23:55 Fånge i dagboksformatet?

I kväll står det nog navelskåderier på schemat. Text om text, litet om dagen, och allting ihopblandat i en soppa med klimp. Jag har litet blandade känslor för det där, nämligen.

Skrivandet här handlar, för mig, om att kanalisera tankar och känslor och såväl få utlopp för dem någonstans, som att se, bekräfta, analysera och fullfölja dem, i bemärkelsen löpa linan ut och se vad de mynnar i. Att ta dem från halvtänkt till heltänkt, så att säga. Det är först när jag sätter mig ned och låter pennan ta på ett ämne för att förklara, beskriva, förmedla eller situera det för någon annan som jag ser den där helheten -- det brukar alltid trilla ut en massa saker på något plan i förbifarten som jag inte noterar när jag fraterniserar med tanken själv, när pennan vilar.

Så långt vet jag precis vad jag vill, och det är också precis vad jag gör. Det är det huller om buller och de stora svador som kommer ur det jag har litet blandade känslor för. Titt som tätt, blir jag litet kär i något ämne eller någon text i sig, och känner att jag vill låta den bo för sig själv, mer fristående, och stå på egna ben utan att smutsas ned av allt det ovidkommande dravlet jag hakat upp mig på och ville få ur mig den dagen, eller för den delen bara all kontextvaddering som omgärdar en text med ett relevanssammanhang och precis hur den relaterar till mig, vad jag tyckt, erfarit, känt, eller så.

Sådan där rost eller ärg som formatet öppen dagbok lätt förläner en annars blank yta på ett Alster, som berövas litet av sitt eget liv och umgänge med läsaren, för att jag liksom tränger mig på och envisats med att vara med i bild, där jag kan tycka att jag inte har något att göra, i alla fall i efterhand, ibland. Som "Förspel", en not från 2003, inledd av jag vet inte hur mycket ordsmörja, innan de sista sex styckena som vill befrias.

Det är väl våndan med att tycka så fantastiskt mycket om att skriva, och då och då få mani på att vilja värpa färdigt något så det får mer air av litterärt värde än vardaglig dokumentär. Mer Philippe Delerm och mindre Big Brother. Så där till vardags blir det mer nötande och tanketugg, insmort i ett lager verbalism som ibland försöker förläna det någon slags lyster, ibland mest blir gegga eller snårskog.

Men det som kanske irriterar mig mest är att jag blandar ämnen, i stället för att låta varje liten aspekt få egen rubrik, egen not och fritt svängrum och spelrum, utan att trängas med varje annan tanke jag ville få utlopp för på samma gång. Och det är nog i stort en relik av formatet "en dag, en not". Jag kanske skulle släppa det, en gång för alla, och ge katten i att alla omgivningar jag skriver i inte hanterar det.

Jag tror jag provar det idag.