23:33 Memma och apoptosis
[säger i munnen på varann:]
- You're good; I'm good.
[nickar samförstånd, och tänker nöjt för sig själva:]
- Cool.
Så där håller de på, cellerna. Dag ut och dag in, knackar de på grannarna, för att muntra upp varann. Det är en jätteviktig del av vad som gör att vi fungerar som människor; får en cell inte höra det där, om och om igen, tror den att den tappat kontakten med resten av världen, och begår självmord. Vi är inte så värst olika på makronivå heller; kontakten med och bekräftelsen från andra människor är viktig, för att vi inte ska skrumpna ihop och dö. Vi mår inte bra av att isolera oss för mycket.
Jag åt påskmiddag med en gammal arbetskamrat idag, som jag inte träffat på ett tag. (You're good; I'm good. Cool.) Vi lagade silltårta, en på det stora hela klart otraditionell, men i hans sammanhang återkommande påskanrättning, bestående av sex hönökakor, mellan dessa först ett lager smör, riven västerbottensost, gräddfil och hackad lök, mellan nästa kakor ett lager kokt ägg, majonnäs och svartpeppar, och ovanpå de sista ett lager fint strimlad grönsallad och (från mitten) cirklar av sill i tomat, senapssill och inlagd sill samt några rödlök-ringar. För att vara så märkligt är det ruskigt gott, och rätt mycket intressantare än de flesta smörgåstårtor med, för den delen.
Det vore heller inte Martin utan något märkligt tillbehör, som i år var en traditionell finsk påskspecialité från Fazer, under namnet Memma. Rötter bakåt 1700-talet, råg, malt och litet annat smått och gott. Det ger vansinniga utslag på myskometern, och ingen av oss hade siktat eller luktat detta förut. Få ord kan beskriva det bättre än det Nilssonska konstaterandet "det luktar inte odelat gott", när förpackningen under stor spänning öppnats, och när tillhörande grädde (vispad, i vårt fall) och socker dukats fram och vi lagt för oss varsin sked på tallriken. Till färg och konsistens var det inte alls olikt en mycket mjuk kladdkaka, i synnerhet med grädden på tallriken; ett foto hade näppeligen misstänkts för att vara någonting annat. Det var dags att smaka.
Det smakade inte illa. Tvärtom, i ett annat sammanhang är jag mycket förtjust i just precis den smaken, men låt mig i stället säga som så här: det smakade helt och hållet Fel. En efterrätt på efterrättsfat, som ser ut som och lämnar tallriksspår efter sig och har tillbehör som kladdkaka, ska helt enkelt också smaka kladdkaka, ingenting annat. Det här smakade pumpernickel. Och med tanke på ingredienser och tillagning, kan man väl också säga att, ja, det här är pumpernickelns svar på kladdkaka, eller chokladpudding, eller någonting annat i grannskapet -- det här var kanske något åt pumpernickelmos. En mjäll men matig smak av ett forna nordiskt arv, som väl hamnat litet i skymundan på våra fik och uteserveringar, även med en skål strösocker till hands. Och visst finns det anledning därtill.
Någon gång sedan 1700-talet, glömde litet taktiskt och tarvligt Memmans grannar på läckergomshyllorna att knuffa Memman i sidan -- You're good; I'm good. Cool -- flera gånger om, och Memman dog ut. I Finland hade den litet bättre tur, och fick finnas kvar, i alla fall kring påsken, om än kanske litet mer i skymundan i övrigt, men här dog den.
Och läckerheterna saknade den inte på hyllan.
- You're good; I'm good.
[nickar samförstånd, och tänker nöjt för sig själva:]
- Cool.
Så där håller de på, cellerna. Dag ut och dag in, knackar de på grannarna, för att muntra upp varann. Det är en jätteviktig del av vad som gör att vi fungerar som människor; får en cell inte höra det där, om och om igen, tror den att den tappat kontakten med resten av världen, och begår självmord. Vi är inte så värst olika på makronivå heller; kontakten med och bekräftelsen från andra människor är viktig, för att vi inte ska skrumpna ihop och dö. Vi mår inte bra av att isolera oss för mycket.
Jag åt påskmiddag med en gammal arbetskamrat idag, som jag inte träffat på ett tag. (You're good; I'm good. Cool.) Vi lagade silltårta, en på det stora hela klart otraditionell, men i hans sammanhang återkommande påskanrättning, bestående av sex hönökakor, mellan dessa först ett lager smör, riven västerbottensost, gräddfil och hackad lök, mellan nästa kakor ett lager kokt ägg, majonnäs och svartpeppar, och ovanpå de sista ett lager fint strimlad grönsallad och (från mitten) cirklar av sill i tomat, senapssill och inlagd sill samt några rödlök-ringar. För att vara så märkligt är det ruskigt gott, och rätt mycket intressantare än de flesta smörgåstårtor med, för den delen.
Det vore heller inte Martin utan något märkligt tillbehör, som i år var en traditionell finsk påskspecialité från Fazer, under namnet Memma. Rötter bakåt 1700-talet, råg, malt och litet annat smått och gott. Det ger vansinniga utslag på myskometern, och ingen av oss hade siktat eller luktat detta förut. Få ord kan beskriva det bättre än det Nilssonska konstaterandet "det luktar inte odelat gott", när förpackningen under stor spänning öppnats, och när tillhörande grädde (vispad, i vårt fall) och socker dukats fram och vi lagt för oss varsin sked på tallriken. Till färg och konsistens var det inte alls olikt en mycket mjuk kladdkaka, i synnerhet med grädden på tallriken; ett foto hade näppeligen misstänkts för att vara någonting annat. Det var dags att smaka.
Det smakade inte illa. Tvärtom, i ett annat sammanhang är jag mycket förtjust i just precis den smaken, men låt mig i stället säga som så här: det smakade helt och hållet Fel. En efterrätt på efterrättsfat, som ser ut som och lämnar tallriksspår efter sig och har tillbehör som kladdkaka, ska helt enkelt också smaka kladdkaka, ingenting annat. Det här smakade pumpernickel. Och med tanke på ingredienser och tillagning, kan man väl också säga att, ja, det här är pumpernickelns svar på kladdkaka, eller chokladpudding, eller någonting annat i grannskapet -- det här var kanske något åt pumpernickelmos. En mjäll men matig smak av ett forna nordiskt arv, som väl hamnat litet i skymundan på våra fik och uteserveringar, även med en skål strösocker till hands. Och visst finns det anledning därtill.
Någon gång sedan 1700-talet, glömde litet taktiskt och tarvligt Memmans grannar på läckergomshyllorna att knuffa Memman i sidan -- You're good; I'm good. Cool -- flera gånger om, och Memman dog ut. I Finland hade den litet bättre tur, och fick finnas kvar, i alla fall kring påsken, om än kanske litet mer i skymundan i övrigt, men här dog den.
Och läckerheterna saknade den inte på hyllan.
postad 23:33 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar