08:23 Kasta loss?
Knuffarna lägger sig på rad, och allting börjar tala allt mer för att bryta upp och kasta loss, söka lyckan i väst, fara till Amerikat, leka med vulgära donnor med hemsk accent, bekräfta alla mina fördomar eller byta dem mot nya, och i största allmänhet rumstera om ordentligt i min pöl, som allt mer antagit form och färg av en göl under de senaste månaderna. Ut nu, och iväg, innan jag knutit nya band här och blommar fast på nytt i tillkvicknande rötter vid den första själsliga rotblötan sedan tjälen gått ur marken.
Hammarslagen mot navelsträngen har börjat falla allt tyngre, hårdare och oftare, och det börjar så sakta se ut som att den ska ge med sig snart. Hjärnan har troligen redan bestämt sig och det är mest själ, hjärta och samvete som stretar emot litet än, och tar spjärn i förankringspunkterna i de hjärtan som blir kvar här. Men hur det nu faller sig, tycks även de dra ihop sig litet och smyga ut i periferin, strax utom räckhåll, vilket ser ut att driva på mig än mer. Det är nog bra.
Vinner jag bara över den sista lojaliteten gentemot min arbetsgivare till att bli lojalitet med mig själv i stället, är nog egentligen saken biff; sen är resten rena praktikaliteter, som vad man hittar på med nuvarande lägenhet och bohag i den. Hyra ut en inredd tvåa på hyggligt promenadavstånd från Linköpings stadskärna till någon pålitlig typ, kanske?
Fast jag är inte riktigt där än.
Det blev inte alls den vistelse över Valborg hos min överarbetade väninna som jag hade trott eller tänkt, men det blev en väldigt bra och annorlunda vistelse på helt andra sätt än jag väntat mig. För det första, kom mer eller mindre alla mina planer på att dra hårt i nödbromsarna och slira in henne på ett sidospår vila och återväxt helt på skam. Det gjorde inte så väldigt mycket, och en annan gång torde jag veta bättre än att spana ut sådana utsikter utan att hitta på ett vilsamt helgprogram att fylla tiden med i stället, för övrigt.
Med bästa pollensäsong i startgroparna och en ovanpå utarbetning örsjuk patient blev det en del hattande till apotek och vårdcentral, och en mer i vägen än fristadligt lyxig Johan på besök, som inte alls bidrog så mycket till uppvilandet som tärde på de sista resurserna hos en alldeles för envist god värdinna. Det är inte lätt att skämma bort en värdinna som envisas med att sköta all disk och nittio procent av matlagningen, även när man försöker få henne att släppa allting och vila nerverna. Kanske är just det där effekten av att vara alldeles för vana ensamboende, och att båda två tycka litet för mycket om varann för att kunna stå över tillfället att skämma bort varandra när man väl sammanstrålat ett par da'r. Så jag bröt upp en dag tidigare än tänkt för att inte ta ut henne indirekt av att bara vara där och jaga in roller i henne hon verkligen inte har energin att bära upp.
Jag borde ha propsat på att annektera henne ur boet och parkera henne härikring i stället för en dos riktig semester utan duktighetsmöjligheter och hemvaneförankring, även om det nog varit aldrig så lönlöst. Men det var skönt och härligt att råkas, trots alla krossade agendor och trots sjuklingens klena möjligheter att njuta av tillvaron.
Vi skildes åt under söndagmorgonen, och jag travade in på Swebus' biljettkontor efter att ha kollat med Fredrik om eventuella möjligheter att gästa honom den återstående natten, och när det var skralt där, köpte jag mig en tidig kvällsbiljett samma dag i stället, för att vara hemma innan nattens inbrott. Vi hade planerat en gemensam lunch med ett par andra Fredrik-bekanta hos en brittiska med lunchlynne, och hade jag vetat bättre hade det nog fått bli senast tänkbara buss på den sidan av Valborg, men det är lätt att vara efterklok.
Dagen kröp på, och till slut klev vi på med litet fika och kompletteringshandlat, fick varsitt stort glas nonalcoholic isdrink av värdinnan, och började bekanta oss medan nonalkomolekylerna så smått steg oss åt huvudet. Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig, men det bodde väldigt mycket själ, hjärta och människa i den här svarta damen, och det blev en alldeles fasligt intressant eftermiddagsfull av diskussioner, småprat och storprat, människoöden, fördomar, värderingar, livsfrågor, med mera. Sällan har jag blivit så hjärtligt själagenomlyst så snabbt eller återkopplat, heller -- jag tror inte vi pratat mer än en halvtimme innan jag blev rådd att ta upp det där spåret att göra en god förskolegärning på mina villkor ute i verkligheten, sedan jag landat mig en varm kärleksfull själslig förankring hemmavid att ladda och vila hjärtat i, och utan att vare sig räkna bort eller lova det nickade jag ett bekräftande jo, innan det är uppfyllt är den banan heligt stängd och förbommad. Den klarsynen har nog på sin höjd flackat litet som en skugggestalt av en tanke då jag varit mitt uppe i smeten själv under utbildningen, och när allt kommer omkring, var det till stor del spilld tid.
Det var litet som att hon hade bättre munläder med Jeeves än jag har själv, för näst i tur var att puffa på tanken att lämna alltsammans ett slag, se hur jag tar mig ut på USAnsk mark, och, när jag tröttnat på den, bege mig hem igen med litet nytt skinn på näsan och syner sedda. Nu minns jag inte riktigt lydelsen, men hon fick till en mycket träffande liknelse mellan amerikaner och stora stekar -- någon gång är det riktigt bra med en riktigt stor stek, så det är väl värt att prova på, men hur det nu är, vill man nog inte ha det dag ut och dag in i en evighet. Och när man är mätt, kan man ju alltid resa hem igen.
Vi hade inte ens börjat på efterrätten, när gonggongen slog, Askungen lämnade balen, och i en taxi på steroider genskjöt stadens allra minsta och trängsta gator för att fem minuter senare stå på Nils Ericssonterminalen och något groggy undra vad som hände, egentligen. Men det var plötsligt dags att åka hem, och jag hann inte ens krama om värdinnan, så fort gick det.
Fast sen hade jag några timmar att smälta eftermiddagen under på bussen, där jag totade ihop någonting på engelska av bara farten a propos ett tankespår som vaknat, någonstans mellan gudomlig lunch och ett dämpat Linköping i Valborgsvaka utan eld. Eller, mja, det fanns visst någon liten dos eld även i Linköping, efter ett mycket, mycket långt promenerande, ute på en kobbe i ån vid Tannefors slussar, men det var tydligt att man måste titta ut platserna i tidningen innan för att veta vart man ska bry sig om att vandra; jag fick till slut en tvåmilapromenad, allt som allt, och stöp i säng rätt utmattad efter helgens vedermödor.
Dagen därpå ringer den envist Johansugne amerikanska headhuntern igen, och bjuder över mig till San Francisco Bay-trakten någon gång framåt slutet av månaden, vilket vi kommer överens om tillsammans efter en stunds prat, sågning av det första NDA för dummies jag föreslagits skriva på och jag litet ointresserat släppt på marken, och prat om mina utsikter att lösgöras från vadhelst håller mig på plats här. (Jag undrar hur många vändor ett NDA bör underkännas innan det är rimligt att sätta en kråka på det; det första skulle i princip ha berövat mig en hobby.)
Jag upplyser en annan huvudjägare från Opera som hört av sig under veckan om mina förmodade planer att ta en vända via USA först, om de inte kommit på vad de behöver mig till och jag vill bli hos dem än, och hör inte så mycket mer av honom på det. Det är till och med så att jag, som tycker så illa om telefoner, kan gå med på att de har sina fördelar även över så där bekvämt asynkrona brev, någon gång ibland. Är det möjligt att ta en tur i San Fran och leka med sådan teknik jag leker bäst med och sen återvända till ett kärt Linköping och då fortsätta leka med liknande saker under samma tak som gamla jobbarkompisar som flyttat grytet till Opera sedan senast, vore det synnerligen trevligt, och en mer långsiktigt utmejslad plan än jag någonsin totat ihop. Vi får väl se.
Innerst inne är jag dessutom rätt säker på att emotionella hänsyn fortfarande övertrumfar de flesta planer, och visar det sig finnas USAner med huvudet på skaft, hjärtat utanpå och inte ett spår av medelsvensk tillknäppt känsloknipande som råkar snava aldrig så mycket över min blandning hjärn- och kel-celler, kan nog det mesta hända.
Men jag hoppas att jag aldrig kommer fastna med brevlådan i en bananrepublik som den där vildsint expansionistiska religiöst maktmissbrukliga soppan jag vill smaka på ett par sippar nu några längre tidevarv. Några kulturkrockska näpenheter och saker att skratta åt hinner jag gärna utstå, även när de är på min bekostnad, och jag vill definitivt nosa och klämma på flickorna där borta med, men jag har något slags hum om att en riktig toes, pants and brains är född i samma kultur och med samma språk i rot och hjärta som jag själv svingar. Även om jag vet att jag inte har en susning.
Ett vagt stekos har smugit in genom den öppna balkongdörren. Skulle man kunna tro, om inte klockan var åtta på morgonen och det strax utanför luktade ruttna likdelar från norra Europas största biogasverk, vilket understundom förläner staden litet extra luftburen karaktär. Det finns saker jag inte kommer sakna av Linköping. Och ibland är en riktigt saftig stek precis vad man vill sätta tänderna i och låta sig väl smaka, och ibland drömmer man mer om en riktigt mör och fin fransyska.
April, april (och nå't om sill), jag kan dregla mig vart jag vill!
Hammarslagen mot navelsträngen har börjat falla allt tyngre, hårdare och oftare, och det börjar så sakta se ut som att den ska ge med sig snart. Hjärnan har troligen redan bestämt sig och det är mest själ, hjärta och samvete som stretar emot litet än, och tar spjärn i förankringspunkterna i de hjärtan som blir kvar här. Men hur det nu faller sig, tycks även de dra ihop sig litet och smyga ut i periferin, strax utom räckhåll, vilket ser ut att driva på mig än mer. Det är nog bra.
Vinner jag bara över den sista lojaliteten gentemot min arbetsgivare till att bli lojalitet med mig själv i stället, är nog egentligen saken biff; sen är resten rena praktikaliteter, som vad man hittar på med nuvarande lägenhet och bohag i den. Hyra ut en inredd tvåa på hyggligt promenadavstånd från Linköpings stadskärna till någon pålitlig typ, kanske?
Fast jag är inte riktigt där än.
Det blev inte alls den vistelse över Valborg hos min överarbetade väninna som jag hade trott eller tänkt, men det blev en väldigt bra och annorlunda vistelse på helt andra sätt än jag väntat mig. För det första, kom mer eller mindre alla mina planer på att dra hårt i nödbromsarna och slira in henne på ett sidospår vila och återväxt helt på skam. Det gjorde inte så väldigt mycket, och en annan gång torde jag veta bättre än att spana ut sådana utsikter utan att hitta på ett vilsamt helgprogram att fylla tiden med i stället, för övrigt.
Med bästa pollensäsong i startgroparna och en ovanpå utarbetning örsjuk patient blev det en del hattande till apotek och vårdcentral, och en mer i vägen än fristadligt lyxig Johan på besök, som inte alls bidrog så mycket till uppvilandet som tärde på de sista resurserna hos en alldeles för envist god värdinna. Det är inte lätt att skämma bort en värdinna som envisas med att sköta all disk och nittio procent av matlagningen, även när man försöker få henne att släppa allting och vila nerverna. Kanske är just det där effekten av att vara alldeles för vana ensamboende, och att båda två tycka litet för mycket om varann för att kunna stå över tillfället att skämma bort varandra när man väl sammanstrålat ett par da'r. Så jag bröt upp en dag tidigare än tänkt för att inte ta ut henne indirekt av att bara vara där och jaga in roller i henne hon verkligen inte har energin att bära upp.
Jag borde ha propsat på att annektera henne ur boet och parkera henne härikring i stället för en dos riktig semester utan duktighetsmöjligheter och hemvaneförankring, även om det nog varit aldrig så lönlöst. Men det var skönt och härligt att råkas, trots alla krossade agendor och trots sjuklingens klena möjligheter att njuta av tillvaron.
Vi skildes åt under söndagmorgonen, och jag travade in på Swebus' biljettkontor efter att ha kollat med Fredrik om eventuella möjligheter att gästa honom den återstående natten, och när det var skralt där, köpte jag mig en tidig kvällsbiljett samma dag i stället, för att vara hemma innan nattens inbrott. Vi hade planerat en gemensam lunch med ett par andra Fredrik-bekanta hos en brittiska med lunchlynne, och hade jag vetat bättre hade det nog fått bli senast tänkbara buss på den sidan av Valborg, men det är lätt att vara efterklok.
Dagen kröp på, och till slut klev vi på med litet fika och kompletteringshandlat, fick varsitt stort glas nonalcoholic isdrink av värdinnan, och började bekanta oss medan nonalkomolekylerna så smått steg oss åt huvudet. Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig, men det bodde väldigt mycket själ, hjärta och människa i den här svarta damen, och det blev en alldeles fasligt intressant eftermiddagsfull av diskussioner, småprat och storprat, människoöden, fördomar, värderingar, livsfrågor, med mera. Sällan har jag blivit så hjärtligt själagenomlyst så snabbt eller återkopplat, heller -- jag tror inte vi pratat mer än en halvtimme innan jag blev rådd att ta upp det där spåret att göra en god förskolegärning på mina villkor ute i verkligheten, sedan jag landat mig en varm kärleksfull själslig förankring hemmavid att ladda och vila hjärtat i, och utan att vare sig räkna bort eller lova det nickade jag ett bekräftande jo, innan det är uppfyllt är den banan heligt stängd och förbommad. Den klarsynen har nog på sin höjd flackat litet som en skugggestalt av en tanke då jag varit mitt uppe i smeten själv under utbildningen, och när allt kommer omkring, var det till stor del spilld tid.
Det var litet som att hon hade bättre munläder med Jeeves än jag har själv, för näst i tur var att puffa på tanken att lämna alltsammans ett slag, se hur jag tar mig ut på USAnsk mark, och, när jag tröttnat på den, bege mig hem igen med litet nytt skinn på näsan och syner sedda. Nu minns jag inte riktigt lydelsen, men hon fick till en mycket träffande liknelse mellan amerikaner och stora stekar -- någon gång är det riktigt bra med en riktigt stor stek, så det är väl värt att prova på, men hur det nu är, vill man nog inte ha det dag ut och dag in i en evighet. Och när man är mätt, kan man ju alltid resa hem igen.
Vi hade inte ens börjat på efterrätten, när gonggongen slog, Askungen lämnade balen, och i en taxi på steroider genskjöt stadens allra minsta och trängsta gator för att fem minuter senare stå på Nils Ericssonterminalen och något groggy undra vad som hände, egentligen. Men det var plötsligt dags att åka hem, och jag hann inte ens krama om värdinnan, så fort gick det.
Fast sen hade jag några timmar att smälta eftermiddagen under på bussen, där jag totade ihop någonting på engelska av bara farten a propos ett tankespår som vaknat, någonstans mellan gudomlig lunch och ett dämpat Linköping i Valborgsvaka utan eld. Eller, mja, det fanns visst någon liten dos eld även i Linköping, efter ett mycket, mycket långt promenerande, ute på en kobbe i ån vid Tannefors slussar, men det var tydligt att man måste titta ut platserna i tidningen innan för att veta vart man ska bry sig om att vandra; jag fick till slut en tvåmilapromenad, allt som allt, och stöp i säng rätt utmattad efter helgens vedermödor.
Dagen därpå ringer den envist Johansugne amerikanska headhuntern igen, och bjuder över mig till San Francisco Bay-trakten någon gång framåt slutet av månaden, vilket vi kommer överens om tillsammans efter en stunds prat, sågning av det första NDA för dummies jag föreslagits skriva på och jag litet ointresserat släppt på marken, och prat om mina utsikter att lösgöras från vadhelst håller mig på plats här. (Jag undrar hur många vändor ett NDA bör underkännas innan det är rimligt att sätta en kråka på det; det första skulle i princip ha berövat mig en hobby.)
Jag upplyser en annan huvudjägare från Opera som hört av sig under veckan om mina förmodade planer att ta en vända via USA först, om de inte kommit på vad de behöver mig till och jag vill bli hos dem än, och hör inte så mycket mer av honom på det. Det är till och med så att jag, som tycker så illa om telefoner, kan gå med på att de har sina fördelar även över så där bekvämt asynkrona brev, någon gång ibland. Är det möjligt att ta en tur i San Fran och leka med sådan teknik jag leker bäst med och sen återvända till ett kärt Linköping och då fortsätta leka med liknande saker under samma tak som gamla jobbarkompisar som flyttat grytet till Opera sedan senast, vore det synnerligen trevligt, och en mer långsiktigt utmejslad plan än jag någonsin totat ihop. Vi får väl se.
Innerst inne är jag dessutom rätt säker på att emotionella hänsyn fortfarande övertrumfar de flesta planer, och visar det sig finnas USAner med huvudet på skaft, hjärtat utanpå och inte ett spår av medelsvensk tillknäppt känsloknipande som råkar snava aldrig så mycket över min blandning hjärn- och kel-celler, kan nog det mesta hända.
Men jag hoppas att jag aldrig kommer fastna med brevlådan i en bananrepublik som den där vildsint expansionistiska religiöst maktmissbrukliga soppan jag vill smaka på ett par sippar nu några längre tidevarv. Några kulturkrockska näpenheter och saker att skratta åt hinner jag gärna utstå, även när de är på min bekostnad, och jag vill definitivt nosa och klämma på flickorna där borta med, men jag har något slags hum om att en riktig toes, pants and brains är född i samma kultur och med samma språk i rot och hjärta som jag själv svingar. Även om jag vet att jag inte har en susning.
Ett vagt stekos har smugit in genom den öppna balkongdörren. Skulle man kunna tro, om inte klockan var åtta på morgonen och det strax utanför luktade ruttna likdelar från norra Europas största biogasverk, vilket understundom förläner staden litet extra luftburen karaktär. Det finns saker jag inte kommer sakna av Linköping. Och ibland är en riktigt saftig stek precis vad man vill sätta tänderna i och låta sig väl smaka, och ibland drömmer man mer om en riktigt mör och fin fransyska.
April, april (och nå't om sill), jag kan dregla mig vart jag vill!
postad 08:23 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar