23:55 Efter mindre operationer i munnen
Igår blev inte riktigt som jag hade planerat, men vad är väl en plan, ändå, när man kan överträffa den, på ungefär alla tänkbara plan?
Jag tror jag nämnde att jag gick upp kring midnatt för att tvätta, men det visade sig att det inte fanns några torkrum lediga. Det sket jag högaktningsfullt i, dock, för jag hade redan kånkat ned det tunga lasset, och ville inte ta med åbäket upp igen -- jag är ju litet förkyld också -- och dessutom fanns det en tvättid ledig klockan 10. Så först tvättade och tumlade jag hela rasket, smög undan tvättkorgen och tog med sig något att hänga i badrummet på tork. Sen somnade jag som en sten och sov fem timmar till, tills det var ledigt att hänga in allt i torkrummet.
På något sätt blev det litet tidsoptimistiskt sen, men jag hann precis fram till käkkliniken till min tid. Det var mycket riktigt en kvinna (hurra!), som jag hade hoppats, och det är inte det minsta synd om mig för att jag remitterats iväg dit; besöket toppar listan av tandvårdsbesök jag inte skulle tveka att göra om, en sådan där lista som ingen liksom anat ens fanns på kartan. Bättre än kumulativa kvoten av alla mina tidigare tandläkarbesök någonsin, skulle jag nog våga mig på. :-) Dels var det litet intressant, dels kostade det under 2300 mot de prognosticerade 2700, dels gjorde det inte ont under tiden, eller efter. Jag är skitimponerad på alla punkter.
Åtagandet gick ut på att rycka den kvarvarande roten av en tand i överkäken (en litet motvalls gynnare som inte riktigt fått plats och mer eller mindre pekat inåt i munnen på mig), som min ordinarie tandis inte riktigt fått bukt med. Jag fick ett antal shots bedövning, och min tandkirurg grävde runt med kraft och bravur ett slag på stört, för att se om hon kanske hade bättre lycka än tandis, med den oförnekliga pondus man får av att oförskräckt ta i ordentligt, och inte småfisa litet så där man gör till mans. Jag kände inte ett jota, mer än en viss fascination för hur fantastiskt ont det kändes som att det här borde göra, och kanske kommer göra när bedövningen gått ur, men det bekom mig inte så mycket. Yttermindre av att fröken kirurg var på gott humör och nynnade litet på något litet radioskvaligt hon verkade förtjust i. Jag älskar när flickor nynnar melodiskt på saker för sig själva. Det blir inte det minsta sämre av att man ligger bekvämt till i en stol och har dem precis intill sig, eller i munnen, för den delen. (Jag vet. Mycket oralt sagt. Jag ska försöka skärpa mig litet, jag lovar.)
Men se, det gick inte så bra, så efter några minuter tyckte hon att nej, vi går iväg och opererar i stället, så du inte går och blir uttråkad. Det hade tagit en timme hos tandis att komma till stadiet "nä, det här fixar vi nog tyvärr inte", och då hade väl till och med jag tröttnat rätt duktigt, även om det varit rätt befriande smärtfritt, då med -- nu var det inte ens i närheten; det kan inte ha gått en kvart, ens, från att jag klev innanför dörren. Så jag följde efter fröken kirurg, som rappt pilade iväg längs en korridor längre in i komplexet, tills vi passerade en stor ond skylt som litet så där lagom olycksbådande basunerade ut ett "Operationssal" mot läsaren. Litet läskigt såg ordet allt ut, där det blängde från sin skylt.
Fast den här stolen var ännu skönare, och mer vadderad. Nu blev jag inlindad i en hel hög operationsdukar; någon slags steril, tung (för att heta duk och låta som papper, i alla fall) historia man veckade ut runt nacken, över axlarna, bröstet och över huvudet, så det till slut bara stack fram en mun ur alltsammans. Fast det var en rätt behaglig känsla, inte helt olik en kär som lyckats fördela sin tyngd över hela en själv, och inte kan ha vägt särskilt mycket i förstone heller. Nu var radioskvalet faktiskt på någonstans i bakgrunden också, och det lät som samma skval som kommit ur fröknen en stund tidigare, minus den trevliga rösten och tonen. Det blev bättre igen när hon tog upp tråden på nytt, och för det här rummet tillbörliga verktyg (vilka har jag ingen aning om, men de verkade effektiva, och litet mer kirurgiska än brutala). Ånyo var det mer hummandet, nynnandet och små strofer engelska här och där jag hade med mig som behållning av episoden än någonting annat, och bonusnärheten man känner in av att inte ha några ögon att distrahera sig med. Rätt vad det var, föll tand för tunga, eller på tunga, närmare bestämt, och allt var färdigt.
Efter ett par stygn för att läka ihop gropen litet snabbare. Hon råkade fastna med suturen i något skäggstubb ett slag, och skrattade att jag kunde försöka raka mig bättre nästa gång, men det var strax klart, det med.
Och det var det.
Litet smärre förhållningsorder om vila, inte anstränga mig, skölja munnen de närmsta timmarna, en liten broschyr med vad visdomstandsutdragna (nästa snäpp uppåt på skalan, tydligen) kan vänta sig för effekter den närmsta tiden, kontaktuppgifter, och en lapp om någonting bakteriedödande jag skulle skölja munnen med morgon och kväll, och så var jag på väg därifrån igen, nyfiken på hur resten av dagen skulle arta sig.
Den artade sig riktigt fint. Bedövningen gick ur, mitt leende såg inte fullt så snett ut, och det gjorde inte ont någonstans. Tråden skulle visst trilla bort så småningom av sig själv, och jag bussade hem och läste litet i en medhavd bok jag knappt ens hunnit öppna på mottagningen. Handlade, och släpade upp min nu torra tvätt.
Sen var jag sugen på någon slags middag, och helst av allt raggmunkar med bacon och rårörda lingon. Mums! Fast det sitter fortfarande rätt djupt att den rätten inte ska ätas på egen hand, så jag nosade fatt på bekanta att bjuda in på den, och upptäckte till min förskräckelse att ett ex i sta’n verkade må dåligt, bara härom dagen, och att en gemensam bekant sagt någonting åt "jag brukar ta skogspromenader; men skära sig funkar ju, det med, men känns inte lika konstruktivt", och jädrar vad jag började försöka få fatt på henne på alla håll och kanter jag kunde försöka komma på. Man har ingen licens för att hitta på sådant dumt om man lika gärna kan bli litet ompysslad av mig -- här, eller på plats, om man råkar vara ur stånd att ta ett förflyttningsinitiativ, som väl typiskt är fallet när man är som mest nere i kängorna. Tycker jag, i alla fall.
Och till slut fick jag napp på mobiltelefonen; hon var visst på tur till eller från Motala och tyckte att middag när hon kom tillbaka lät som en toppenfenomenal idé. Inte så litet lättad, lade jag på, stekte färdigt alla raggisarna (de blev finfina; gamla takter sitter i) och baconen, och kvällen mynnade till slut i litet prat, att jag lyckades hinna städa delar av köket och sovrummet, bädda hela sängen, och sen knådade, pysslade om, kelade och smådåsade litet med henne innan hon kände sig nödgad bila hem för att inte få någon P-bot eller så.
Klockan var väl inte mer än tio, och jag somnade jättegott på det. Utmärkt dag. Värd en repris.
Jag tror jag nämnde att jag gick upp kring midnatt för att tvätta, men det visade sig att det inte fanns några torkrum lediga. Det sket jag högaktningsfullt i, dock, för jag hade redan kånkat ned det tunga lasset, och ville inte ta med åbäket upp igen -- jag är ju litet förkyld också -- och dessutom fanns det en tvättid ledig klockan 10. Så först tvättade och tumlade jag hela rasket, smög undan tvättkorgen och tog med sig något att hänga i badrummet på tork. Sen somnade jag som en sten och sov fem timmar till, tills det var ledigt att hänga in allt i torkrummet.
På något sätt blev det litet tidsoptimistiskt sen, men jag hann precis fram till käkkliniken till min tid. Det var mycket riktigt en kvinna (hurra!), som jag hade hoppats, och det är inte det minsta synd om mig för att jag remitterats iväg dit; besöket toppar listan av tandvårdsbesök jag inte skulle tveka att göra om, en sådan där lista som ingen liksom anat ens fanns på kartan. Bättre än kumulativa kvoten av alla mina tidigare tandläkarbesök någonsin, skulle jag nog våga mig på. :-) Dels var det litet intressant, dels kostade det under 2300 mot de prognosticerade 2700, dels gjorde det inte ont under tiden, eller efter. Jag är skitimponerad på alla punkter.
Åtagandet gick ut på att rycka den kvarvarande roten av en tand i överkäken (en litet motvalls gynnare som inte riktigt fått plats och mer eller mindre pekat inåt i munnen på mig), som min ordinarie tandis inte riktigt fått bukt med. Jag fick ett antal shots bedövning, och min tandkirurg grävde runt med kraft och bravur ett slag på stört, för att se om hon kanske hade bättre lycka än tandis, med den oförnekliga pondus man får av att oförskräckt ta i ordentligt, och inte småfisa litet så där man gör till mans. Jag kände inte ett jota, mer än en viss fascination för hur fantastiskt ont det kändes som att det här borde göra, och kanske kommer göra när bedövningen gått ur, men det bekom mig inte så mycket. Yttermindre av att fröken kirurg var på gott humör och nynnade litet på något litet radioskvaligt hon verkade förtjust i. Jag älskar när flickor nynnar melodiskt på saker för sig själva. Det blir inte det minsta sämre av att man ligger bekvämt till i en stol och har dem precis intill sig, eller i munnen, för den delen. (Jag vet. Mycket oralt sagt. Jag ska försöka skärpa mig litet, jag lovar.)
Men se, det gick inte så bra, så efter några minuter tyckte hon att nej, vi går iväg och opererar i stället, så du inte går och blir uttråkad. Det hade tagit en timme hos tandis att komma till stadiet "nä, det här fixar vi nog tyvärr inte", och då hade väl till och med jag tröttnat rätt duktigt, även om det varit rätt befriande smärtfritt, då med -- nu var det inte ens i närheten; det kan inte ha gått en kvart, ens, från att jag klev innanför dörren. Så jag följde efter fröken kirurg, som rappt pilade iväg längs en korridor längre in i komplexet, tills vi passerade en stor ond skylt som litet så där lagom olycksbådande basunerade ut ett "Operationssal" mot läsaren. Litet läskigt såg ordet allt ut, där det blängde från sin skylt.
Fast den här stolen var ännu skönare, och mer vadderad. Nu blev jag inlindad i en hel hög operationsdukar; någon slags steril, tung (för att heta duk och låta som papper, i alla fall) historia man veckade ut runt nacken, över axlarna, bröstet och över huvudet, så det till slut bara stack fram en mun ur alltsammans. Fast det var en rätt behaglig känsla, inte helt olik en kär som lyckats fördela sin tyngd över hela en själv, och inte kan ha vägt särskilt mycket i förstone heller. Nu var radioskvalet faktiskt på någonstans i bakgrunden också, och det lät som samma skval som kommit ur fröknen en stund tidigare, minus den trevliga rösten och tonen. Det blev bättre igen när hon tog upp tråden på nytt, och för det här rummet tillbörliga verktyg (vilka har jag ingen aning om, men de verkade effektiva, och litet mer kirurgiska än brutala). Ånyo var det mer hummandet, nynnandet och små strofer engelska här och där jag hade med mig som behållning av episoden än någonting annat, och bonusnärheten man känner in av att inte ha några ögon att distrahera sig med. Rätt vad det var, föll tand för tunga, eller på tunga, närmare bestämt, och allt var färdigt.
Efter ett par stygn för att läka ihop gropen litet snabbare. Hon råkade fastna med suturen i något skäggstubb ett slag, och skrattade att jag kunde försöka raka mig bättre nästa gång, men det var strax klart, det med.
Och det var det.
Litet smärre förhållningsorder om vila, inte anstränga mig, skölja munnen de närmsta timmarna, en liten broschyr med vad visdomstandsutdragna (nästa snäpp uppåt på skalan, tydligen) kan vänta sig för effekter den närmsta tiden, kontaktuppgifter, och en lapp om någonting bakteriedödande jag skulle skölja munnen med morgon och kväll, och så var jag på väg därifrån igen, nyfiken på hur resten av dagen skulle arta sig.
Den artade sig riktigt fint. Bedövningen gick ur, mitt leende såg inte fullt så snett ut, och det gjorde inte ont någonstans. Tråden skulle visst trilla bort så småningom av sig själv, och jag bussade hem och läste litet i en medhavd bok jag knappt ens hunnit öppna på mottagningen. Handlade, och släpade upp min nu torra tvätt.
Sen var jag sugen på någon slags middag, och helst av allt raggmunkar med bacon och rårörda lingon. Mums! Fast det sitter fortfarande rätt djupt att den rätten inte ska ätas på egen hand, så jag nosade fatt på bekanta att bjuda in på den, och upptäckte till min förskräckelse att ett ex i sta’n verkade må dåligt, bara härom dagen, och att en gemensam bekant sagt någonting åt "jag brukar ta skogspromenader; men skära sig funkar ju, det med, men känns inte lika konstruktivt", och jädrar vad jag började försöka få fatt på henne på alla håll och kanter jag kunde försöka komma på. Man har ingen licens för att hitta på sådant dumt om man lika gärna kan bli litet ompysslad av mig -- här, eller på plats, om man råkar vara ur stånd att ta ett förflyttningsinitiativ, som väl typiskt är fallet när man är som mest nere i kängorna. Tycker jag, i alla fall.
Och till slut fick jag napp på mobiltelefonen; hon var visst på tur till eller från Motala och tyckte att middag när hon kom tillbaka lät som en toppenfenomenal idé. Inte så litet lättad, lade jag på, stekte färdigt alla raggisarna (de blev finfina; gamla takter sitter i) och baconen, och kvällen mynnade till slut i litet prat, att jag lyckades hinna städa delar av köket och sovrummet, bädda hela sängen, och sen knådade, pysslade om, kelade och smådåsade litet med henne innan hon kände sig nödgad bila hem för att inte få någon P-bot eller så.
Klockan var väl inte mer än tio, och jag somnade jättegott på det. Utmärkt dag. Värd en repris.
postad 23:55 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar