23:59 Stresskorrhjulet
Små mål är bra mål. Upplevt små mål är bra mål. Även riktigt stora mål, som man kan få att kännas som små mål, är bra mål.
Idag ska jag unna mig ett jätteskönt bad. Jättebra mål. I morgon ska jag ta sovmorgon, passera Ha long och hugga deras superba kyckling i jordnötssås till lunch, göra litet nytta på jobbet och gå på Lindyhop-show och -prova-på på kvällen. Tokbra mål. Över Valborg ska jag hälsa på hos en eller ett par kära vänner i Göteborg. Ypperliga mål. Någon gång, oklart när (framåt pensionsdags, kanske?) ska jag stöta ihop med Svala någonstans, ge henne en kram och ett yvigt leende och kanske fråga om hon bestämt sig för vad hon vill bli när hon blir stor. Också ett bra mål; möjligen en jättegrej, men såpass luddig och så där syftesmässig-men-inget-jag-har-en-deadline-till att det aldrig kommer äta mig att jag inte prickat av det än. Vilket är bra.
Inom en månad ska jag ha kärat ned mig riktigt ordentligt och ömsesidigt i en flicka -- eeh -- dåligt mål. Det kanske vi har, må vara, men det finns inte ett spår av litenhet i det, och det är plötsligt inte ett mål, utan ett Åtagande. Åtaganden hamnar käpprätt på skuldkontot, ibland biter de sig fast där redan innan deadline, i en massa negpepp från känslor man slösar på att intala sig att det där kommer jag ju inte ro iland, allra minst i tid. Och Åtaganden är ofta någon slags fuskmål som kommer in och smutsar ned ens fina privata måldokument på ett dåligt-samvete-bananskal. De är jättestora, de där; det får plats miljontals paragrafer som bygger berg och bergskedjor av motiveringar bakom vad man nu ålagts hitta på, och så blir det skrutt av alltihop.
Idag finns det bara mål som är roliga att göra; allt annat är struket från sin existens. Det betyder kanske att jag har mycket som hamnat på borde-kontot och som hänger litet olycksbådande över mig om jag skulle slå upp blicken mot det. Så just nu har jag inte för avsikt att göra det. Små saker först, och rätt vad det är har jag nedlagt högvis med saker som gärna tornar upp sig annars, som jag inte har tid att slösa mig på att prokrastinera inför. Bättre att springa rakt in i det med alltsammans insmuget i blinda fläcken (jag har en särskild talang för lokal närblindhet), röja runt litet, och rätt vad det är ha rensat brädet. Litet så där var det i tisdags, då jag kom till jobbet klockan 15, satt en bra stund på egen hand och en massa saker rasslade loss.
Tio timmar senare, hade jag satt ihop en skitsnygg sak som dribblade omkring med tusen teveprogram i en handvändning. Det var jättekul, och helt fullt av sådana där små aha-ögonblick, när en liten sak börjat fungera, en annan sak plötsligt passade ihop med en tredje, och mattan började vävas ihop igen, efter ett många veckor långt öppet operationssår jag köttat omkring litet i då och då. Tills dess hade det mest känts som en infekterad oformlig cancersvulst jag inte fått bukt med. Så jag tänkte spela litet under radarn ett tag, och välja små fighter. Blir det litet bärsärk av bara farten någon gång, är det bara varmt välkommet.
Stress som inte är kreativ stress är rätt portförbjuden i mig. Jag har sett vart den tar folk som satt i sig för mycket av den utan tillräckligt med vattenhål att spa:a vid, och sneglar just litet oroligt på min Valborgsbekant, som har fått en sjujäkla snurr på sitt stresskorrhjul just nu. Hon är egenföretagare och är inte så bra på att säga de viktiga orden "Nej, just nu kan jag inte åta mig fler uppdrag; jag har fullt upp den närmaste månaden". Det där med månad var det jag som drog till med; egentligen har hon nog sisådär två veckor på sin höjd som är helt spikade framför sig just nu, men jag tror att hon själv behöver höra sig säga det där till en kund, för att hamna rätt i sig själv.
Nå, oavsett om hon lyckas göra det eller inte, och det lägger sig en fortsatt röd matta (av blodbristningar i ögonen, orolig kaffeöverintagsmage, högt blodtryck, blodproppar och hjärtinfarkter som lägger sig i bakhåll) efter Valborg framför henne, tänkte i alla fall jag hälsa på där ett par dagar, pipa henne på näsan och säga "Nä, det gör du inte alls det", "Ligg kvar" och annat spydigt jag tycker hon behöver höra mer av. Ett par dagar hemförlovat spa då det dessutom är helg, så det i alla fall tillfälligtvis inte bor jobb på hjärnan, är en av de där motpolerna som behövs för att inte gå sönder, om man inte har gott omdöme nog själv och tillräckligt många spärrar på plats.
Säger jag, i eget allvetande majestät. Ju.
Det är faktiskt tillåtet att överförmynda litet ibland och mamma och dalta litet med folk, åtminstone då de inte protesterar vilt, och rentav gillar läget. I synnerhet då det är så här löjligt genomskinligt att det handlar om att någon bryr sig om en -- då kan man komma undan med en hel del som nog gärna skulle göra folk rätteligen indignerade, att inte säga arga som bin, under andra omständigheter. Varför skulle jag komma och domdera i ditt liv; det rår väl du om mycket bättre än någon annan?
Japp, jag håller vanligtvis med, men när man ser hur saker sliter sönder en människa som i vanliga fall tuffar på som en jättetuff liten böna som rår på vad som helst, och rätt vad det är lämnar en massa lösa tåtar omkring sig och trampas på tårna trots att hon kan stegen och viftar på alla de rätta musklerna i rätt takt till rätt musik och i fler danser än du kan räkna upp, så inträder ett slags undantagstillstånd som rubbar alla sådana där politiskt korrekta grundprotokoll.
Och då får man faktiskt ta med sig mamman inuti, harkla sig menande och kommendera ned folk i stolen med blicken medan man gör vad värdinnan väl annars föresatt sig att förekomma en med.
Och det var det. I nästa avsnitt får ni kanske veta hur man blir en perfekt hemmaman, om ni har tur. Eller något annat matnyttigt. Men sannolikt blir det samma gamla vanliga svada som ni är vana vid. Och det är ju faktiskt vad man bett om, när man slår sig ned här bland alla orden. Varmt välkomna tillbaka!
Idag ska jag unna mig ett jätteskönt bad. Jättebra mål. I morgon ska jag ta sovmorgon, passera Ha long och hugga deras superba kyckling i jordnötssås till lunch, göra litet nytta på jobbet och gå på Lindyhop-show och -prova-på på kvällen. Tokbra mål. Över Valborg ska jag hälsa på hos en eller ett par kära vänner i Göteborg. Ypperliga mål. Någon gång, oklart när (framåt pensionsdags, kanske?) ska jag stöta ihop med Svala någonstans, ge henne en kram och ett yvigt leende och kanske fråga om hon bestämt sig för vad hon vill bli när hon blir stor. Också ett bra mål; möjligen en jättegrej, men såpass luddig och så där syftesmässig-men-inget-jag-har-en-deadline-till att det aldrig kommer äta mig att jag inte prickat av det än. Vilket är bra.
Inom en månad ska jag ha kärat ned mig riktigt ordentligt och ömsesidigt i en flicka -- eeh -- dåligt mål. Det kanske vi har, må vara, men det finns inte ett spår av litenhet i det, och det är plötsligt inte ett mål, utan ett Åtagande. Åtaganden hamnar käpprätt på skuldkontot, ibland biter de sig fast där redan innan deadline, i en massa negpepp från känslor man slösar på att intala sig att det där kommer jag ju inte ro iland, allra minst i tid. Och Åtaganden är ofta någon slags fuskmål som kommer in och smutsar ned ens fina privata måldokument på ett dåligt-samvete-bananskal. De är jättestora, de där; det får plats miljontals paragrafer som bygger berg och bergskedjor av motiveringar bakom vad man nu ålagts hitta på, och så blir det skrutt av alltihop.
Idag finns det bara mål som är roliga att göra; allt annat är struket från sin existens. Det betyder kanske att jag har mycket som hamnat på borde-kontot och som hänger litet olycksbådande över mig om jag skulle slå upp blicken mot det. Så just nu har jag inte för avsikt att göra det. Små saker först, och rätt vad det är har jag nedlagt högvis med saker som gärna tornar upp sig annars, som jag inte har tid att slösa mig på att prokrastinera inför. Bättre att springa rakt in i det med alltsammans insmuget i blinda fläcken (jag har en särskild talang för lokal närblindhet), röja runt litet, och rätt vad det är ha rensat brädet. Litet så där var det i tisdags, då jag kom till jobbet klockan 15, satt en bra stund på egen hand och en massa saker rasslade loss.
Tio timmar senare, hade jag satt ihop en skitsnygg sak som dribblade omkring med tusen teveprogram i en handvändning. Det var jättekul, och helt fullt av sådana där små aha-ögonblick, när en liten sak börjat fungera, en annan sak plötsligt passade ihop med en tredje, och mattan började vävas ihop igen, efter ett många veckor långt öppet operationssår jag köttat omkring litet i då och då. Tills dess hade det mest känts som en infekterad oformlig cancersvulst jag inte fått bukt med. Så jag tänkte spela litet under radarn ett tag, och välja små fighter. Blir det litet bärsärk av bara farten någon gång, är det bara varmt välkommet.
Stress som inte är kreativ stress är rätt portförbjuden i mig. Jag har sett vart den tar folk som satt i sig för mycket av den utan tillräckligt med vattenhål att spa:a vid, och sneglar just litet oroligt på min Valborgsbekant, som har fått en sjujäkla snurr på sitt stresskorrhjul just nu. Hon är egenföretagare och är inte så bra på att säga de viktiga orden "Nej, just nu kan jag inte åta mig fler uppdrag; jag har fullt upp den närmaste månaden". Det där med månad var det jag som drog till med; egentligen har hon nog sisådär två veckor på sin höjd som är helt spikade framför sig just nu, men jag tror att hon själv behöver höra sig säga det där till en kund, för att hamna rätt i sig själv.
Nå, oavsett om hon lyckas göra det eller inte, och det lägger sig en fortsatt röd matta (av blodbristningar i ögonen, orolig kaffeöverintagsmage, högt blodtryck, blodproppar och hjärtinfarkter som lägger sig i bakhåll) efter Valborg framför henne, tänkte i alla fall jag hälsa på där ett par dagar, pipa henne på näsan och säga "Nä, det gör du inte alls det", "Ligg kvar" och annat spydigt jag tycker hon behöver höra mer av. Ett par dagar hemförlovat spa då det dessutom är helg, så det i alla fall tillfälligtvis inte bor jobb på hjärnan, är en av de där motpolerna som behövs för att inte gå sönder, om man inte har gott omdöme nog själv och tillräckligt många spärrar på plats.
Säger jag, i eget allvetande majestät. Ju.
Det är faktiskt tillåtet att överförmynda litet ibland och mamma och dalta litet med folk, åtminstone då de inte protesterar vilt, och rentav gillar läget. I synnerhet då det är så här löjligt genomskinligt att det handlar om att någon bryr sig om en -- då kan man komma undan med en hel del som nog gärna skulle göra folk rätteligen indignerade, att inte säga arga som bin, under andra omständigheter. Varför skulle jag komma och domdera i ditt liv; det rår väl du om mycket bättre än någon annan?
Japp, jag håller vanligtvis med, men när man ser hur saker sliter sönder en människa som i vanliga fall tuffar på som en jättetuff liten böna som rår på vad som helst, och rätt vad det är lämnar en massa lösa tåtar omkring sig och trampas på tårna trots att hon kan stegen och viftar på alla de rätta musklerna i rätt takt till rätt musik och i fler danser än du kan räkna upp, så inträder ett slags undantagstillstånd som rubbar alla sådana där politiskt korrekta grundprotokoll.
Och då får man faktiskt ta med sig mamman inuti, harkla sig menande och kommendera ned folk i stolen med blicken medan man gör vad värdinnan väl annars föresatt sig att förekomma en med.
Och det var det. I nästa avsnitt får ni kanske veta hur man blir en perfekt hemmaman, om ni har tur. Eller något annat matnyttigt. Men sannolikt blir det samma gamla vanliga svada som ni är vana vid. Och det är ju faktiskt vad man bett om, när man slår sig ned här bland alla orden. Varmt välkomna tillbaka!
postad 23:59 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar