd att inte ha någon intill sig som kan roas av det då det kommer märkliga ord ur mig. Efter det snöpliga morgonbeskedet om att den gastroskopiska undersökning jag skulle fått agera moralisk support kring blivit inställd på grund av sjukdom (doktorer ska inte bli sjuka! tyckte min värdinna argt), hade jag visst somnat om innan henne, och det hade tydligen läckt ut några ord ur drömmen som tog vid när Nicholas Cage och jag varit ute och promenerat en cykel.
Hemma trodde jag faktiskt att jag inte hade så varma täcken, men det har kanske blivit dags att byta till något mer vårligt eller somrigt, nu när dygnsmedeltemperatur och vårdagjämning säger att våren är här. Men Bosses Glassbar hade fortfarande stängt, senast härom dagen, så än är nog våren inte riktigt här på riktigt. Och alla flickor har fortfarande sina kläder på sig dagtid. Men jag håller på våren ändå; den brukar ro i land vinsten till slut, även när det ser litet mörkt ut.
postad 23:16 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar