22:52 Sinnligt
Inledande kort parentes: dagens publik var fantastisk; de hade verkligen utomordentligt roligt. Wii! Och jag är tröttare i benen än på mycket länge. Bra känsla, dock, och det blir inte sämre när jag duschat av mig sminket och tappat upp ett ljuvligt bad åt mig -- i kväll ska det banne mig bli av. *stänger av instant messengern, för säkerhets skull*
Det som föranledde gårdagens tråd på temat ranka sinnen var att en bekantskap Fredrik introducerat mig för i USA, Deb, mitt i natten hoppade på mig och undrade hur jag skulle ranka sinnena (repetition: känsel, hörsel, syn, smak, lukt, viktigast först). Sen följde en eller ett par timmars trevägsprat sinsemellan på och kring temat. Jag fann det litet intressant att både jag och Fredrik reagerat likadant på frågan -- med motfrågan om hur rankingen egentligen ska viktas -- är det vilket sinne vi minst gärna vill bli av med som ska stå först, eller är det en ranking efter till exempel hur mycket livskvalitet respektive sinne ger oss?
Och sen fann jag det plötsligt ännu mer intressant att fundera över vad reaktionen, och valet av tolkningsdomän, till frågan, säger om oss som personer. Ur en så liten fråga, blommar det upp en hel faslig massa om oss, om vi öppnar oss för dialog och försöker svara så gott vi kan. Oerhört spännande!
Själv valde jag att se frågan som någon slags viktad sammanräkning, som ungefär överensstämmer med hur viktiga jag tycker att mina sinnen är, vad jag litar på mest, vilka intryck som är mest värda för mig och som jag mest av allt vill ha kvar i gott skick, om hälsa eller annat skulle göra att några började ge vika. Och mest vikt i det fäste jag vid livskvalitet. Känsel är helt enkelt utanför alla skalor på den fronten; i mitt nirvana klarar jag mig egentligen utmärkt med enbart känsel. I fingrar, händer, på insidan av armarna, resten av kroppen -- och inte minst könskänseln.
När den tanken slagit mig, blev jag plötsligt full i skratt över hur många som kanske skulle rangordna om sin lista, om man viskade "sex" i öronen på dem när de ställt upp sin egen lista. Tänk dig sex utan känsel. Brrrr. Det skulle ju inte gå, och då menar jag det inte bara som en pun. Fast jag vet, det är ett rätt udda spår att resonera efter.
Man kan resonera på massor av andra vis med. Vilka sinnen har störst överlevnadsvärde? Nu, eller historiskt, om man så vill. Med dålig smärtregistrering, får man inte bra nog återkoppling på vad som förstör ens kropp. Läskigt lätt att bryta ben, skaffa sig svåra brännskador, förfrysningar och så vidare. Hörsel, syn och lukt ger oss en massa viktiga förhandsvarningar om annalkande faror, smak om saker vi nog borde låta bli att svälja. Men nu kom jag in på ett rätt kliniskt spår jag inte tänkt uppehålla mig så mycket vid.
Vilka sinnen som betyder mycket för oss har så mycket större vidd än man lätt får för sig. För det första, kanske man lever i tron att alla använder sina sinnen på ungefär samma sätt som vi själva, med undantag för de med någon nedsättning av syn eller hörsel, som får kompensera med de resterande för bortfallet. För visst är det lätt att tänka så?
Deb rankar sitt luktsinne jättehögt. Det styr hur hon orienterar sig i tillvaron; hur hon identifierar och så att säga sorterar människor, i människor hon vågar lita på och människor hon håller avstånd till och inte skulle få för sig att visa någon tillit till. Hon formligen avskyr folk som tvättar bort hela sin personliga doft med parfym; tveksamt om det finns något sämre påfund i hennes värld.
För egen del är lukt något jag kan tänka mig att mista. Livet skulle avgjort bli mindre rikt; våren mindre ljuv, skog och mark, ett regn eller ett matos mindre njutbart, men jag skulle fortfarande kunna känna att jag levde ett värdigt liv. Det tror jag inte Deb skulle kunna skriva under på.
Känsel är viktigt för mig; jag vill ha mycket fysisk kontakt med de jag älskar, och mår sämre när jag inte får eller har det. Jag behöver anstränga mig en massa för att hålla avstånd till folk som betyder mycket för mig när jag vet att de inte är eller hunnit bli bekväma med att vara nära mig. Litar jag på någon och tycker om honom eller henne trivs jag bäst kring vederbörande om det är fritt fram att kramas, komma åt varann, pysslas om, och så vidare, utan att det bryter av eller rubbar balansen. På samma sätt känner jag heller inte samma tillit och närhet till folk som klipper den kontaktytan. Jag har en del hyfsat goda vänner från studietiden som är uttalat homofoba praktiskt sett (hur det ligger till ideologiskt vet jag inte riktigt), och de har inte alls lika djupa rötter i mig som de jag har fysisk kontakt med. Ett gissel, ibland.
Bland det absolut bästa som finns i människoväg (och jag har stött på sorgesamt få), är människor som är naturligt och rätt ohämmat fysiska i sin vardag. Fattar ens arm litet lätt när de pratar med en, till exempel. Jag blir helt såld på sådana människor; de kan lysa upp en hel dag som börjat i slagskugga, på bara ett par minuter. Riktigt små saker som blir jättemycket för mig. Det är min tro att vi alla i alla fall vid låga år är rätt starkt beroende av den formen av fysisk kärlek, för att känna bekräftelse, att bli sedda och älskade, och någon känd psykologisk studie av mortalitet vid sjukhus för (om jag minns rätt) föräldralösa bebisar lär stödja tesen -- bebin som blir gullad med för att sjuksköterskorna passerar den platsen har magnituder bättre överlevnadsodds än övriga. För en del av oss fortsätter det vara jätteviktigt, andra böjer av åt andra håll.
Nu är det dags för en dust med teatersmink, schampoo, badborste, tvål och vatten, och sen en lång och härlig blöta med en god bok i badkaret, eller bara avslappning. Ha en fin kväll, ni också!
Det som föranledde gårdagens tråd på temat ranka sinnen var att en bekantskap Fredrik introducerat mig för i USA, Deb, mitt i natten hoppade på mig och undrade hur jag skulle ranka sinnena (repetition: känsel, hörsel, syn, smak, lukt, viktigast först). Sen följde en eller ett par timmars trevägsprat sinsemellan på och kring temat. Jag fann det litet intressant att både jag och Fredrik reagerat likadant på frågan -- med motfrågan om hur rankingen egentligen ska viktas -- är det vilket sinne vi minst gärna vill bli av med som ska stå först, eller är det en ranking efter till exempel hur mycket livskvalitet respektive sinne ger oss?
Och sen fann jag det plötsligt ännu mer intressant att fundera över vad reaktionen, och valet av tolkningsdomän, till frågan, säger om oss som personer. Ur en så liten fråga, blommar det upp en hel faslig massa om oss, om vi öppnar oss för dialog och försöker svara så gott vi kan. Oerhört spännande!
Själv valde jag att se frågan som någon slags viktad sammanräkning, som ungefär överensstämmer med hur viktiga jag tycker att mina sinnen är, vad jag litar på mest, vilka intryck som är mest värda för mig och som jag mest av allt vill ha kvar i gott skick, om hälsa eller annat skulle göra att några började ge vika. Och mest vikt i det fäste jag vid livskvalitet. Känsel är helt enkelt utanför alla skalor på den fronten; i mitt nirvana klarar jag mig egentligen utmärkt med enbart känsel. I fingrar, händer, på insidan av armarna, resten av kroppen -- och inte minst könskänseln.
När den tanken slagit mig, blev jag plötsligt full i skratt över hur många som kanske skulle rangordna om sin lista, om man viskade "sex" i öronen på dem när de ställt upp sin egen lista. Tänk dig sex utan känsel. Brrrr. Det skulle ju inte gå, och då menar jag det inte bara som en pun. Fast jag vet, det är ett rätt udda spår att resonera efter.
Man kan resonera på massor av andra vis med. Vilka sinnen har störst överlevnadsvärde? Nu, eller historiskt, om man så vill. Med dålig smärtregistrering, får man inte bra nog återkoppling på vad som förstör ens kropp. Läskigt lätt att bryta ben, skaffa sig svåra brännskador, förfrysningar och så vidare. Hörsel, syn och lukt ger oss en massa viktiga förhandsvarningar om annalkande faror, smak om saker vi nog borde låta bli att svälja. Men nu kom jag in på ett rätt kliniskt spår jag inte tänkt uppehålla mig så mycket vid.
Vilka sinnen som betyder mycket för oss har så mycket större vidd än man lätt får för sig. För det första, kanske man lever i tron att alla använder sina sinnen på ungefär samma sätt som vi själva, med undantag för de med någon nedsättning av syn eller hörsel, som får kompensera med de resterande för bortfallet. För visst är det lätt att tänka så?
Deb rankar sitt luktsinne jättehögt. Det styr hur hon orienterar sig i tillvaron; hur hon identifierar och så att säga sorterar människor, i människor hon vågar lita på och människor hon håller avstånd till och inte skulle få för sig att visa någon tillit till. Hon formligen avskyr folk som tvättar bort hela sin personliga doft med parfym; tveksamt om det finns något sämre påfund i hennes värld.
För egen del är lukt något jag kan tänka mig att mista. Livet skulle avgjort bli mindre rikt; våren mindre ljuv, skog och mark, ett regn eller ett matos mindre njutbart, men jag skulle fortfarande kunna känna att jag levde ett värdigt liv. Det tror jag inte Deb skulle kunna skriva under på.
Känsel är viktigt för mig; jag vill ha mycket fysisk kontakt med de jag älskar, och mår sämre när jag inte får eller har det. Jag behöver anstränga mig en massa för att hålla avstånd till folk som betyder mycket för mig när jag vet att de inte är eller hunnit bli bekväma med att vara nära mig. Litar jag på någon och tycker om honom eller henne trivs jag bäst kring vederbörande om det är fritt fram att kramas, komma åt varann, pysslas om, och så vidare, utan att det bryter av eller rubbar balansen. På samma sätt känner jag heller inte samma tillit och närhet till folk som klipper den kontaktytan. Jag har en del hyfsat goda vänner från studietiden som är uttalat homofoba praktiskt sett (hur det ligger till ideologiskt vet jag inte riktigt), och de har inte alls lika djupa rötter i mig som de jag har fysisk kontakt med. Ett gissel, ibland.
Bland det absolut bästa som finns i människoväg (och jag har stött på sorgesamt få), är människor som är naturligt och rätt ohämmat fysiska i sin vardag. Fattar ens arm litet lätt när de pratar med en, till exempel. Jag blir helt såld på sådana människor; de kan lysa upp en hel dag som börjat i slagskugga, på bara ett par minuter. Riktigt små saker som blir jättemycket för mig. Det är min tro att vi alla i alla fall vid låga år är rätt starkt beroende av den formen av fysisk kärlek, för att känna bekräftelse, att bli sedda och älskade, och någon känd psykologisk studie av mortalitet vid sjukhus för (om jag minns rätt) föräldralösa bebisar lär stödja tesen -- bebin som blir gullad med för att sjuksköterskorna passerar den platsen har magnituder bättre överlevnadsodds än övriga. För en del av oss fortsätter det vara jätteviktigt, andra böjer av åt andra håll.
Nu är det dags för en dust med teatersmink, schampoo, badborste, tvål och vatten, och sen en lång och härlig blöta med en god bok i badkaret, eller bara avslappning. Ha en fin kväll, ni också!
postad 22:52 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar