00:19 Olika förutsättningar, olika ojämlikheter
Idag var det en tjej som inte förstod vad jag skrev. Och jag reflekterade, med viss fascination, att det måtte ha varit länge sedan jag pratade med en vanlig människa. Det glappade visst ur mig också, vilket jag tror togs som en dolkstöt i magen -- tänk Fucking Åmål och den allra mest dräpande tänkbara kommentaren "du är så Vanlig". Eller var det i Hipp hipp hora? I vilket fall, när jag förtydligat mig litet och förklarat att det förstås är helt omöjligt för mig att säga någonting om någons vanlighet i största allmänhet, och jag kvantifierade att det jag reflekterat handlat om att jag vant mig vid folk som kan ta mening ur mina ord, och att det nog på det stora hela är en rätt illa utbredd färdighet.
Sen breddade jag litet på vanlig-fronten, och gav henne chansen att vara den fantastiskt intressanta människa alla människor nog kan vara, i sina egna medier, sedda i sina egna sammanhang och från solsidan, så att säga, och rätt vad det var, hade jag förklarat en sådan där Stor Tanke, för mig själv, och för vem som vill läsa, som man kanske förstått med själhjärnan men aldrig riktigt registrerat med storhjärnan. Jeeves till hjärnbarken! Så här ligger det till, kolon!
Så jag tänkte renskriva det här, titta på det litet igen, och liksom andas in essensen av en tanke och en insikt, och sola mig litet i strålglansen. Det var precis samma aha-känsla som när datavetenskapliga studenter (på en amerikansk högskola vars namn jag glömt) innan de får assistens av en laborationsassistent tvingats förklara sitt problem för Stora Fluffiga Nallen, och först när det inte avhjälpt problemet, får förklara det igen för den mänskliga assistenten (och då som bonus har sorterat upp allt i huvudet så de kan lägga fram det begripligare, om jag finge gissa). När man har formulerat någonting för någon annan, lägger sig plötsligt allting på plats på ett helt annat sätt, och man ser det till och med själv i ett nytt ljus ibland. Det brukade vara så för mig när jag skrev dagbok förr, men har i stigande grad börjat bli i mötet med andra människor, om ofta fortfarande i text, på sistone.
Ojämlikhet, i köttrymden -- eller verkligheten, på krogen, på köttmarknaden, eller vad man vill kalla det -- handlar oftast om att den med bäst yta och självförtroende, gynnas över andra. (Dito egenskaper som kön, ursprung och annat snarlikt som syns på eller genom den där ytan.) Väl beställd och bemedlad: väl bekomme. Gratulerar!
Varje medium har sin synlighetsprofil och därigenom sin snedrekrytering, eller sin fördomsprofil och sin snedfördelning mellan vilka människor som hamnar i ett för mediet fördelaktigt ljus. Verklighetens är utsidan och utseendet. Meritförteckningen har sina, webben sina, telefonen sina.
På samma sätt har varje färdighet sina medier, om man vänder på det. Det var det jag försökte förklara för henne -- att hon, även om hon inte såg speciell ut i just det medium jag såg henne i, eller hade de färdigheter som jag gärna frotterar mig med där, nog har sin profil någonstans att vara stolt över och speciell inom. Visst är jag så oerhört helylle att det nästan är vämjeligt ibland?
Och talgdanken som gick upp för mig var att webbens är språkets och den grafiska formgivningens domän, mer än utseendets. I viss mån förstås också den vassa hjärnans, men den vassa hjärnans domän är alla domäner -- det skiner genom, hur ogästvänliga förhållandena än är, och det jag avhandlar här handlar mer om just det som hör snedfördelningen till, det liksom litet orättvisa som ger ensidiga begåvningar fördel över andra.
På nätet har jag, som just i skrivande stund ser ut som ett Kolmårdstroll i håret, men som en prins i språket, den orättvisa fördelen av att vara dyrkbar. Kanske inte direkt rockstjärna, för jag har ingen gloria av att ha namn om mig i något sammanhang där jag blivit namnkunnig (ännu en viss snedfördelning, såväl som yta eller språk), men jag kan bända ord runt tankar, idéer och känslor och ibland vänligt massera hjärnor medhårs, på ett sätt som inte ens kräver att jag är i samma rum som vederbörande. Folk kan bli alldeles till sig i trasorna, på ett sätt som för en bredaxlad skogshuggare i Llebov hade behövt resa till Abisko för att åstadkomma, genom att spänna överarmen några gånger, väl där, för att uppnå samma effekt. Skitorättvist.
Fast vem vet, vi kanske båda hade gått på pumpen i praktiken, för att vi inte luktat Aqua Vera Herrparfym?
Okej, kanske inte just det här årtiondet, men i alla fall!
Sen ägnade jag kvällen åt att ordbrottas med en tjej jag vanskligen försökte påtvinga någon slags sans beträffande att jag kanske inte är en drömprins. Det är ett rätt lagom ankdammssjöslag, för min smak, och ett jag kan tänka mig att både vinna och förlora. Fast då ska det avgöras i ett envig, öga mot öga. På nätet är världen så sabla enögd; det bet mig ju senast härom veckan, när jag, efter en månads skärmytslingar, blev nedgjord i det där sista köttmötet. Så kan jag ta mig den lyxen att börja varje längre dust med ett kött-envig, känns det bra mycket tryggare att kriga vidare med lätta ord och hjärnkrokar sen, hur långt som helst. Så får vi se var det landar då.
När jag sen någon gång hittar det medium i vilket händers kroppshelande egenskaper sprider sig som en löpeld och favoriserar mig över bildsköna verklighetsmagneter, har jag det lyxliv på knådfronten jag inte har idag. För att kunna charma över nät och att ha riktiga, fysiska axlar, ryggar, vader, fötter, händer, ansikten och så vidare att pyssla om, är tyvärr två helt olika saker. På så vis hade det nog varit enklare att ha ett sådant där plastigt beachboy-yttre-kort att spela, och passa på att knåda sen. Väl där, brukar det sällan vara särskilt ovälkommet, när allt kommer omkring.
Skam att ha missat sista bussen med råge, så här; nu får jag promenera timmen hem i stället, och det när mitt busskort går ut om bara någon dag, med. Jag har ju till och med en bok som hade passat bra att läsa på vägen hem, menar jag, "Getting Real" -- om processer, småskalighet och att Göra saker i stället för att ha möten om möten, skriva dokument och annat tråkigt. Nåja, jag mår säkert bra av litet nattluft med. Vi får hoppas att det inte blåser och regnar så mycket, bara, för sådant är jag oerhört osugen på just nu.
Kramas i trafiken, på nätet, i sängen, eller varhelst ni håller hus, allesamman! Vi ses.
Sen breddade jag litet på vanlig-fronten, och gav henne chansen att vara den fantastiskt intressanta människa alla människor nog kan vara, i sina egna medier, sedda i sina egna sammanhang och från solsidan, så att säga, och rätt vad det var, hade jag förklarat en sådan där Stor Tanke, för mig själv, och för vem som vill läsa, som man kanske förstått med själhjärnan men aldrig riktigt registrerat med storhjärnan. Jeeves till hjärnbarken! Så här ligger det till, kolon!
Så jag tänkte renskriva det här, titta på det litet igen, och liksom andas in essensen av en tanke och en insikt, och sola mig litet i strålglansen. Det var precis samma aha-känsla som när datavetenskapliga studenter (på en amerikansk högskola vars namn jag glömt) innan de får assistens av en laborationsassistent tvingats förklara sitt problem för Stora Fluffiga Nallen, och först när det inte avhjälpt problemet, får förklara det igen för den mänskliga assistenten (och då som bonus har sorterat upp allt i huvudet så de kan lägga fram det begripligare, om jag finge gissa). När man har formulerat någonting för någon annan, lägger sig plötsligt allting på plats på ett helt annat sätt, och man ser det till och med själv i ett nytt ljus ibland. Det brukade vara så för mig när jag skrev dagbok förr, men har i stigande grad börjat bli i mötet med andra människor, om ofta fortfarande i text, på sistone.
Ojämlikhet, i köttrymden -- eller verkligheten, på krogen, på köttmarknaden, eller vad man vill kalla det -- handlar oftast om att den med bäst yta och självförtroende, gynnas över andra. (Dito egenskaper som kön, ursprung och annat snarlikt som syns på eller genom den där ytan.) Väl beställd och bemedlad: väl bekomme. Gratulerar!
Varje medium har sin synlighetsprofil och därigenom sin snedrekrytering, eller sin fördomsprofil och sin snedfördelning mellan vilka människor som hamnar i ett för mediet fördelaktigt ljus. Verklighetens är utsidan och utseendet. Meritförteckningen har sina, webben sina, telefonen sina.
På samma sätt har varje färdighet sina medier, om man vänder på det. Det var det jag försökte förklara för henne -- att hon, även om hon inte såg speciell ut i just det medium jag såg henne i, eller hade de färdigheter som jag gärna frotterar mig med där, nog har sin profil någonstans att vara stolt över och speciell inom. Visst är jag så oerhört helylle att det nästan är vämjeligt ibland?
Och talgdanken som gick upp för mig var att webbens är språkets och den grafiska formgivningens domän, mer än utseendets. I viss mån förstås också den vassa hjärnans, men den vassa hjärnans domän är alla domäner -- det skiner genom, hur ogästvänliga förhållandena än är, och det jag avhandlar här handlar mer om just det som hör snedfördelningen till, det liksom litet orättvisa som ger ensidiga begåvningar fördel över andra.
På nätet har jag, som just i skrivande stund ser ut som ett Kolmårdstroll i håret, men som en prins i språket, den orättvisa fördelen av att vara dyrkbar. Kanske inte direkt rockstjärna, för jag har ingen gloria av att ha namn om mig i något sammanhang där jag blivit namnkunnig (ännu en viss snedfördelning, såväl som yta eller språk), men jag kan bända ord runt tankar, idéer och känslor och ibland vänligt massera hjärnor medhårs, på ett sätt som inte ens kräver att jag är i samma rum som vederbörande. Folk kan bli alldeles till sig i trasorna, på ett sätt som för en bredaxlad skogshuggare i Llebov hade behövt resa till Abisko för att åstadkomma, genom att spänna överarmen några gånger, väl där, för att uppnå samma effekt. Skitorättvist.
Fast vem vet, vi kanske båda hade gått på pumpen i praktiken, för att vi inte luktat Aqua Vera Herrparfym?
Okej, kanske inte just det här årtiondet, men i alla fall!
Sen ägnade jag kvällen åt att ordbrottas med en tjej jag vanskligen försökte påtvinga någon slags sans beträffande att jag kanske inte är en drömprins. Det är ett rätt lagom ankdammssjöslag, för min smak, och ett jag kan tänka mig att både vinna och förlora. Fast då ska det avgöras i ett envig, öga mot öga. På nätet är världen så sabla enögd; det bet mig ju senast härom veckan, när jag, efter en månads skärmytslingar, blev nedgjord i det där sista köttmötet. Så kan jag ta mig den lyxen att börja varje längre dust med ett kött-envig, känns det bra mycket tryggare att kriga vidare med lätta ord och hjärnkrokar sen, hur långt som helst. Så får vi se var det landar då.
När jag sen någon gång hittar det medium i vilket händers kroppshelande egenskaper sprider sig som en löpeld och favoriserar mig över bildsköna verklighetsmagneter, har jag det lyxliv på knådfronten jag inte har idag. För att kunna charma över nät och att ha riktiga, fysiska axlar, ryggar, vader, fötter, händer, ansikten och så vidare att pyssla om, är tyvärr två helt olika saker. På så vis hade det nog varit enklare att ha ett sådant där plastigt beachboy-yttre-kort att spela, och passa på att knåda sen. Väl där, brukar det sällan vara särskilt ovälkommet, när allt kommer omkring.
Skam att ha missat sista bussen med råge, så här; nu får jag promenera timmen hem i stället, och det när mitt busskort går ut om bara någon dag, med. Jag har ju till och med en bok som hade passat bra att läsa på vägen hem, menar jag, "Getting Real" -- om processer, småskalighet och att Göra saker i stället för att ha möten om möten, skriva dokument och annat tråkigt. Nåja, jag mår säkert bra av litet nattluft med. Vi får hoppas att det inte blåser och regnar så mycket, bara, för sådant är jag oerhört osugen på just nu.
Kramas i trafiken, på nätet, i sängen, eller varhelst ni håller hus, allesamman! Vi ses.
postad 00:19 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar