22:11 Morgonbrottning
Igår natt, framåt morgonkvisten, låg jag och lekbrottades. Vi hade knäppt händer med varann, handflata mot handflata, och hon var mycket starkare i handlederna än jag. Hon hade krupit upp på mig innan jag begripit vad som hänt, och distraherad av att försöka komma på när hon kunde ha tagit sig ur tröjan och hur jag inte märkt det, hade hon fått ett ordentligt övertag jag knappast skulle hämta in i första taget, såvida jag inte kom på något listigt, helt plötsligt, och utsikterna för det såg trånga ut. För hjärnan var i full färd med någonting annat redan, upptagen som den var med att synka känselminnet av hennes bröst med hur de nu visade sig se ut. Litet fylligare än känslan hade varit, tyckte jag, och de pekade piggt åt varsitt håll ut mellan mina armar hon nu som bäst höll på att trycka ned mot kudden.
Det är en väldigt svår vinkel att göra så bra motstånd i, även om man skulle försöka, så där riktigt desperat; man har liksom hävstångseffekten mot sig, och den där förtjusta glimten i ögat sade att hon visste precis hur överlägset hon vunnit denna blitz. Triumfen var total, och när våra händer dunkade i kudden på båda sidor om mitt huvud gav hon upp ett litet segertjut och utbrast ett förtjust "Got you!", kort senare följt av ett hjärtligt skratt och ett "You should read your own face; it says «Boobs are not fair play!»".
Jag skulle just inflika med ett "Well, it's true!" när telefonen ringde, och det med ens inte längre satt en nykorad segrande amerikanska grensle mig, och telefonreflexen i stället bjudit in en chef i örat, som inte alls hade samma sex appeal, även om jag är rätt förtjust i min chef -- han är den nördigaste pensionär jag någonsin stött på, och nu hade han litet jobbnyheter och researchuppdrag åt mig färskt från något möte som utspelat sig dagen innan.
Det var precis samma antiklimax som den här skildringen -- först börjar det, så där jättekul, fullt i fluff, och så rätt vad det är rycks alltsammans undan och kvar är det bara någon slags verklighet full av praktikaliteter som väl ingen människa bryr sig om ändå? Precis.
Jag tror det var någon gång efter det här jag upptäckte att jag hade ett jättekonstigt märke på höger arm, strax över T-shirt-ärmshöjd. Det såg ut som ett gulnat, kanske tre centimeter i diameter eller så, blåmärke eller sugmärke, som jag aldrig sett förut, än mindre haft ont i eller kommit ihåg hur eller av vad eller när jag fått.
*pet*
Inte gjorde det ont heller. Något insektigt?
Jag beslöt mig att ta reda på hur man bär sig åt för att boka en date med vårdcentralen, någon gång snart. Idag luskade jag ut vilken vårdcentral som är min; Skogsfrid, heter den, och det går inte bra att knata in på den i stan och boka, fick jag erfara vid lunch idag. Inte heller gick det bra på ungdomsmottagningen i samma hus i trappuppgången intill, där jag gick in först. Denna senare var rätt nondeskript inuti, hade ett väntrum som vilken vårdcentral som helst och specialutställning om allsköns könssjukdomar. Men damen som jobbade där hjälpte gärna till att dirigera mig rätt, och snart var jag på väg därifrån med såväl boken jag köpt på Myrorna i väntan på att den skulle öppna efter lunchstängtet som en kartutskrift för att hitta till Skogsfrid vid Vallaplan. Och det var ju alltid litet lärorikt, på sitt sätt.
Sen gick Terry Pratchett, Hogfather, jag och fem kronor mindre i plånboken vidare i solskenet mot närmsta buss mot jobbet. Det dröjde en kvart, och hann myllra till en smula, faktiskt mest lättklädda flickor med yppiga barmar och för mycket smink och hårspray för min smak. Det är bestämt vår, ja, slog det mig glatt, när jag reflekterat över att jo, rätt vad det är skulle allt Mozart-sjungande och operande vara över, och så skulle jag upptäcka att nu har våren redan landat, flickorna tagit av sig kläderna och allting blivit på bästa sätt. Nu hade det alltså hänt. Och det blev med ens så där konkret som det på något vis inte blev igår då jag knatade timmen till jobbet mellan vitsippslundar och förbryllat plockade en snart utblommad tussilago strax innan jag passerade universitetet. På något sätt missade jag när de där skjöt upp ur jorden.
Å andra sidan måtte jag ju också ha missat det mesta av de första tecknen på alla vårpigga bröst som tittat ut genom enkla lager tröjor när jackorna börjat ömsas, så det blev ett skutt rätt in i mitten av maj, och på det stora hela kändes det utmärkt bra. Vi klev på bussen, som nästan var full, och jag slog mig ned vid ståplatsen mot en behändig järnrörskonstruktion i dragspelet intill en tjej som småpratade med en väninna med ännu mer hårspray och mascara än tidigare som satt i ett bakåtvänt säte strax framför, och försvann så in i min bok igen en stund.
Den måtte ha varit på engelska, för när jag lyfte blicken en stund senare och såg mig om, tänkte jag på engelska. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad eller varför, men ett tjej-interrupt hade ryckt tillbaka mig till verkligheten igen, ungefär tvärtemot hur det hade gått till när det ringde morgonen innan, och ett svep med ögonen runtikring registrerade massor av flickor av alla de slag. Det satt nog en del oflickor där med, men de fastnade inte riktigt på filmen. Och innan jag visste ordet av, lekte hjärnan trollkarl och lät mig med blick och tanke svepa över vyfältet, och se var och en under valfria omständigheter, fast sittandes på sin plats. "Screams of ecstasy" utbredde sig över bussen. Det blev litet som när "vågen" går över läktarna på allsköns sportarenor, men omsituerat till en buss, vackrare, och allt som inte var flickor var mer blurrigt.
Sen ruvade jag förnöjt på det ett slag, och sjönk tillbaka i boken igen. Tanken är en god och billig lekkamrat, i brist på riktiga förmågor. Och drömmen en god vän, den med. I alla fall sådana där nätter då skämt och skratt och bus lever rövare i en.
Jag undrar hur det blir med USAnerna. Det ser i alla fall ut som att precis varje litet pirrspårr av kärleksintressen här på hemmaplan har avdunstat i en liten puff rök, så hjärtat ligger redan och skvalpar på första bästa flotte västerut och undrar vad jag väntar på, egentligen. Dock vet jag inte någonting om några detaljer kring när det blir tal om att resa över på besök till den hugande arbetsgivaren, och de har inte gett mig något nytt NDA än heller, så jag börjar undra så smått om allt praktiskt kommer vara fixat innan månadens slut som det var tänkt. Och sen tog sig den andra skojiga alternativa arbetsplatsen här på hemmaplan för att ge mig ett alldeles oerhört bra och spännande jobberbjudande som så gott som kunde ha varit formulerat av mig själv till att göra det hobbyforskande och experimenterande jag redan gör på halvtid, fast för dem. Jag undrar om de vill ha en heltid?
Men hjärtat vill kasta loss, och jag känner mig både mer beslutsam och velig än jag gjorde bara för några dagar sedan, hur det nu kan gå ihop. Jag tror det är flickor och att hamna i en massa nya sammanhang och situationer jag inte vet hur man hanterar eller vad de kommer ge vid handen som lockar mest. Hemma känns på båda fronterna utarmat och färdigexploaterat, på något vis; tryggt, tråkigt, torrt och tomt.
Och den där tanken på att leka med någon flicka, så där som man kan när man utan omsvep bekantar sig med och älskar någon utan att reflektera närmare över vad det har för känslokonsekvenser, saknar jag något oerhört. Jag tror jag varit litet för mogen och djuptänkt på senare år. Det känns så länge sedan jag älskade någon som bottnade i ordet naiv och promenerade barfota i gräset om sommaren.
Och brottas om morgnarna.
Det är en väldigt svår vinkel att göra så bra motstånd i, även om man skulle försöka, så där riktigt desperat; man har liksom hävstångseffekten mot sig, och den där förtjusta glimten i ögat sade att hon visste precis hur överlägset hon vunnit denna blitz. Triumfen var total, och när våra händer dunkade i kudden på båda sidor om mitt huvud gav hon upp ett litet segertjut och utbrast ett förtjust "Got you!", kort senare följt av ett hjärtligt skratt och ett "You should read your own face; it says «Boobs are not fair play!»".
Jag skulle just inflika med ett "Well, it's true!" när telefonen ringde, och det med ens inte längre satt en nykorad segrande amerikanska grensle mig, och telefonreflexen i stället bjudit in en chef i örat, som inte alls hade samma sex appeal, även om jag är rätt förtjust i min chef -- han är den nördigaste pensionär jag någonsin stött på, och nu hade han litet jobbnyheter och researchuppdrag åt mig färskt från något möte som utspelat sig dagen innan.
Det var precis samma antiklimax som den här skildringen -- först börjar det, så där jättekul, fullt i fluff, och så rätt vad det är rycks alltsammans undan och kvar är det bara någon slags verklighet full av praktikaliteter som väl ingen människa bryr sig om ändå? Precis.
Jag tror det var någon gång efter det här jag upptäckte att jag hade ett jättekonstigt märke på höger arm, strax över T-shirt-ärmshöjd. Det såg ut som ett gulnat, kanske tre centimeter i diameter eller så, blåmärke eller sugmärke, som jag aldrig sett förut, än mindre haft ont i eller kommit ihåg hur eller av vad eller när jag fått.
*pet*
Inte gjorde det ont heller. Något insektigt?
Jag beslöt mig att ta reda på hur man bär sig åt för att boka en date med vårdcentralen, någon gång snart. Idag luskade jag ut vilken vårdcentral som är min; Skogsfrid, heter den, och det går inte bra att knata in på den i stan och boka, fick jag erfara vid lunch idag. Inte heller gick det bra på ungdomsmottagningen i samma hus i trappuppgången intill, där jag gick in först. Denna senare var rätt nondeskript inuti, hade ett väntrum som vilken vårdcentral som helst och specialutställning om allsköns könssjukdomar. Men damen som jobbade där hjälpte gärna till att dirigera mig rätt, och snart var jag på väg därifrån med såväl boken jag köpt på Myrorna i väntan på att den skulle öppna efter lunchstängtet som en kartutskrift för att hitta till Skogsfrid vid Vallaplan. Och det var ju alltid litet lärorikt, på sitt sätt.
Sen gick Terry Pratchett, Hogfather, jag och fem kronor mindre i plånboken vidare i solskenet mot närmsta buss mot jobbet. Det dröjde en kvart, och hann myllra till en smula, faktiskt mest lättklädda flickor med yppiga barmar och för mycket smink och hårspray för min smak. Det är bestämt vår, ja, slog det mig glatt, när jag reflekterat över att jo, rätt vad det är skulle allt Mozart-sjungande och operande vara över, och så skulle jag upptäcka att nu har våren redan landat, flickorna tagit av sig kläderna och allting blivit på bästa sätt. Nu hade det alltså hänt. Och det blev med ens så där konkret som det på något vis inte blev igår då jag knatade timmen till jobbet mellan vitsippslundar och förbryllat plockade en snart utblommad tussilago strax innan jag passerade universitetet. På något sätt missade jag när de där skjöt upp ur jorden.
Å andra sidan måtte jag ju också ha missat det mesta av de första tecknen på alla vårpigga bröst som tittat ut genom enkla lager tröjor när jackorna börjat ömsas, så det blev ett skutt rätt in i mitten av maj, och på det stora hela kändes det utmärkt bra. Vi klev på bussen, som nästan var full, och jag slog mig ned vid ståplatsen mot en behändig järnrörskonstruktion i dragspelet intill en tjej som småpratade med en väninna med ännu mer hårspray och mascara än tidigare som satt i ett bakåtvänt säte strax framför, och försvann så in i min bok igen en stund.
Den måtte ha varit på engelska, för när jag lyfte blicken en stund senare och såg mig om, tänkte jag på engelska. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad eller varför, men ett tjej-interrupt hade ryckt tillbaka mig till verkligheten igen, ungefär tvärtemot hur det hade gått till när det ringde morgonen innan, och ett svep med ögonen runtikring registrerade massor av flickor av alla de slag. Det satt nog en del oflickor där med, men de fastnade inte riktigt på filmen. Och innan jag visste ordet av, lekte hjärnan trollkarl och lät mig med blick och tanke svepa över vyfältet, och se var och en under valfria omständigheter, fast sittandes på sin plats. "Screams of ecstasy" utbredde sig över bussen. Det blev litet som när "vågen" går över läktarna på allsköns sportarenor, men omsituerat till en buss, vackrare, och allt som inte var flickor var mer blurrigt.
Sen ruvade jag förnöjt på det ett slag, och sjönk tillbaka i boken igen. Tanken är en god och billig lekkamrat, i brist på riktiga förmågor. Och drömmen en god vän, den med. I alla fall sådana där nätter då skämt och skratt och bus lever rövare i en.
Jag undrar hur det blir med USAnerna. Det ser i alla fall ut som att precis varje litet pirrspårr av kärleksintressen här på hemmaplan har avdunstat i en liten puff rök, så hjärtat ligger redan och skvalpar på första bästa flotte västerut och undrar vad jag väntar på, egentligen. Dock vet jag inte någonting om några detaljer kring när det blir tal om att resa över på besök till den hugande arbetsgivaren, och de har inte gett mig något nytt NDA än heller, så jag börjar undra så smått om allt praktiskt kommer vara fixat innan månadens slut som det var tänkt. Och sen tog sig den andra skojiga alternativa arbetsplatsen här på hemmaplan för att ge mig ett alldeles oerhört bra och spännande jobberbjudande som så gott som kunde ha varit formulerat av mig själv till att göra det hobbyforskande och experimenterande jag redan gör på halvtid, fast för dem. Jag undrar om de vill ha en heltid?
Men hjärtat vill kasta loss, och jag känner mig både mer beslutsam och velig än jag gjorde bara för några dagar sedan, hur det nu kan gå ihop. Jag tror det är flickor och att hamna i en massa nya sammanhang och situationer jag inte vet hur man hanterar eller vad de kommer ge vid handen som lockar mest. Hemma känns på båda fronterna utarmat och färdigexploaterat, på något vis; tryggt, tråkigt, torrt och tomt.
Och den där tanken på att leka med någon flicka, så där som man kan när man utan omsvep bekantar sig med och älskar någon utan att reflektera närmare över vad det har för känslokonsekvenser, saknar jag något oerhört. Jag tror jag varit litet för mogen och djuptänkt på senare år. Det känns så länge sedan jag älskade någon som bottnade i ordet naiv och promenerade barfota i gräset om sommaren.
Och brottas om morgnarna.
postad 22:11 |
Permanent länk |
|
0 kommentar
0 kommentar:
Skicka en kommentar