01:44 Att vika en T-shirt
Peter, en god vän, tidigare och kanske framtida arbetskamrat, hittade härom dagen en fransk instruktionsfilm för hur man bygger en T-shirtvikare, och beslöt sig för att japp, en sådan skulle han ha. Tiden det tar att bygga en torde rentav vara intjänad på en tvättdag.
Mycket bra film. Som ni alla förstår, är det här med att vika T-shirts ett stort ämne som mänskligheten plöjt ned avsevärd uppfinningsrikedom och investerat stora mängder tid, forskning och engagemang i, ety det är ett av våra större återstående hänsyn vi faktiskt ännu har gemensamt över hela den civiliserade världen. Jag kunde inte låta bli att fråga om den benhårda beslutsamheten bakom att bygga detta utmärkta hjälpmedel var Peters presumtiva brist på T-shirt-vikar-fu (en konst som här demonstreras på originaljapanska) -- men Peter förklarade att så alls icke var fallet.
T-shirt-tricket ställer bara orimliga krav på tröjmaterialets beskaffenhet, främst vad avser stelhet -- och härförde som exempel till den han för tillfället bar, där vi promenerade fram genom solskenet med en för tjugo kronor nyss inhandlad rulle förpackningstejp. Jag kände efter, fick någonting religiöst i blicken, då jag genast förstod genast precis vad han menade -- den klenod han bar idag var en av dessa ack så sällsynta lövtunna och underbart mjuka exemplar som tycks helt omöjliga att få tag på; branschen tycks helt insnöad på att producera sjaskiga tröjor med fula tvättobeständiga tryck i för tjocka material, styggelser som helt enkelt aldrig smälter samman med bäraren som en del av huden, som de ska.
Det här exemplaret bar reklam för någon verktygsleverantör från nittiotalet, vilken sannolikt gått i graven för länge sedan, kanske ungefär samtidigt med avsett bäst-före-datum för tröjan, vilken Peter bedömde nog var inne på sitt femte år över tiden nu. (Jag har en egen delikat tröja av ungefär samma kaliber själv, som nog är inne på sitt tionde, allra minst, och vilken numera bara kommer fram vid heliga, riktigt lediga stunder hemmavid. Mina ex kan, med stor inlevelse, intyga att den inte hör hemma bland folk.)
Vi kastade pappersresterna av våra respektive Bosses-glassar i varsin soptunna längs den återstående promenadvägen, och var snart i färd med att förädla Peters enligt konstens alla regler redan färdigutskurna, måttperfekta kartongbitar till Maskinen.
Förpackningstejp, skrev jag bestämt. Vadan icke Gaffa? hör jag er fråga. Det hela är mycket enkelt. Ehuru Gaffan är tejpens moder och inget hem är riktigt komplett utan silvertejp, hade Peter beslutat sig för helt vanlig brun packtejp för det här ändamålet; silvertejp har kantegenskaper som gör att klistrigheten inte riktigt håller sig på blott ena sidan av tejpen, när man, som här, delvis tejpar tejp mot tejp. Inte bara detta hade Peter tänkt på, utan också att rita upp alla stödmått inför skärandet på rätt sida av kartongen, så bläcket inte skulle kunna råka kolonisera någon måhända ännu lätt fuktig tröja. Det är detaljerna som gör helheten.
Detaljer, som att man bör lämna litet svängrum i tejpgångjärnskonstruktionen för att få plats med en T-shirt att vika om konstruktionen kring, så den inte bara fungerar i torrläge utan innehåll. Det andra försöket, då vi provade konstruktionen med ett par överblivna extrabitar kartong som simulerad tröja före ihoptejpningen, gav lön för mödan: konstruktionen fungerade!
Invigningsviket skedde till den piffiga tillhörande viklåten, som kanske skulle ha blivit litet tjatig om man på något sätt införlivat den i slutprodukten, så den alltid spelade sin klämkäcka trudelutt var gång verktyget var i bruk. Och kanske inte. En japansk version hade definitivt inte varit skygg att prova teorin. Denna svenskt fältmässiga, alstrade inga andra ljud utöver det synnerligen måttliga svischande ljudet av tyg som mycket snabbt inordnar sig i ett prydligt, garderobsvänligt format.
Det är beklagligt att jag inte lånade den stolte nyblivne ägarens digitalkamera till att dokumentera de nöjda första viken, och den blandning fascination och kärlek som spred sig över hans drag, allteftersom galgarna i garderoben tömdes, att lämna plats åt skjortor som tidigare legat ledsna på garderobens botten.
Men tro mig, då jag säger att de är som gjorda för varann.
Mycket bra film. Som ni alla förstår, är det här med att vika T-shirts ett stort ämne som mänskligheten plöjt ned avsevärd uppfinningsrikedom och investerat stora mängder tid, forskning och engagemang i, ety det är ett av våra större återstående hänsyn vi faktiskt ännu har gemensamt över hela den civiliserade världen. Jag kunde inte låta bli att fråga om den benhårda beslutsamheten bakom att bygga detta utmärkta hjälpmedel var Peters presumtiva brist på T-shirt-vikar-fu (en konst som här demonstreras på originaljapanska) -- men Peter förklarade att så alls icke var fallet.
T-shirt-tricket ställer bara orimliga krav på tröjmaterialets beskaffenhet, främst vad avser stelhet -- och härförde som exempel till den han för tillfället bar, där vi promenerade fram genom solskenet med en för tjugo kronor nyss inhandlad rulle förpackningstejp. Jag kände efter, fick någonting religiöst i blicken, då jag genast förstod genast precis vad han menade -- den klenod han bar idag var en av dessa ack så sällsynta lövtunna och underbart mjuka exemplar som tycks helt omöjliga att få tag på; branschen tycks helt insnöad på att producera sjaskiga tröjor med fula tvättobeständiga tryck i för tjocka material, styggelser som helt enkelt aldrig smälter samman med bäraren som en del av huden, som de ska.
Det här exemplaret bar reklam för någon verktygsleverantör från nittiotalet, vilken sannolikt gått i graven för länge sedan, kanske ungefär samtidigt med avsett bäst-före-datum för tröjan, vilken Peter bedömde nog var inne på sitt femte år över tiden nu. (Jag har en egen delikat tröja av ungefär samma kaliber själv, som nog är inne på sitt tionde, allra minst, och vilken numera bara kommer fram vid heliga, riktigt lediga stunder hemmavid. Mina ex kan, med stor inlevelse, intyga att den inte hör hemma bland folk.)
Vi kastade pappersresterna av våra respektive Bosses-glassar i varsin soptunna längs den återstående promenadvägen, och var snart i färd med att förädla Peters enligt konstens alla regler redan färdigutskurna, måttperfekta kartongbitar till Maskinen.
Förpackningstejp, skrev jag bestämt. Vadan icke Gaffa? hör jag er fråga. Det hela är mycket enkelt. Ehuru Gaffan är tejpens moder och inget hem är riktigt komplett utan silvertejp, hade Peter beslutat sig för helt vanlig brun packtejp för det här ändamålet; silvertejp har kantegenskaper som gör att klistrigheten inte riktigt håller sig på blott ena sidan av tejpen, när man, som här, delvis tejpar tejp mot tejp. Inte bara detta hade Peter tänkt på, utan också att rita upp alla stödmått inför skärandet på rätt sida av kartongen, så bläcket inte skulle kunna råka kolonisera någon måhända ännu lätt fuktig tröja. Det är detaljerna som gör helheten.
Detaljer, som att man bör lämna litet svängrum i tejpgångjärnskonstruktionen för att få plats med en T-shirt att vika om konstruktionen kring, så den inte bara fungerar i torrläge utan innehåll. Det andra försöket, då vi provade konstruktionen med ett par överblivna extrabitar kartong som simulerad tröja före ihoptejpningen, gav lön för mödan: konstruktionen fungerade!
Invigningsviket skedde till den piffiga tillhörande viklåten, som kanske skulle ha blivit litet tjatig om man på något sätt införlivat den i slutprodukten, så den alltid spelade sin klämkäcka trudelutt var gång verktyget var i bruk. Och kanske inte. En japansk version hade definitivt inte varit skygg att prova teorin. Denna svenskt fältmässiga, alstrade inga andra ljud utöver det synnerligen måttliga svischande ljudet av tyg som mycket snabbt inordnar sig i ett prydligt, garderobsvänligt format.
Det är beklagligt att jag inte lånade den stolte nyblivne ägarens digitalkamera till att dokumentera de nöjda första viken, och den blandning fascination och kärlek som spred sig över hans drag, allteftersom galgarna i garderoben tömdes, att lämna plats åt skjortor som tidigare legat ledsna på garderobens botten.
Men tro mig, då jag säger att de är som gjorda för varann.
postad 01:44 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar